Vänder koftan – och livet – ut och in

Jag fyndade en ullkofta på second hand. Nu håller jag på att vända på den, alltså sprätta sömmar och sy ihop den åt andra hållet. Kanske blir det några nya knappar också, om jag får tag i några passande.

Detta arbete med att göra något nytt av något gammalt genom att vända insidan utåt får mig att tänka. I våra liv finns det alltid en skillnad mellan insidan och utsidan. Utsidan är offentlig och den vi visar upp. Utsidan tvingas i viss mån anpassa sig till olika situationer. Insidan däremot behöver inte anpassas på samma sätt, den kan leva sitt mer hemliga och ocensurerade liv. Jag vill inte påstå att vår insida är mer sann än vår utsida, båda behövs i våra liv.

Hur är det då, kan man – bör man? – vända ut och in på sitt liv på det vis jag gör med koftan? Nja, kanske inte eftersom insidan är mer känslig än utsidan och har sitt stora värde i att vara den plats där våra liv växer, där vi kan lära känna oss själva. Vårt inte är dessutom platsen där Gud bor (Bibeln kallar det ofta för hjärtat).

Men om det är på insidan Gud bor och det är där djupen av oss finns vore det väl synd om inte det fick synas utåt? Absolut! Klart det inre ska synas utåt, men inte genom att man vänder hela livet ut och in och låter allt vara synligt och tillgängligt för alla utan genom att man ibland låter det inre sippra ut och bli en del av det yttre.

Jesus talade om att vi, vid en konflikt eller liknande, inte ska svara med våld utan med att vända andra kinden till (Matt 5:38–42). Jag tänker att den där andra kinden är vårt inre. När vi vänder andra kinden till i en och annan situation visar vi vårt inre, den del av oss där Gud bor. Det är så det märks att något gammalt har blivit något nytt. Det gamla ytliga livet har bytts ut mot ett inre djup och förfining. Tålamod, förlåtelse, kärlek. När det sipprar ut ur våra hårda skal av polerad yta vänder vi något av oss själva ut och in. Att på detta sätt vända livet ut och in är att låta Gud bli synlig i och genom våra liv.