Upplösning
En sådan tröst i att allt är ett provisorium på väg mot sin upplösning, att allt det vi ombesörjer med sådan nit här i tiden går mot undergången. Vilken befrielse, att allt det vi byggt inte förtjänar större allvar än så. Det fyller mig med hopp om, att allvarligare än så behöver jag inte heller ta de teoretiska överbyggnader, som förväntas vara föremål för min vördnad, i ett system som med full fokusering bidrar till påskyndandet av sin egen obefintlighet.

Istället riktar jag min uppmärksamhet och mitt liv till den som en dag säger sitt ”stopp, nu räcker det”, till den av meningslöshet drivna världen. Densamme som redan nu säger sitt ”stopp, nu räcker det” till mig, med ett erbjudande om ett liv utanför diktaturens kontrollsystem, med godkändhetsstämpel till de lydiga. Den som är bortom upplösningen, bjuder mig till nya himlar och en ny jord.

Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. När nu allt detta skall upplösas, då måste ni leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. (2 Pet 3:10-13)