Det som hörs
Det som hörs, det hörs. Ändå ställer filosofen frågan om trädet i skogen som faller: om ingen är där som kan lyssna, hörs det då när trädet faller? Det kan vi ju omöjligt veta, eftersom lyssnandet är förutsättningen för att avgöra om det hörs, och är någon där och lyssnar, så vet vi ju att det hörs när trädet faller. Men om det låter på samma sätt då ingen lyssnar, kan vi inte veta.

De enda ljud vi kan veta något om är dem vi avlyssnat. Men en sak är uppenbar och det är att ljuden framträder olika beroende på vad de omges av. Omges de exempelvis av tystnad hörs de på ett annat sätt än då de omges av andra ljud. Till exempel hör jag nästan onödigt bra vad min granne har för sig tidigt på morgonen, trots att jag den övriga tiden på dygnet inte tycker mig höra någonting från denne granne. Därför är det trots allt ganska skönt med de där ljuden, som tyder på att det är någon där; de ger ändå en vink om livet som pågår.

Mot tystnaden framträder ljuden på ett annat sätt, än mot den matta av ljud som så ofta är bakgrunden för just ljuden. Så tystnad är också ett sätt att lyssna. Och kanske upptäcker man genom att ibland lyssna på det sättet inte bara sina grannars göromål, utan betydligt viktigare saker.

Fast ljudet av trädet som faller i skogen fortsätter att vara en gåta.