Träd och evighet

Det sägs att nutidsmänniskan inte är intresserad av att plantera träd. Det tar helt enkelt för lång tid att se ett träd växa upp. Vi vill ha snabba resultat.

Förutom att detta är förödande för trädbeståndet är det sorgligt för människans perspektiv på livet. Livet är inte bara här och nu, det är inte bara snabba klipp och framhetsade resultat. Livet har ett långt – ett evigt – perspektiv. Allt prat om Carpe diem, närvaro i nuet, mindfulness och liknande åthävor lurar oss. Visst är nuet det enda vi i nuet har, men det består ju inte. Så fort vi tänker på nuet är det borta och ett nytt nu har kommit, som snabbt försvinner och ersätts av ytterligare ett nu. Att försöka fånga nuet är det mest påfrestande vi kan göra, för det är helt omöjligt. Det finns inget som är så förgängligt som nuet. Tiden låter sig inte fångas, den bara förgår. Det enda som består är det som befinner sig utanför tidens begräsning.

Människan är skapad för ett evigt liv. Den som kommer ihåg detta perspektiv kan med tillförsikt plantera ett träd utan att själv få se det växa upp. Den som har det eviga för ögonen lyfter blicken och ser bortom de fåfänga försöken att fånga den förgängliga tiden. Med rätt perspektiv på livet får vi både fler träd och lugnare själ.

Gå vilse och hitta rätt

Att gå lite vilse på livets krokiga vägar behöver inte föra helt fel utan lär oss att lättare hitta den rätta vägen.

Nostalgi eller vägbeskrivning

Vad är egentligen nostalgi? Att vandra i minnenas allé?

Jag tror att nostalgi för mig inte är så mycket att vara nostalgisk (i betydelsen längta tillbaka) utan mer att se vart livet så här långt har fört mig .

Tänk om

SVT har precis sänt några program med titeln Tänk om. Det är Fredrik Lindström som funderat kring hur det varit om inte just det som hände hade hänt. Till exempel om inte du-reformen hade kommit på 1960-talet eller om Sverige och Finland inte hade blivit två länder 1809.

Man kan säkert ha synpunkter på programformatet, men jag tycker att det varit ett roligt sätt att angripa historien. Detta trots att vi ju inte kan ha en aning om hur det blivit om det inte blivit så som det blev. Allt är förstås bara spekulationer, men det visar i alla fall hur viktiga vissa händelser kan antas vara för det förlopp som blev vår historia.

Tänk om. Ja, så tänker vi nog ofta i livet. Tänk om inte det där hänt. Tänk om det blivit så här istället. Tänk om jag valt annorlunda. Tänk om… Och så tror vi att om bara inte det som hände hade hänt så hade något mycket bättre hänt. För oftast tror jag vi tar fram vårt Tänk om… när livet inte blev som vi hoppats.

Men sanningen är väl den att vi inte kan ha en aning. Även om det blivit på ett annat sätt, om något annat hade hänt, om jag valt på ett annat sätt, kanske jag ändå suttit där och sagt Tänk om… Istället kanske vi borde finna oss i att det blev som det blev, anpassa oss till det och på bästa sätt försöka hantera de situationer vi hamnar i. För även om allt hade kunnat vara annorlunda finns det inget som säger att det automatiskt innebär att allt då hade varit bättre.

Alltså: Tänk om! Tänk på ett annat sätt utifrån hur livet blev, inte på hur det kanske skulle ha kunnat bli. Ty: Livet är det som pågår just nu, något annat liv har vi inte.

Empati och tjänande

Koncentrationsläger-överlevaren Hédi Fried intervjuas i Modern psykologi 6/2016. Intervjuaren ställer sina frågor och Hédi Fried svarar:

–      Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?

–      Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?

–      Jo.

–      Då så.
[---]

–      Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen.

En tänkvärd beskrivning av vad empati och medkänsla innebär. Vi måste inte själva ha varit med om allt för att kunna känna med andra människor. Vi kan använda vår erfarenhet, vår egen smärta för att förstå andras.

Jesus talar vi ett tillfälle genom om hur vi tjänar honom:

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:35–40)

Att känna med andra handlar inte om att jag själv måste ha upplevt exakt samma sak. Att tjäna Jesus innebär inte att det är honom personligen jag hjälper. När vi med våra egna sår som grund hjälper andra, tjänar vi Jesus så som han kallat oss att göra.

Det går över

Ett par dagar har Malin Lagerlöf och hennes bok Dagbok från ditt försvinnande varit temat här i bloggen. Idag är det dags för ytterligare en sak som jag särskilt fastnade för när jag läste boken. Så här skriver Lagerlöf:

Jag försöker tänka som jag brukar, att det här tillståndet är som dåligt väder. Det är inget att göra åt, det är bara att vänta och låta det dra förbi. (s. 140)

Är det något livet har lärt mig är det just detta: Det går över. Även när man inte tror det. Så många gånger är vi frustrerade över att tiden går så fort. Ibland är man väldigt tacksam att den faktiskt går. Inte så att tiden löser alla problem – verkligen inte – men den bidrar med förändring som i sin tur ger nya perspektiv, upplevelser, tankar och annat som gör att det som en gång var går över. Det försvinner inte, men förändras och går över i en annan form.

Så likt och totalt olikt

Igår skrev jag om artikeln jag läst om Malin Lagerlöf och hennes bok Dagbok från ditt försvinnande. Jag har inte bara läst artikeln jag har nyligen läst boken också. Fantastisk skildring av det svåra i livet. Välskrivet och reflekterat. Läs gärna!

Några saker i boken fastnade jag särskilt för. Formuleringar värda att smaka på en stund, dela med sig av, återkomma till. En av dem kommer här, en annan skriver jag om imorgon.

Så här skriver Lagerlöf:

Allt är sig likt utom det svindlande faktum att du inte är här. Just så enkelt och så svårt är det. (s. 120)

Även om katastroferna i våra liv är individuella går det lätt att känna igen sig i denna beskrivning. Oj, så arg man kan bli över att allt tycks pågå som vanligt, trots att det värsta har hänt! Varför märker inte universum att allt är förändrat – för alltid? Varför stannar inte tiden, trots att den stannat alldeles definitivt? Varför pockar omgivningen på uppmärksamhet när inget finns som är viktigt längre?

Ja, allt det där är universella frågor, oavsett katastrof-upplevelse. Och det märkliga, det svåra och det enkla, är att allt är sig likt samtidigt som ingenting är sig likt, precis så som Lagerlöf beskriver det.

När muren faller

I Vi läser 3/2016 står det om Malin Lagerlöfs nyutkomna bok Dagbok från ditt försvinnande, som handlar om tiden i samband med och efter det att hennes man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, försvann vid ett rekognoseringsarbete i anslutning till en filminspelning. Så här säger Lagerlöf:

Jag är en person med stor integritet men detta har jag inga problem att lämna ut Man blir inte så ängslig när det värsta redan hänt. Jag menar, hur farligt kan det bli?

Jag tycker att det där är en utmärkt beskrivning. Jag känner igen mig. Det finns upplevelser i livet som liksom får själva muren att gå sönder. När allt ställs mot det förfärliga som hänt bleknar det; inget är lika viktigt eller lika hemskt som det som fick livet att ställas på ända. Inget är lika viktigt eller lika hemskt som det som smärtar in i själens innersta djup, som får allt annat att vara oviktigt och ointressant, det som inga beslut eller murar längre kan skydda emot. Vad är integriteten värd när den inte längre kan skydda mig? Garden är nere, inget kan bli värre än det värsta som pågår. Stunder i livet då perspektiven förändas.

Sommaren

Vi ser så mycket fram emot sommaren som om vi trodde att den löste alla problem. Glöm då inte att hösten är skördetiden.

Skönhetsglimt

Apropå glimten av himlen när jag flög, som jag skrev om igår: Min erfarenhet är att för att livet ska vara hanterbart behövs de där glimtarna ibland. Men de kommer inte helt automatiskt. Det är fullt möjligt att flyga jorden runt utan att se något vackert överhuvudtaget.

Vi behöver vara öppna för skönheten för att kunna se den. Och vi behöver skapa gläntor i livet där vi får tid och utrymme att låta skönheten tränga igenom. Men det är egentligen ganska enkelt: ett barn som ler, en blomma som sträcker sig mot solen – eller hukar i vinden –, vattnet som kluckar mot en klippa, tystnaden i gryningen, den friska luften som fyller kroppen och skärper sinnena (så att vi kan se det vackra).

Molnen och evigheten

I våras flög jag en kortare sträcka och gjorde då följande anteckningar:

Det var snöfall i typisk april-vädersanda när jag klev på planet. Efter vacker utsikt över startbanans närområde tog vi oss igenom molnen och där får jag en glimt av evigheten. Under oss veckar sig molnen mjukt och ändlöst vackert. I horisonten går molnbädden över i blåaste blå himmel. Det är oändligt vackert. Och det påminner mig om det viktiga, att när livet tyngs av mörka moln och gråhet finns det ovanför molnen en vy bortom gråheten.

Himlens skönhet från ett flygplan är blott en glimt av den evighet, som väntar den som tror bortom livets sista moln.

Formande former

Hört någonstans: Först formar vi former, sedan formar formerna oss.

Därför är det inte bara viktigt utan avgörande vilka former vi skapar. Former för våra rutiner, för vårt umgänge, för vår konsumtion, för våra val, för våra liv. För vi blir inte bara som vi umgås, vi blir som de former vi har format. Det är lätt att glömma bort att det vi gör formar former, så glöm inte att stanna upp ibland, lyfta blicken och se vad det är vi mer eller mindre medvetet har skapat omkring oss. Formerna går att omforma och den omformningen behövs återkommande under livet. För: Först formar vi former, sedan formar formerna oss.

Predikarens vishet

Bibelns ord, som alltid så kloka, sanna och vackra:

Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid,

ingen kan lägga något därtill,

ingen kan dra något därifrån.

Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom.

Det som är har redan varit,

det som kommer har redan funnits.

Gud letar åter fram det flydda.

Pred 3:11–15

Ny chans och nya chanser

Att få en chans till. Och en till. Och en till. Det är vad livet så väldigt många gånger handlar om. Vi kan inte få allt rätt, få allt att bli det bästa, på en gång utan vi behöver flera försök, flera chanser.

På det sättet blir den här bloggen ett uttryck för livets förutsättningar. Inte för att det är någon stor eller viktig sak att försöka driva en liten blogg, men väl för att alla omstarter här på bloggen blir ett uttryck för hur själva livet är.

Och nu, nu gör jag ett nytt försök att blogga regelbundet. Hej allihopa!

Boktips om vår mörka historia

I helgen har jag äntligen läst några böcker. Den med mest behållning var tveklöst denna:

Kari Rosvalls berättelse om sitt eget liv och hur hon som 64-åring fick veta att hon kommit till på grund av ett nazistiskt projekt vilket gick ut på att avla fram renrasigt ariska människor.

Det är en fruktansvärd historia och ett fruktansvärt exempel på hur ond människan kan bli och vad ont människan kan göra om hon hänger sig åt fel krafter.

Den här typen av berättelser är så viktiga eftersom vi ständigt har ett behov av att påminnas om vikten av att välja det goda i livet. Om all den energi och all den uppfinningsrikedom och kreativitet som människor bär kunde användas i det godas tjänst istället för i det ondas skulle så mycket vara vunnet.

Här kan man läsa mer om Karis öde. Jag rekommenderar verkligen läsning av Kari Rosvalls bok.

Behov

Det är en ögonblicksupplevelse. Den kommer över mig helt överraskande men väl igenkänd.

Åh, det är nu jag inte bara vet utan i verkligheten upplever vad jag saknat och vad jag behöver. Glad att det just nu kom till mig. Det är ett gott och mycket befriande tecken.

Den som vill vara fin...

Ibland säger man att vill man vara fin får man lida pin och menar ungefär att en viss svårighet är förutsättningen för ett bra resultat.

Ett av de mest irriterande ljud jag vet är ljudet av de där blåsaggregaten som flyttar vinterns grus från gräsmattor och trottoarer till ytor där det kan fångas upp av en sopmaskin. Ljudet är kraftigt och enformigt och tränger igenom även de mest ljudisolerade fönstren. Det är bara att bita ihop och stå ut. Och så kan man göra en sak till, nämligen tänka på att vill man vara fin så får man lida pin. För visst blir det fint och vårfräscht när gruset och dess damm försvinner från gräsytor, trottoarer och gator. Jag tänker på det, och då blir det lite lättare att stå ut med grusblåsaroljudet.

Visst påminner det där om hur det är i livet. För att få det fina, det goda och det efterlängtade får man ofta utstå en del pina på vägen. Det är som att själva livet är konstruerat så att för att uppskatta det fina och det goda måste vi ha en kontrast, det fula och onda. Och ser man det på det sättet är det värt att utstå ganska mycket pina för att sedan få uppleva livets skönhet och lycka.

När blåsaggregaten tystnat blir det mer tyst än på länge. Det är som att tystnaden blir starkare efter störningen precis som skönheten och glädjen blir större efter väntan och pina.

Läsning och exakthet

I tidningen Vi läser nummer 5 2015 finns det en intervju med författaren Jonas Hassen Khemiri. Så här säger han:

Tillvaron kräver berättelser för att livet ska bli det där extra allt.

Jag läser fel. Jag läser ”… för att livet ska bli exakt” och känner Ja! inom mig över den exakthet med vilken jag tycker att detta berättar något ytterst väsentligt för mig och om mig. Jag saknar läsandet även om jag inte alltid förstår det själv. Utan läsning, utan litteraturens berättelser, är livet väldigt oexakt.

Det vi ska göra

Ibland slår det mig att vi människor har en tendens att prata mer om, tänka mer på och fokusera mer på det vi inte har gjort istället för det vi ska göra. Jag är övertygad om att livet skulle bli lite enklare att leva om vi mest tittade framåt på det som då är möjligt och ägnade oss mycket mindre åt det som inte blev i dåtiden. Eftersom: Livet är inte bara det som varit, livet är framför allt det som ligger framför.

Aprilväder

Första aprilmorgonen bjuder på ymnigt snöfall. Typiskt aprilväder med andra ord. Aprilväder är ju när det är väder som inte passar in på våren, trots att det faktiskt är vår. Det kan kännas tråkigt med aprilväder, men egentligen gör det inte så mycket eftersom vi vet att det blir vår i alla fall. Aprilvädret bara skräms litegrann och vill få oss att tappa tron på våren. Men av erfarenhet vet vi att det blir vår även om vädret försöker skrämma oss till att tro något annat.

Det är exakt likadant i livet. Vi vill tro på vår, på ljusning och blomning, men så kommer aprilvädrets vindar och oväder och försöker få oss att tvivla på våren. Men erfarenheten vittnar för oss att det blir vår i alla fall, även i livet.

Låt aprilvädret härja i naturen och i livet, men kom ihåg erfarenheten: våren kommer.

Att läsa Imre Kertész

Nåddes idag av budet att den ungerske författaren Imre Kertész dött. Han fick nobelpriset i litteratur 2002 och det var i samband med det som jag upptäckte honom. Och föll pladask.

Av allt jag har läst (vilket förvisso är försvinnande lite med tanke på all världens litteratur) står Kertész i en egen klass i toppen. Han har en begåvning att uttrycka sig som tar andan ur mig. Med textens uppbyggnad, ordvalen, meningarnas längd och en hel massa andra rent visuellt verbala uttryck fångar han något av världen och livet som får mig att hålla andan medan han berättar. Detta gör att Kertész, enligt min mening, endast kan läsas i bokform. Något han i och för sig delar med alla goda författare. Man måste se texten med sina egna ögon för att uppfatta dess briljans.

Eftersom jag är så ohämmat förtjust i Kertész texter har jag girigt sparat en av hans böcker olästa genom åren. Detta enbart för att jag inte vill förstöra möjligheten (som man bara får en gång) att läsa en bok för första gången. Att uppleva en av Imre Kertész böcker för första gången. Men kanske har det nu blivit dags att läsa. Jag har i alla fall plockat fram boken ur bokhyllan och lagt den på köksbordet.

Fågelsång

Lyssna! Denna morgon hör jag fågelsången genom de välisolerade fönstren i huset där jag bor. Jag känner mig omedelbart lycklig.

Dagen mitt emellan

Denna vecka, den som leder fram till påskhelgen, brukar kallas för stilla veckan. Så stilla blev den dock inte med tanke på terrordåden i Bryssel i tisdags morse. Det blev en vecka av sorg, förtvivlan, osäkerhet och rädsla.

Idag är det påskafton, dagen mellan långfredag och påskdag. Det är den dag som för Jesus lärjungar präglades av sorg över att Jesus dött, förtvivlan över att inget blev som de hade tänkt, osäkerhet över hur det gått med allt de hade trott på och, förstås, rädsla inför framtiden.

Idag är dagen om vilken Peter Halldorf skriver så här i boken Heligt år (s. 143f):

[E]n dag i solidaritet med alla som upplever Gud som död och frånvarande, de som kämpar med sin tro, de som förlorat tron, de som inte kan tro. Alla som lever dagen efter långfredagen – men inte dagen före påskdagen.

Det har varit en hemsk vecka för så många människor. Idag får vi förenas i solidaritet med varandra. För alla oss som vet, lyser redan det hopp som tänds imorgon på påskdagen: Ljuset finns där, Jesus lever!

En lång fredag med stora möjligheter

Långfredag. En dag som förr i tiden vädjade om stillhet och allvar. Affärerna och andra etablissemang höll stängt hela dagen och människor förväntades ta det lugnt. Idag är det inte så, utan affärerna, restaurangerna, biograferna och allt det andra har öppet i stort sett som vanligt. Och människorna, ja de lever som om det vore en vanlig dag.

Man gör förstås som man vill men jag tänker att det knappast kan vara fel att faktiskt ta en dag ibland då man bromsar in litegrann, plockar fram eftertänksamheten och funderar över det som är allvarligt och viktigt i livet. Till exempel sådant som liv och död, vart jag är på väg och vad jag gör med den tid jag fått i livet.

En sådan långfredag kan bli en dag som påverkar resten av livet istället för att bara bli en dag lik alla andra. Vanliga dagar är det gott om i livet, men ibland behöver vi en ovanlig dag för att ta ut riktningen för alla de vanliga dagarna. Långfredagen ger oss ett sådant tillfälle: istället för en vanlig dag kan det bli en ovanlig och viktig dag.

Sorg och hopp

När jag såg dagens datum slungades jag många år bakåt i tiden, ända till de händelser som gjorde denna dag till en minnesdag. En sorgens minnesdag. Det är sorgligt och påminner så smärtsamt om livets och vänskapens ändlighet.

Men så lyfter jag blicken och ser de dagar som ska komma. Påsken. Då är det återigen dödens minnesdag. Men det är också uppståndelsens glädjedag. Den dag som berättar att döden inte är slutet. Det finns inget slut, bara evigt liv.

Med den lyfta blicken, som ser framåt, blir minnet från dåtiden löftet om framtiden. Dödens udd är bruten – livet segrar!

Sinnesro

Sinnesrobönen är välkänd. Den används i behandlingen inom AA och liknande organisationer. Vad jag faktiskt inte visste var att det finns fler verser än den första, som är den som är känd. Någonstans hittar jag dessa fyra verser, som jag ivrigt sparat i mitt arkiv. Att vända sig till Gud och uttala tron i orden

att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt din vilja

är det som skänker människan verklig sinnesro.

SINNESROBÖNEN

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder och

att acceptera motgångar
som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –
ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva

någorlunda lycklig i detta livet –

och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.

(Översättning: Lars-Åke W. Persson)

Tid, stress och Gud

Det händer att jag funderar över vår stress över tiden och tron på en oändlig Gud. Och så tänker jag att det med en tro på en oändlig Gud är helt onödigt att vara stressad över tiden. Tiden är ju bara en begräsning för jordelivet som inte har med det eviga perspektivet att göra. Tiden går så fort som den gör och vi påverkas av den i samma hastighet. Med fokus på Gud blir det som har med tiden och stressen över den att göra så litet och oviktigt. Stress är oviktigt, Gud är viktig.

Inte alls perfekt

Man behöver inte vara perfekt. Eftersom det inte går att vara perfekt. Det är en totalt fåfäng strävan. Så vi slipper.

Julblomma

Något som verkligen inte är ett vårtecken är julblommor. Ändå är det just en julblomma som i dagarna slagit ut i mitt hem. Det är tredje omgången med blommor på en amaryllis som jag fick före jul. Jag gillar att julblomman inte bryr sig om vilken tid på året det är. Med sin blomning nu, i vårmånaden mars, vittnar den om att julens budskap alltid är aktuellt. Hela året om är födelsen av Guds son det viktigaste som hänt i världen. Tack amaryllisen för påminnelsen!

Morgonvana

Fåglarna sjunger om morgonen. De ber sina böner.

Skuldsanering

Skulder man inte kan betala är alltid för stora. Livets obetalbara skuld är att vi inte räcker till, att vi kommer till korta, att vi syndar. Nåden betalar den skuld för livet som vi inte kan betala.