När Gud sitter på första bänken

Gudstjänsten är kyrkans viktigaste uttryck. Och kanske det enda, faktiskt. För gudstjänst kanske inte bara är söndag klockan elva, utan ett liv som pågår (borde pågå) ständigt.

Men om vi håller oss till det vi nog först tänker på i anslutning till gudstjänst, söndag klockan elva eller när den nu äger rum.

I Dagen finns idag en artikel i ämnet. Där sägs mycket bra och väsentligt om gudstjänsten. Sådant jag utan tvekan kan hålla med om.

Men ett par meningar får mig att reagera på ett annat sätt:

Gudstjänsten ska utformas som om din granne satt på första bänken. Alla ska förstå allt, utan att budskapet för den skull blir tummat på.

Två saker. För det första en reflektion utan särskild värdering: Är det verkligen min granne som ska avgöra gudstjänsten eller är det faktumet att Gud finns och älskar människan som är styrmedlet? I så fall kanske inte gudstjänsten ska utformas som om min granne satt på första bänken utan som om Gud gjorde det.

För det andra det där med språket: ”Alla ska förstå allt.” Ett i sig omöjligt påstående att leva upp till eftersom gudstjänsten förhoppningsvis besöks av människor i olika åldrar, men olika kunskap, olika begåvning, olika kognitiv förmåga, olika kulturell förståelse, olika bakgrund, förförståelse och så vidare. Att tala och framställa så att alla – bokstavligen – förstås är aldrig möjligt.

Sedan kan förståelse i och för sig – det ska vi inte glömma bort – vara annat än rent verbal förståelse. Upplevelser är till exempel ett slags förståelse, även om de inte alltid går att sätta ord på. I den meningen kan gudstjänsten tveklöst förstås av alla som är öppna för det – även om det för den skull inte självklart är begripligt.

Men åter till det språkliga och orden. Jag ställer mig tvekande till att alla ord i gudstjänsten kan förstås av alla. Och då bortsett från ovanstående resonemang om omöjligheten i att allt förstås av alla. Det finns nämligen ord som är typiska för den kristna tron, ord som inte självklart kan ersättas med andra ord och som inte heller har ett helt begripligt innehåll för den som är ovan (och inte ens fullt ut för den aldrig så vana). Ibland kallas dessa ord för stororden. Det är ord såsom försoning, nåd, synd, frälsning. Ord som bara kan få och ha sin betydelse i det sammanhang som evangeliet är. De kan inte lyftas ut och de kan inte ersättas utan att något går förlorat.

Kanske kan inte detta förstås vid första anblicken. Utan förståelsen är i sig en del av evangeliet och mottagandet av detta. Allt i gudstjänsten tror jag inte kan förstås av alla, det behöver inte heller kunna förstås, det räcker att det är för alla.

Bevara oss från att falla i fällan att sätta trevligheten före heligheten. Att förmedla att evangeliet är för alla är, faktiskt, något annat än att alla förstår allt i gudstjänsten.