Religionen och medierna

I en debattartikel i gårdagens Svenska Dagbladet ondgör sig några representanter för Humanisterna över Sveriges Televisions och Sveriges Radios religiösa innehåll. Man tycks dock missa att det är skillnad mellan att förhålla sig självständigt till något och att låta det komma till tals. Man behöver inte stå för allt, bara för att man låter olika sidor tala för sin sak. Om TV och radio sänder program med religiöst eller politisk innehåll behöver inte de som producerar eller är ansvariga för programmen hålla med om allt som uttalas.

Det erkänner väl varje människa som är någorlunda skolad – och äger en gnutta mod – att det finns mer än ett sätt att se saker och ting på. Dessutom torde det i demokratins och yttrandefrihetens namn knappast uppfattas som hotfullt att dessa olika synsätt uttrycks. Tvärtom borde det föda en tacksamhet. En tacksamhet över rätten att både få tro, tänka och tycka och fritt få uttrycka detta.

Huruvida människor sedan blir påverkade på ena eller andra sättet av det de tar del av genom denna yttrandefrihetens möjligheter är en helt annan fråga. Om bara sådant som inte påverkar någon får uttalas och framföras i statligt media får både Sveriges Television och Sveriges Radio lägga ner och stänga för gott. För naturligtvis blir människor påverkade av sådant de hör och ser. Och just därför är Humanisternas artikel så intressant. Den är både ett uttryck för yttrandefrihetens möjligheter och ett exempel på att det vi hör och ser påverkar oss – positivt eller negativt.

Så heja Humanisterna, det är bra att ni är med och uttalar er, tycker och tänker. Det är sådana som ni som ett demokratiskt samhälle behöver, nämligen medborgare som törs beröras, som tänker till och tycker och som sedan uttrycker sin åsikt. Vad en demokrati inte behöver är däremot förbud mot just dessa möjligheter, oavsett det handlar om att hindra religiösa eller några andra intressen att komma till tals.

Även Dagens ledare kommenterar Humanisternas artikel.