Tiden
Varje gång jag ställer mig frågan, om jag har något att skriva om i bloggen idag, är allt jag kan tänka på, några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer. Så det får bli så. Tranströmer har gett oss många träffande bilder rörande livet och denna är den enda jag stött på som faktiskt ger en igenkännande bild av fenomenet tid. Bakgrunden är den att Tranströmer hittar ett gammalt brev i en låda, och nu är det som att brevet kommer till honom en andra gång, med sin smärta och sina frågor.

Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick. Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
(ur ”Svar på brev” i Det vilda torget, 1983)

Det kanske är därför vi är så angelägna att fira och högljutt proklamera att ännu ett år har passerat, samtidigt som vi stundligen ojar oss över tidens hastiga framfart.