Barn i en viss ålder yttrar med frenesi ”kan själv” och stretar ihärdigt med att klara allt på egen hand. Detta är en naturlig del i barnets utveckling och leder till både egna färdigheter hos barnet och till insikten att man ibland faktiskt behöver hjälp.
Detta ”kan själv” är ju numera högsta mode också bland så kallade vuxna. Det finns ett stort fokus på individen och den egna förmågan att forma allt på egen hand. Till exempel religiös tro som med fördel är privat och ”på mitt eget sätt”. Därför är det inte konstigt alls att det dyker upp den ena uppfattningen efter den andra om sådant som tidigare inte varit individens sak att fälla omdöme om utan en del i kollektivets gemensamma tro och bekännelse.
Magnus Malm är inne på det här spåret i sin krönika i dagens Dagen. Han skriver om den pågående trenden att forma sin egen bild av tron och av Jesus:
Men det djupare problemet med detta spel är att det tycks förstärka föreställningen att Jesus konstrueras av bilder, tolkningar och åsikter. "Så här är den egentlige Jesus" säger revoltörerna. "Nej, så här är den verklige Jesus", säger etablissemanget. Och fast de skiljer sig i avgörande detaljer, säger båda i grunden samma sak: Jesus handlar om att ha rätt tolkning. Och därmed känns båda märkligt livlösa och ospännande, jämfört med evangeliernas stormvind av förvandlande liv.
Så lätt det är att fastna i ”kan själv” och tro att det man själv åstadkommer är det rätta. Men det finns en fara, en stor sådan, när mänskliga intressen på detta sätt styr förkunnelsen och efterföljelsen. Så här skriver David G Benner i den på svenska nyutkomna boken Att vandra tillsammans:
[Det går] inte att i detalj beskriva färdvägen för själens förvandling. Det beror på att vi på den här färden inte följer en karta, utan en person – Jesus. Jesus säger inte vart vi ska gå. Han ber oss bara följa honom.
Oavsett vilka fina och tilltalande bilder som målas upp, oavsett vem som gör det eller var de framställs gäller en och samma sak: följ inte dessa bilder, ty de är bara bilder. Den kristna är inte kallad att följa en bild, utan att följa frälsaren, himmelens och jordens skapare.
Den kristna andliga resan kräver att vi övervinner frestelsen att följa människor i stället för Jesus själv.
Precis som påskdagens sång ljöd:
Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.Det finns en del som vi inte kan själva. Som att frälsa vår själ. Till detta duger bara den Jesus som inte är en bild formad av människan, utan som är Guds son vilken säger: Följ mig!
I hans försoning strömmar det nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.
(Tore Littmarck)
1 kommentar:
Tänkvärd som alltid..
både i påsklilljans rop..o andra tankar.
jag är nog barnslig som ett barn ibland..vill tex ha hjälp ibland me datorn av mannen..eftersom är mer haj på de än mej..
men ändå inte föör mkt hjälp för jag vill känna att jag kan ju själv..
skratt.
nu ska jag sätta mej i soffan en liten stund innan sovdags.
kramkram
Skicka en kommentar