Det kristna vittnet

Att vittna för andra om sin tro är en självklarhet för varje kristen människa. I alla fall är det den bild vi får av Bibeln med både missionsbefallningen och den praktik de första kristna tillämpade.

Just denna helg pågår ett antal kristna årskonferenser runt om i Sverige. Det är olika samfund som samlas till föreningsmässiga förhandlingar, men också till gudstjänst och bibelundervisning. Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om vikten av att det inte bara blir det föreningstekniska utan att dessa konferenser får vara platser för ”uppbyggelse, uppmuntran och utmaning”. Detta eftersom det kristna uppdraget är att sprida tron vidare.

I detta kan man bara stämma in. Naturligtvis behövs den undervisning, den uppmuntran och utmaning som skickliggör den kristna människan för det som är det självklara för henne. Eller borde vara det självklara i alla fall.

Och någonstans där finns en liten hake. Inte så att inte undervisningen behövs och utmaningen inte behöver artikuleras, men genom att hela tiden tala om detta finns en risk att det enda som blir kvar hos dem som lyssnar är att för att vittna om sin tro behövs en hög kunskap, som man ännu inte har. Förvisso är det sant att man som kristen aldrig blir färdig och det är också sant att det mesta behöver upprepas många gånger för att det ska bli kvar hos oss. Men kan detta göras samtidigt som budskapet går ut att vittnandet om tron inte är något extraordinärt utan vardagligt och självklart är nog mest vunnet.

Kanske är det viktigare att uppmuntra till att göra snarare än att ackumulera undervisning för att kunna göra. Alltså praktiken först. I och med den kommer då också behovet av förkovran och fördjupning. Men om expertkunskapen läggs på först riskerar den att skymma praktiken, som ju faktiskt är det viktigaste. Ett exempel på detta finns här.

Årskonferenserna behöver absolut fokusera förkunnelsen av Ordet i första hand och låta de administrativa föreningsbestyren stå i skuggan av detta, men om undervisningen alltför explicit handlar om att rusta de kristna för något, som de sedan (när de är fullärda?) ska praktisera, riskerar fokus att bli felaktigt trots alla goda avsikter.

Att vittna om sin tro och sitt liv är inget man gör för att man alltid kan så hemskt mycket om tron utan helt enkelt för att man har den.