Jag har blivit avslöjad och JAG SKÄMS!!

Är ute på en liten promenad då jag blir stoppad av en man. Han ber mig om en tjänst. Hans uppsyn, uppträdande och vädjan visar att han hör till dem som tyvärr får leva sina liv på samhällets baksida.

Det han ber om är enkelt. Ändå går jag honom inte till mötes.

Snabbt har jag bildat mig en uppfattning om situationen. Alldeles säkert till följd av en massa pinsamma förutfattade meningar, men samtidigt till följd av en missuppfattning på grund av att jag missförstod vad han avsåg med det han sa.

Tydligen allt för stolt för att kunna ändra mitt nekande till att istället bistå honom, så snart jag insett att jag missuppfattat situationen, framhärdar jag i mitt avvisande.

Och han förstår det! Han förstår att jag misstror honom och därför inte vill hjälpa. Och det är ju så att jag misstror honom ända till dess jag förstår att jag missförstått. Han har så rätt! Jag inte bara misstror honom, utan när jag inser att det var felaktigt fortsätter jag som om ingen insikt alls drabbat mig. Det är riktigt illa!

Dessutom: Jag tror att jag svarade som jag gjorde utan att tänka, helt enkelt något slags inlärd automatik som kopplades på. Och det är därför jag skäms så förtvivlat. Jag vet bättre! Och trodde nog mig själv om att vara mer trogen min övertygelse än vad jag nu visade mig vara.

Detta kan inte göras ogjort, men jag har haft all anledning att be Gud om förlåtelse för min försummelse. Mannen kanske jag aldrig mer möter och kan be om förlåtelse, så Gud får ta hand om min ånger. Dessutom ber jag innerligt om att denna händelse ska bli en konstant sten i min sko så att jag aldrig, aldrig glömmer den. Kanske jag då kan göra bättre nästa gång.

Må Gud förbarma sig över mig, arma syndare!