Det är
Det är något spännande och lockande med de där människorna vars konturer framträder först när mörkret lägrar sig kring dem. Dessa som jag möter på min väg hem om kvällarna. Vad är det som gör att vissa människor behöver mörkrets omkrets för att bli synliga, och att dessa tycks vara helt andra än de människor som cirkulerar kring i dagsljuset?

Vad är det som gör människor synliga? Är det andra människors närvaro, eller är det andra människors frånvaro?

Att passa in eller att sticka ut, är två sätt att vara synlig på. Det ena är dagens människor, det andra är nattens. De förra präglade av närvaro, de senare av frånvaro.

Vad är det då som de av frånvaro präglade människorna saknar, vad är det som är frånvarande? Vad är det i denna närvaro av frånvaron som gör dem så spännande för mig? Är det månne aningen av en synlig osynlighet som lockar mig? Är det en frånvarande närvaro av något som är långt mycket mer än det som kräver det upplysta, tättbefolkade och synliga rummet för att framträda, som jag anar där i de konturer som formar människorna vilka dunklet skapat?

Jag vet inte riktigt, men det finns något där. Något värt att ta vara på.