Kommer på mig själv med att gråta över att mitt liv inte varit sorgligt under andra omständigheter.

Att det är sorgligt är en sak. Det hör livet till, enligt min erfarenhet, och är inget som är lönt att försöka komma undan. Men om det varit sorgligt under andra omständigheter, hur hade sorgligheten då tett sig? Naturligtvis en absurd fråga, men någonstans är väl de där tårarna, väckta av en tragedi, också tårar över livets hela svårighet.

För, egentligen är väl ändå livet så sorgligt att det är rimligt med varenda tår vi kan fälla över det. Och samtidigt: just detta att det så oåterkalleligt är sorgligt, gör de stunder glädjen och lyckan skymtar fram omätbart värdefulla. I det perspektivet är omständigheter av ringa betydelse.

Å andra sidan: Om livet innehållit andra omständigheter och tårarna därmed framkallats av en annan synvinkel, kanske också glädjen och lyckan fått andra perspektiv. Om livet varit bättre hade jag behövt se vidare omkring mig för att röras till tårar över det sorgliga och dessutom kanske missat att förstå vikten av tacksamhet för det nära och lyckliga. Om livet varit värre hade förhållandet kanske varit det motsatta. Då hade den egna situationen kunnat vara skäl nog att fälla många tårar, men mot den bakgrunden framträder också anledningarna till glädje så mycket tydligare.

Samtidigt är andras sorg också min sorg och andras glädje också min glädje, det är väl just därför livet är så förtärande sorgligt och så häpnadsväckande lyckligt på en och samma gång. Sorg och glädje är trots allt nära – och goda – grannar.