Be ständigt – på tunnelbanan

Kanske minns ni att syster Veronica med sin blogg bidrog till att jag började blogga igen. Här är hon igen, syster Veronica. Denna kloka och gudfruktiga kvinna. Nu talar hon om sin borttappade Rosenkrans. Läs gärna hennes inlägg!

Jag fastnar för flera saker i det hon skriver. Låt mig ta dem en i taget. Först – och kanske främst – att hon berättar om hur hon bad på tunnelbanan i Paris. Rosenkransen är som ett ”halsband”, eller radband, där man genom att fingra på pärlorna får en rytm i sin bön. Det är främst inom den katolska kristna traditionen som man ber Rosenkransen. Den som vill veta mer om just Rosenkransen kan läsa här, till exempel.

På tunnelbanan, eller något annat kollektivt färdmedel, vill många använda tiden till något. Ett bläddrande (!) i telefonen eller i en bok eller gratistidning är förmodligen de vanligaste sysslorna. Själv föredrar jag en bok, förutsatt att jag klarar mig från åksjuka.

Syster Veronica beskriver en tunnelbana så fylld av folk att det inte går att slå upp någon bok. Sannolikt kan man då inte heller pilla med sin telefon (även om den sysslan nog inte var så aktuell när Veronica var ung syster i Paris). Det är då man kan be! Ja, det är den slutsats hon drar, vår kära bloggerska: När utrymmet och folkmängden inte tillåter några andra aktiviteter är det tillfälle att be. Åh, vad jag önskar att det där får bli tydligare i mitt och många andras liv, att fånga varje tillfälle för bön. Det är på så sätt man kan vara ständigt i bön, som Bibeln uppmanar till (1 Thess 5:17).

Den som övar sig i att be på detta sätt blir en ständig bedjare och dessutom en människa som genom sin bön kan ta aktiv del i det som händer och sker just nu. Någon som ser ledsen ut på tunnelbanan kan bli föremål för förbön, ett litet barn i vagn kan i bönen få önskan om beskydd och välsignelse, föraren i tunnelbanan eller bussen kan få förbön för uppmärksamhet i trafiken, och så vidare. Tänk vad många sådana här tillfällen vi stöter på under en dag: i kassakön, vid övergångsställets röda gubbe, i telefonkön, under promenaden till busshållplatsen, i hissen… Väldigt många är de tillfällen då det inte går att göra så mycket annat än att be. Låt oss öva oss i att be ständigt!

(Jag sa att det var flera saker jag fastnade för i syster Veronicas text och resten kommer imorgon.)