Jag har speciella glasögon då jag läser och sitter framför datorn. Allt för att se bra och inte anstränga mina ögon i onödan. Problemet är egentligen bara ett och det är att då jag tittar upp från boken eller datorn blir det jag betraktar så suddigt i konturerna. Det är något med avståndet som ställer till det.

På nära håll ser jag så bra med mina läsglas, men de är ingenting att ha för den som söker perspektiv, den som vill betrakta avstånd, få överblick och se större sammanhang. För detta krävs det annat än närprogressiva glasögon.

Min gode vän Dag Hammarskjöld skriver i sina Vägmärken:

Är livet fattigt? Är icke snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa.

Det är något med avståndet; det som klarar blicken på nära håll gör den grumlig på långt. Att se klart och tydligt på nära håll, på det som är rakt framför, är inte automatiskt detsamma som att se klart och tydligt i ett vidare sammanhang. Eller tvärtom: att se det fjärran ger inte självklart tillgång till det närbelägna. Kanske är det just kombinationen som ger rikedom åt livet: att kunna se både nära och långt borta. Om detta inte låter sig göras, och om Hammarskjöld har rätt i sin analys, är det inte livet som är torftigt utan bara blicken som inte är inställd för att se mer än bara det ena avståndet. Att växa är då att våga möta såväl det som är nära beläget som det som utgör de stora sammanhangen.

Det är något med avståndet – och för att uppleva avstånd krävs just ett visst avstånd. Ögon som kan se klart på nära håll för att vinna insikt i sig själv och ögon som kan se klart på långt håll för att se andra, blir i så fall en tillväxt och en väg ut ur fattigdom.