Slut
När denna dag når sitt slut gör också ett helt år detsamma. I skarven mellan idag och imorgon kommer mängder av människor i vårt land att lyssna till Alfred Tennysons Nyårsklockorna. Jag tjuvstartar lite och lyssnar på den redan nu, via Sveriges Radios arkiv.

Och så bekräftas det jag redan visste: inte hela dikten läses, två strofer utelämnas. En av dem är diktens allra sista och denna blir min bön inför det år som ligger framför:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land:
ring honom in, den bidande Messias.

Kanske kommer han nästa år, den Messias som väntar på att få återse människorna ansikte mot ansikte. Vi vet inte, men låt oss medan vi väntar, själva lyfta blicken och se människorna ansikte mot ansikte.

Det är mörkt omkring oss, vi lever våra liv i ett samhälle där en vanlig ingrediens är våld, lidande och oro. Vi behöver ljuset och tryggheten, vi behöver befrielse från det mörkas makt över oss. Vi behöver lyfta vår blick från oss själva och se varandra, möta blicken hos den som finns intill oss.

Där, vid vår sida, finns den Messias som väntar på att få komma, komma för att iordningsställa allt. En väntan att få komma in i människornas hjärtan och i världens villervalla. Om vi i varandra ser den avbild av Gud som finns där, kommer Messias, för våra ögon, i våra hjärtan, i vårt mörker.

Så låt det gamla klinga av och det nya ringas in. Så länge någon ännu lever i väntan, finns det hopp.

Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär och att leva anständigt, rättrådigt och fromt i den tid som nu är, medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store gud och frälsare Jesus Kristus träda fram i sin härlighet. (Tit 2:11-13)