För ungefär ett halvår sedan befann jag mig i min uppväxts
trakter. Det är inte så ofta jag är där och flera decennier sedan jag bodde
där. Jag körde några gamla vägar som inte förändrats så mycket trots att tiden
gått. Det fick mig att tänka och senare anteckna ungefär så här:
Det går lätt att köra på bekanta vägar, även om det var
jättelänge sedan man körde dem. Man känner igen dem. De sitter i armarna. Det
är därför det är så lätt att falla in i gamla mönster och så svårt hålla ut och
få nya vägar att sätta sig i kroppen på det där djupgående igenkännande viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar