Tja
Tja, ni inbillar er väl inte att jag skulle göra mig en sådan möda och finna en sådan tillfredsställelse i att skriva, ni tror väl inte att jag skulle nöja mig med att huka mig ner och framhärda så som jag gör, om jag inte – något febrilt – förberedde en labyrint där jag kan bege mig in på upptäcktsfärd, där jag kan förskjuta mitt syfte, gräva underjordiska gångar och tvinga mitt ärende långt bortom det självt, finna utsiktspunkter i stånd att sammanfatta eller förändra dess väg, så att jag kan tappa bort mig och slutligen dyka upp inför blickar som jag aldrig mer behöver möta. Det finns säkert flera än jag som skriver för att inte längre ha något ansikte. Fråga mig inte vem jag är och säg inte åt mig att förbli den jag är: det är en mantalsskrivningsmoral, det är den som bestämmer över våra identitetspapper. Men den skall lämna oss i fred då det gäller att skriva. (Foucault, Michel, (2002), Vetandets arkeologi, Lund: Arkiv Förlag, s32)

Läser Foucault och det kom att bli så att jag läser honom baklänges. Det vill säga, jag läser hans böcker i omvänd ordning mot deras utgivningsår. På så sätt får jag chansen att läsa utan att på förhand ”veta” vad det jag läser ska betyda, Jag får börja i toppen av en pyramid och arbeta mig nedåt, där slutsatsen presenteras först och de bakomliggande strukturerna sedan. Möjligen metodologiskt bakvänt, men onekligen behagligt och helt klart arkeologiskt. För övrigt förstår vi väl allting i livet baklänges, så detta borde vara ett synnerligen naturligt sätt att tillgodogöra sig kunskap på.

Citatet ovan är avslutningen på inledningen av Foucaults Vetandets arkeologi och jag kan inte motstå det. Detta är god läsning! Långa förföriska meningar (min förälskelses grund), lite behaglig nonchalans och distans till sig själv och så denna oklarhet om vart det hela egentligen bär. Förtjusande beskrivning av skrivandets konst och av ett vetenskapligt arbete då det är som bäst.

Det finns naturligtvis ingen anledning alls att läsa spänningsromaner när det finns sådana som Foucault. Deckarförfattaren vet vart den är på väg och bokens berättelse syftar till att föra läsaren dit, medan Foucault har lika liten aning som läsaren om vart det bär, och denna brist på teleologiska överbyggnader är det som möjliggör att komma någonstans överhuvudtaget.

Det tror i alla fall Foucault och jag!