En annan sak som jag snappade upp vid läsningen av P.O.
Enquists Liknelseboken är det han
skriver om sin mors tro då hon ligger för döden. Sonen delar inte sin mammas
tro, men han har inga problem med att se vad den betytt för henne genom livet. Så
här resonerar han när han hittar obetalda räkningar bland hennes papper:
Men postanvisningarna talade ett
annat språk. Vad skulle han göra? Förnuftet sade: bränn. Å andra sidan: vad
skulle han ha detta förnuft till? Hennes tro hade ju hjälpt henne att överleva
en ofattbar ensamhet och hon skulle dö i tron på sin Frälsare. Var detta
oförnuftigt? (s.71)
Tro och förnuft är inga omedelbara motsatser, även om det
ibland kan framställas så. Men det finns tillfällen i livet då vi inte har så
mycket nytta av förnuftet. Det är ett sådant tillfälle Enquist beskriver. Ett
tillfälle då han upptäcker att mamman brukat betala in pengar till olika kyrkor
och annat som relaterar till hennes tro. Nu har hennes sjukdom omöjliggjort
inbetalning och avierna ligger obetalda i en hög. Vad ska han, den icke troende
sonen, göra?
Förnuftet säger en sak. Men han följer inte förnuftet, för i
detta läge är förnuftet ganska oförnuftigt. Det enda vettiga är att låta den
tro som mamman burit genom livet – och som burit henne genom livet – avgöra.
Sonen betalar de obetalda avierna, för tron var det enda mamman hade när allt
kom omkring. Det var helt och hållet förnuftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar