Betraktelse
Den gångna helgen innehöll bland annat besök i en kyrka där det gavs en julmusikal. Det var sång, musik, dans och agerande, allt mycket väl framfört. Det var också ett mysigt litet stall, söta får med ludna öron, en vacker änglakör med vita fluffiga änglavingar, vita kåpor och glittrigt glitter på sångarna, många tända ljus och vackra skönsjungande barn. Glädjen stod högt i tak.

Två saker blev bestående hos mig av alla de intryck jag bjöds på. Eller rättare sagt, två frågor: Varför är vi inte gladare? och Vart tog väntan vägen?

Jag tror att den julmusikal jag besökte i hög grad är lik många andra musikaler och konserter som ges i kyrkorna denna tid på året. Det är mycket glädje, det är vackert, stämningsfullt och behagligt. Och om detta är det evangelium Bibeln talar om, om detta är det budskap som ljudit genom världen och mänskligheten i årtusenden, är frågan om vår glädje befogad. Om kyrkans budskap är så lyckligt och glatt som vi gärna framställer det i julens dräkt, varför är vi då inte gladare? Vad är det som solkar vår färd, och som vi utelämnar i julmusikalen?

Kanske har det hela med min andra fråga att göra: Vart tog väntan vägen? Att redan andra söndagen i advent serveras julbudskapet, från bebådelsen till de vise männen, gör att det är färdigt nu. Julfirandet är över innan det ens har börjat. För vi tappade bort väntan. Faktum är att Israels folk, de som väntade på Messias, hade väntat i årtusenden. Det är det vi har ynka fyra adventsveckor till att illustrera. Om detta förtäljde inte julmusikalen ett enda dugg.

Undrar om inte livet, till påfrestande stor del, består av väntan och att det är därför det, mer än tillfälligtvis, kan vara svårt att tillgodogöra sig det gulliga, vackra, lyckliga i det fluffiga och glittriga julbudskapet.

Väntan är grå som en svensk mörk decemberdag. Väntan är som längtan efter snöns upplysning av tillvaron. Alla förutsättningar finns där, årstiden är den rätta, temperaturen är den rätta, förväntningen är de rätta – men väntan fortgår. Väntan är som längtan efter en vit jul, det där som ger den rena, ljusa, mjuka inramningen till ett i övrigt kargt, dött och mörkt landskap.

Messias har kommit, Israels folks väntan fick ett slut. Men väntan fortsätter på sitt sätt ändå. Förutsättningarna för den har förändrats, men att vänta tycks ändå vara en del av livet. Så vi fortsätter att vänta, att längta till det som ska komma. Väntar på att vår längtan efter det goda och fina ska få sitt lystmäte, väntar på att livet ska ta en annan vändning, väntar på att Jesus ska komma tillbaka.

Det är om detta jultiden handlar, det mesta är väntan. Det är först efter den, som jublet och den stora glädjen kan ta vid. Det är i den kontrasten, efter den väntetiden, som evangeliet verkligen framstår som det glada budskapet, som de goda nyheterna.

Så jag väntar vidare och låter mitt kalenderljus brinna ett litet stycke varje dag för att komma lite närmare julen. Jag väntar vidare, till den stund då glädjen och sången äntligen får bryta loss i all den uppdämda förväntan som väntetiden skapat och kontrasterat.

Välkommen Jesus, när tiden är inne!