Varje dag, varje år, är något nytt och samtidigt en fortsättning på något gammalt. Det är så det är att få ingå i Guds stora berättelse. En berättelse där inte jag, mig och mitt är huvudpersoner utan där jag får ingå i ett sammanhang. Det sammanhanget är Gud, utan vilken inget skulle var: ingen gårdag, ingen morgondag.
Somliga dagar, och i synnerhet vissa stunder, intensifieras bedjandet. Orden upprepas: Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig.
Ja, men Gud, jag är ju här! Att bara få gå ut i skogen och se naturen. Ibland sätter jag mig bara och säger "Tack!", ofta, ofta. Det finns så många gåvor, det finns så mycket. Att jag bara går här är en gåva från en Gud som, tack och lov, är barmhärtig. Det är gåvor, det är ingenting man kan ta för givet.
Detta är livserfarna ord sagda av Annika Östberg i en läsvärd intervju med henne i Dagen. Frågan var ”om det händer att hon upplever Guds närvaro”.
Förlåtelse är temat för artikeln. Och så mynnar det ut i orden om en barmhärtig Gud vars närvaro upplevs av den som vill och har lärt sig se den.
Klokt. En erfarenhet att sträva efter.
Lästa böcker:
Frimansson, Inger. (2003). Mörkerspår. Månpocket.
En typisk slöläsningsbok, till exempel för ett stimmigt tåg eller annan offentlig miljö. För att kvala in i spänningsgenren tycker jag ändå Frimansson håller bra klass. Det är tydliga (och märkliga) karaktärer man får följa. Och så utvecklas det – förstås – inte riktigt som man först tror.
Ibland infinner sig de där stunderna i livet då man mest av allt behöver hitta en glimt av något större, något finare, något mer hoppfullt än det som är för handen. Det var i ett sådant ögonblick orgelbruset och den maffiga sången med orden ”Evige fader, evig är din strålglans, evigt är ljuset från Betlehem” blev min räddning.
I flera veckor nu har vi varje söndag tänt ett adventsljus. Det har varje vecka funnits ett nytt ljus att tända. Det har varit ljus som gett hopp, ljus som har siktat framåt. Nu finns det inga ljus kvar i adventsljusstaken att tända. Det betyder inte att hoppat är ute, tvärtom, det är nu hoppet slår in. Adventstidens väntan är över. Den framtid vi väntade, den som ljusens lågor varslade om, är här.
Det är jul och världens frälsare är född. Jesus som lyser upp hela världen. Hoppet är inte ute, det har just kommit.
Dagen är kommen. Dagen då det är dags att önska god jul. Så det är vad jag gör nu:
Med önskan om en fröjdefull jul –
inte för att livet alltid bjuder på glädje,
men för att julen är det födande hoppet.
Så annorlunda den här julen. Ja, så tänker jag flera gånger varje dag nu, sedan någon vecka tillbaka.
Förra året vid den här tiden var jag nämligen nybruten, sängliggande och tämligen overksam. Så oerhört olika är det detta år med flängande hit och dit, två raska ben och alla möjliga åtaganden i gång.
Och julen, den kommer detta år (så vitt jag hittills vet) inte att firas i sjukhusets domäner utan i hemmiljö.
Det är stor skillnad, det tänker jag ofta på.
Att Sverige är ett såväl sekulärt som sekulariserat samhälle behöver ingen tvekan råda om. Inte heller att det är ett mångfaldens samhälle, där olika religioner existerar sida vid sida men där det mest utmärkande draget är att en stor andel av befolkningen anser att tro och religion är oviktiga för det dagliga livet.
Så skriver Elisabeth Sandlund i en reflekterad och viktig ledare i dagens Dagen.
Även i Sverige finns anledning att fundera över hur kristna behandlas. Utan att förringa den svåra förföljelse många kristna får utstå på andra platser i världen behöver vi få upp ögonen för att särbehandlingen också finns på betydligt närmare håll. I sökandet efter den medvetenheten är Sandlunds ledare värdefull.
Hittar ett kuvert i brevlådan. Det är fullklistrat med gamla frimärken och adresserat med en handstil jag inte kan identifiera.
Vrider, vänder, tänker, men kan omöjligt komma på vem det är som skrivit till mig. Att innehållet är ett julkort anar jag – det är ju den tiden.
Efter en stund öppnar jag och överraskas av det självklara: julkort från en pysslig vän som gjort kortet själv.
På något sätt känns den där spänningen, som ovissheten bjöd på, som ett slags extra omsorg. Kortet och hälsningen gjorde mig så glad. Den var oväntad och ändå inte särskilt överraskande.
Den var precis det man önskar att julhälsningar och andra hälsningar ska vara: glädjespridande.
Lästa böcker:
Dunér, A. (2000). Regnbågsväder. Örebro: Libris.
Detta är en barnbok. Jag läste den första gången då den kom ut. Sedan dess har jag sökt den, på grund av att den ger en så bra beskrivning av att vara glad och ledsen samtidigt. Och nu har jag fått tag i den och läst den igen. Utförsäljning på biblioteket kan vara en riktig fyndmarknad!
Boken står sig, tycker jag. Det står att den är från 7 år, men jag tror att man med fördel kan vara något äldre när man läser den. Den handlar om Marielle som blir storasyster till en bror och en syster, men systern dör strax efter att hon fötts. Därför är Marielle både glad och ledsen: glad över lillebror som lever och ledsen även lillasyster som är död. Hennes känslor är som regnbågen: både sol och regn. Något som är en alldeles utmärkt beskrivning av en av livets svåra saker. Det är därför jag tycker om boken, trots att jag är alldeles för gammal för att vara dess målgrupp
Hur ofta hänvisar vi inte i osäkra situationer till hoppet: ”Det får vi hoppas på”. Det är ju helt rimligt, hoppet är allt vi har. Hoppet om att Gud ska se till oss. Hoppas om att Guds närvaro och omsorg på något sätt ska vara och bli märkbar i vår situation. Det är det enda vi har att hoppas på.
Idag har Sysvenskan ett intressant debattinlägg av biskop Antje Jackelén. Det handlar om den så kallade konfessionslösa skolan, om religion som kultur och om missriktad omsorg. Jackelén pekar på och tydliggör viktiga och centrala frågor i det svenska sekulära samhället. Tron – för att inte säga övertron – på objektiviteten tycks inte så sällan vara den enda religion som tillåts. Detta är både en omöjlighet och ett stort misstag. Artikeln visar hur.
I Jesajas bok i Bibeln står det så här:
Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:
Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.
Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:
Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.
(Jes 6:1-5)
Hela huset fylldes av rök och Jesaja förstår det som ett uttryck för helighet, för Guds närvaro. Det slog mig att detsamma mycket väl skulle kunna gälla en dag då dimman ligger tät över landskapet. Att det är Guds helighet som syns. Ska försöka tänka på det nästa gång det är dimma någonstans nära mig.
