Ett möte

Så har jag nästintill kunnat se min gode vän hackspetten i ögonen. Vi har befunnit oss blott något fåtal meter ifrån varandra, han arbetandes i en tall och jag spatserandes förbi. Jag känner mig privilegierad. Tänk att vara en människa som fått nåden att lära sig se och höra hackspetten. Och glädjas över det. Det är verkligen ett privilegium.

(Han har förresten fått ett namn, hackspetten, men jag avstår tills vidare från att röja hans identitet. Man behöver ju inte berätta allt. Och kanske måste jag först inhämta hans samtycke förresten, det är ju strikta regler för sådant där på internet.)