Så här
Så här i årets sista ilande dagar, blir jag varse att det i år är hundra år sedan Gunnar Ekelöf föddes. Nu är jag inte så mycket för jubileer och firanden, men i alla fall. Det som intresserar borde ju inte kunna slinka förbi osett ett helt år, eller?

Nåja, detta får mig i alla fall att ånyo ta fram min Ekelöf ur bokhyllan. Något som sker emellanåt och med ungefär samma överraskning till följd varje gång – att det är så bra, så enkelt och så bra.

Mitt första möte med Gunnar Ekelöf skedde till följd av att jag någonstans läst att han ansågs som en svår poet. Sådant är fullt tillräckligt för att få mig att tro att detta förmodligen är värt att läsa.

Så mötte jag Ekelöfs diktning och har återkommit till den sedan dess och utan att alls vara särskilt beläst eller kunnig, undrar jag fortfarande (kanske just på grund av den okunskapen?) vad det är som är så svårt med Ekelöf? Han är poet, det räcker, mer behöver inte förstås på det där begeppsliga sättet. Resten finns där – mellan raderna.

Åh, att få skriva så – mellan raderna.


Poetik

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna
(Gunnar Ekelöf)