Se efter

Sitter här och lyssnar till änglasången. Eller i alla fall till änglaspelets plingande. Så nu är jag där igen, hos herdarna på deras äng den där natten då Jesus föddes och rymden fylldes av sång. De gjorde något, herdarna, värt att ta vara på.

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” (Luk 2:15)

Så lätt det är att tro på något bara för att det är inramat i något spektakulärt eller speciellt. Eller så lätt det är att avfärda något för att det låter märkligt eller framförs av någon obetydlig. Att gå och se, att själv ta reda på hur det ligger till. Så gjorde herdarna. Och då fick de inte bara veta att det som ängeln sagt till dem var sant, de fick också vara med om det största som hänt, inkarnationens underverk.

Det var faktiskt inte änglakörens lovsång på ängen som var det stora i herdarnas upplevelse, utan det att de gick för att se det som hänt. För det var när de gick för att själva se det de hört om, som de mötte frälsaren.