Att cykla
Att cykla är bra för tankarna. De får liksom rymd och vind i seglen. Tanken kan följa ett spår hur långt som helst. Åtminstone så länge det inte har med trafiksituationen och själva cyklingen att göra – och det är förmodligen problematiskt, men jag väljer att inte oroa mig för det.

Även om jag, när jag är ute och cyklar, inte ser lastbilar, bussar eller korsande gator, ser jag i alla fall små barn och förvirrade tanter. De senare tar jag med största försiktighet hänsyn till, de förra lägger jag ju inte märke till så till dem har jag inget förhållningssätt alls.

Och detta vill jag se som ett utmärkt sinne för vad som är viktigt och värt att lägga märke till. Kanske tankarna rent av fungerar som filtret varigenom intrycken sorteras och endast det viktiga – människorna – framträder.

Eller kanske är det bara ett exempel på att det enda jag tänker på är mig själv. För vem är jag om inte ett litet barn och en förvirrad tant.