Häromdagen
Häromdagen läste jag Ben, ute i världen av Doris Lessing, årets Nobelpristagare i litteratur. Bokens baksidestext berättar bland annat följande:

Hur är det att känna sig som den enda varelsen av sin art i hela världen? Att inte kunna förstå och tolka omvärldens signaler? Att ständigt mötas av människors undran och förakt för att man är avvikande till både utseende och beteende? Att vara 18 år men se ut som 40?

En sådan beskrivning skickar i alla fall upp mina förväntningar ett stycke. Men förväntningar är vanskliga saker, kanske borde man aldrig läsa beskrivningar av vad böcker handlar om. De stämmer nämligen inte alltid.

Efter att ha läst Lessings bok kan jag bara konstatera att den visserligen handlar om Ben och att Ben är annorlunda ur något slags mainstream-perspektiv. Men boken handlar ändå väldigt lite om Ben och väldigt mycket om... ingenting.

Problemet är att jag inte tror på Lessings berättelse. Jag tror inte på den bokstavliga berättelsen om Ben som, även om den är fiktion, inte är trovärdig. Jag tror inte heller på den berättelse som framträder om man väljer att se berättelsen om Ben i överförd betydelse. Inte heller den berättelsen är trovärdig.

Det är nog helt enkelt så att Doris Lessning inte vet tillräckligt mycket om utanförskap och ensamhet för att kunna skriva en bra bok om det.