Tyst
I en tyst läsesal med högt i tak, och till följd av detta inte obetydliga möjligheter till eko, befinner jag mig då jag kopplar min medhavda dator till det trådlösa nätverket. I enlighet med sin vanliga flit passar då datorns antivirusprogram på att uppdatera sig, vilket efter avslutat arbete tillkännages genom att en käck röst, högt och tydligt talar om att mitt antivirusprogram ”has been updated”. Naturligtvis skär datorrösten genom rummet på det mest pinsamma sätt.

För hur det är så blir ju ljud så mycket mer påtagliga i tystnaden än vad de är annars. Mitt datorljud är ju försvinnande litet i förhållande till trafikbruset på gatan utanför byggnaden eller tjattret från människorna i det intilliggande caféet. Och ändå är det så högljutt att vi alla i lokalen, trots störningens tidsmässiga korthet, nog helst ville hålla för öronen för att värja oss. Enskildheter framträder så tydligt i ett sammanhang som detta, medan de lätt drunknar i massorna.

Detta i sig är ju angenämt, att konturerna av det enskilda blir påtagliga, att det lilla blir stort och att det som annars försvinner i sammelsuriet blir hörbart. Att stundom låta sig omges av den avskildhet som gör detta möjligt är värt ett försök. Att få se och höra det som annars försvinner bland allt annat; fågelsången en tidig morgon, vattnets kluckande mot stranden, en tår som faller, en viskning i tillit, lövens rörelse i vinden, en inbjudande blick, ett ansikte som ler. Enskildheter kan bli storheter och det försvinnande kan bli det övervinnande.

Det är så jag bäst hör Gud tala och i det finns inget pinsamt alls, för skillnaden mellan hojtande antivirusprogram och gudstilltal är så himmelsvid att de endast har det gemensamt att de båda uppfattas bäst om en del av allt det andra håller tyst.