Idag firas kanelbullens dag av vissa. Andra firar att det idag är 50 år sedan Sputnik 1, världens första satellit, lämnade jorden.

Själv firar jag denna dag min dopdag. Det är just idag 26 år sedan jag iklädd vit dopdräkt synliggjorde det beslut som dessförinnan varit en naturlig och självklar del av mitt liv.

Jag kan fundera på det där ibland: att jag inte riktigt visste vad jag gjorde då jag lät mig döpas, och samtidigt visste att detta är viktigt och något jag vill och bör göra för att kunna möta den framtid som är resten av mitt liv. Trots min upplevda tafatthet kring dopet är jag tacksam för att jag då tog det steg som alltsedan dess varit något för mig att luta mig emot, som ett tecken på ett val och en tillhörighet.

Allt möjligt i relation till livet och tron går det att tvivla på, men det är faktiskt svårt att tvivla på sitt dop. Att det ägt rum finns det så många vittnen till, att även om jag själv inte skulle komma ihåg det, finns det andra som gör det och därmed kan bekräfta att det ägt rum. Och att jag i dopet bekräftat mitt ja till Jesus och min tillhörighet till någon som är större än jag själv.

I det perspektivet står både kanelbullar och sputnikar sig ganska slätt.