Längtan och förkunnelsen

Tanken vandrar vidare kring det där med framtidshopp (se förra inlägget). Undrar om inte hur vi ser på och vad vi tror om framtiden påverkar våra handlingar, våra förhållningssätt nu. Vår strävan beror av vad vi tror ska komma sedan.

Matteusevangeliet (13:33) talar om hur en liten bit surdeg, då den knådas in genomsyrar hela degen. Så tror jag att det är med talet om framtiden också. Om allt som sägs om framtiden är i dystra och negativa termer hur blir det då med strävan? Längtan finns där, längtan till det bättre, till det annorlunda. Men vad ska människan sträva mot om hon inte har något hopp?

Att förkunna frihet för de fångna (Jes 61:1) är kyrkans uppgift. Människor fångade i sin ouppfyllda längtan efter en bättre framtid finns det alltför gott om. Jag längtar efter att kyrkan (det vill säga jag och mina trossyskon) ska våga tala om framtiden så som Bibeln gör det. Så att surdegen – den positiva framtidstron – får genomsyra hela våra liv och vara det som styr vår strävan och våra handlingar.