Frihet att välja

Läser en del bloggar med vidhängande kommentarer kring gårdagens förlovning i kungahuset. En sak är tydlig: många är det som tycker att det är förfärligt att det i ett demokratiskt och jämställt land finns en så osmidig institution som ett kungahus. Man upprörs över att en vuxen kvinna dels helt odemokratiskt ärver ett ämbete och dels inte har rätt att på egen hand bestämma vem hon ska gifta sig med.

I frågan om monarki eller republik har jag ingen åsikt värd att slåss för, men jag fascineras över denna övertro på det fria och demokratiska svenska samhället. Visst vi har något slags demokrati här, vi är mer jämställda än de flesta, vi har åsiktsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och så vidare. Det finns inte längre några fäder som stakar ut våra liv eller gör våra val.

Men den där friheten som hyllas så intensivt, är den inte bara en chimär? Är inte den friheten i själva verket bara en bundenhet under andra auktoriteter? Individen är fri i sitt val – men nåde henne om hon avviker från kollektivet. Det finns givna och mycket tydliga regler för hur man ska uppföra sig, vad man ska göra, hur man ska leva sitt liv för att vara accepterad och anses som normal. Men dessa regler och ordningar göms under frihetens och valfrihetens flagg.

Varför skulle det annars blir så upprört så fort någon hävdar Bibeln vara en auktoritet värd att få långtgående och avgörande inflytande över mitt liv och mina val? Nej, vi är alltid under någons makt, frågan är bara vem eller vad som har makten över oss. Ingen människa är helt sig själv, ingen människa är en solitär, hon är alltid i ett sammanhang, alltid påverkad, alltid orienterad i relation till ett kollektiv. Friheten består i att välja åt vem eller vad vi ger makten att påverka och styra oss.