Försöker hålla lite liv i ett gammalt språk. Eller – om sanningen ska fram – jag ingår i en grupp som går en kurs vilken ger undervisning i ett gammalt språk. Själv bidrar jag allra mest med förvirring eftersom det är min starka sida i sammanhanget. Trots detta finns det något intressant med språk, eller snarare med den kommunikation som språk används till.

Ställde en fråga till en specialist på utdöda språk: Vad har dessa utdöda språk att säga oss? Vi möttes i ett antikvariat, men något svar på frågan fick jag inte, så jag fortsätter att fråga: Vad är det de utdöda språken kommunicerar till oss? Dessa språk som inte längre talas av någon, språk som inte har några ord för de senaste decenniernas och seklernas landvinningar och moden. Vad finns det då att säga? Ja, jag vet inte, men det är spännande. På vad sätt talar ett språk från en annan tid, till en tid som är så fylld av andra saker än dem som språket omfattade en gång, då det var i bruk människor emellan?

Nu är det ju inget utdött språk jag studerar, det kan man knappast kalla det. Det är trots allt officiellt språk i en av världens stater. Fast själva studiet är för mig något i stil med att väcka döda till liv. Det vill säga, det är egentligen omöjligt, men det behöver man ju inte nödvändigtvis bry sig om. Hur det går, det återstår att se.

Dum spiro, spero.