Det har gäckat mig
Det har gäckat mig en tid nu och jag kommer inte ifrån det och inte igenom det. Det handlar om att Hebreerbrevet talar om att Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29), samtidigt som samme Gud är den som uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken, som inte brinner upp (2 Mos 3:1ff).

Gud är både en förtärande eld och en eld som kan brinna utan att något förtärs. Rimligast tycks vara att det är en fråga om kvalitet. Det handlar om vilken kvalitet det är som Guds eld drabbar – somligt består, annat inte. Gud förtär med sin eld det som inte är bestående och det andra blir kvar. Genom luttring förtärs det timliga och kvar blir det bestående.

Samtidigt nynnar jag på en sång, som på något sätt rymmer Gud, både som den eld som förtär och som den eld som inte förtär. Det är en sång jag lärde mig i min barndoms söndagsskola och kanske borde jag nu, som vuxen, ta mig tiden att sjunga den ibland. För hur det är så är det något obegripligt stort med Gud, med Guds eld och med Guds kärlek.

Jesu kärlek är så underbar.
Jesu kärlek är så underbar.
Jesu kärlek är så underbar.
Kärlek så underbar.

Så hög, jag kan ej gå över den.
Så djup, jag kan ej gå under den.
Så vid, jag kan ej gå ut ur den.
Kärlek så underbar.