För en tid sedan såg jag filmen ”Gudar och människor”. Från den antecknade jag några citat, som berörde mig då och därefter. Jag återger dem här okommenterade:
”Ni har alltid ett val.”
”Jag blev munk för att leva, inte för att vänta att få halsen avskuren.”
”Att åka är att fly. Att åka är att dö.”
”Ni är grenarna, vi är fåglarna.”
”Att stanna här är minst lika dumt som att bli munk.”
”Kom ihåg att du redan gett ditt liv.”
”Det leder ingenstans att ge sig av.”
Bibeln talar om ”rätten att bli Guds barn”. Detta är intressant. Vad innebär denna rätt att bli Guds barn? Jo, svaret finns i sammanhanget där dessa ord står. Så här lyder bibelversen i sin helhet:
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (1 Joh 1:12)
Det är de som tagit emot Jesus som har fått rätten att bli Guds barn. Att bli Guds barn är ingen rättighet, men en möjlighet om man följer det som föregår, att bli Guds barn. Den som tar emot Jesus får rätten. Just det, får. Rätten att bli Guds barn är inget vi kan ta oss, det är något vi får. Gud ger, vi får.
En fantastisk psalm har följande text:
För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är.
För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är.
För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.
Därför skall alla sargade döende, alla de dömda,
säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre.
Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,
är och skall komma, en dag bekänna det: Jesus är Herre.
Om man läser texten upptäcker man en stegring där Gud blir alltmer uppenbar. Till att börja med kan vi, genom att Jesus avstod sin gudomlighet och blev en av oss, veta vem Gud är. Det vill säga Gud är en Gud som vänder sig till människorna för deras bästa.
I andra versen visar Jesus lydnad, då han gick i döden för mänskligheten och försonade oss med Gud, på Guds natur, vem Gud är. Gud är kärlek och uppoffring, Gud är trofast och utgivande.
Tack vare att Jesus kom nära uppenbaras var Gud är och kanske framförallt att Gud ÄR.
Som en följd av allt detta kan alla, oavsett förutsättningar, bakgrund, kapacitet, framtid, bli Guds barn och få Jesus till Herre i sina liv.
Och till följd av detta blir det uppenbart för alla vem Jesus är.
Det är en fantastisk sång och ett ännu mer fantastiskt evangelium!
Jag tycker någonting. Om Gud tycker något annat än vad jag tycker har Gud fel.
Kanske är detta en av de tydligare illustrationerna för vad som är synd – att sätta sitt eget tyckande, och därmed sig själv, över Gud.
Påskens budskap handlar väldigt mycket om att kunna tänka utanför boxen, som man brukar säga. Söndagen före påsk, palmsöndagen kallad, påminner oss om hur Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som en kung. Veckan som följer direkt på denna söndag är stilla veckan då dagarna i hast för oss mot korset, lidandet, döden. Det är så fjärran hyllningarna vid inridningen till Jerusalem. Ändå är det samma kung och samma av Gud utstakade väg.
Nederlaget i påskveckan, eller rättare sagt det som verkar vara ett nederlag, är en så oändligt mycket större seger än den som triumfatoriskt kunde tolkas fram ur palmsöndagens händelser.
Vi gillar hjältar, vi gillar framgång, men vägen till försoning mellan Gud och människa handlar så lite om detta i mänsklig mening. Påsken visar oss att seger och framgång är något helt annat än ära och upphöjelse.
På påskdagen får vi facit. Det är då vi får veta att mardrömsveckan inte var slutet utan vägen till uppståndelse och liv.
Kontrasten mot glädjen på palmsöndagen – bara en vecka bort – är mycket stor. Påskdagens glädje, mot bakgrund av påskveckans lidande, bär ett djup, som bara kan födas hos den som förmår tänka utanför boxen. Endast den kan i någon mån se Gud i det som händer. Det är oväntat; det är av Gud.
Jag har gjort en anteckning, några ord som jag tillskriver Owe Wikström:
Det finns en grundläggande hemlöshet.
Ja, så är det ju.
Detta läser jag i Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna:
Dumt nog berättade jag för en gammal och kär vän att jag höll på och skrev om min förestående död.
Det blev tyst.
Va fan då, sa hon. Alla ska ju dö.
Det är inte så lätt att skriva i utkanten av sin död, sa jag efter en stund.
Skriv inte då, sa hon. Sorg är inget man behöver visa upp.
Kanske. Men jag kan väl få försöka. Ändå.
En axelryckning.
Sedan talade vi om betydligt enklare saker; om utfiskningen av Östersjön, om globalisering, läget i Darfur –
Två saker får detta mig att tänka på. För det första att döden berör oss illa, framförallt talet om döden är det som berör oss illa. Vi vill fly, undvika, komma undan. För det andra att så oändligt många hemskheter är lättare för oss att hantera än det faktum (det enda säkra för övrigt) att vi alla ska dö. Detta trots att dö är också en av få saker vi har gemensamt med alla människor.
Klokskap från Anders Paulrud och boken Fjärilen i min hjärna:
Friheten är bara möjlig tillsammans med en annan människa.
Klokt, sant och rysligt sorgligt. Sorgligt för alla ensamma. Ensamhetens fängelse kan det verkligen bara befrias i relationen till friheten?
I Anders Paulruds eminenta och skakande Fjärilen i min hjärna läser jag detta:
Skrattet är också ett bedövningsmedel, ibland starkare än gråten.
Kanske är det överdrifterna, eller snarare ytterligheterna, som tröstar varandra. Gråten tröstar skrattet (ty även skrattet kan bli ledset), skrattet tröstar gråten.
Att Gud inte visar sig, ska jag tolka det som att jag får vara i fred eller som att jag är övergiven?
Om moder Teresa läser jag följande:
Moder Teresa, som trodde på den kärlek som Gud har i oss, fick en gång när hon var i Sverige frågan: Hur lär man sig älska? Och hon svarade kort och gott: Genom att älska. Den kärlek som finns i oss växer genom att bli igenkänd, trodd på och satt i omlopp.
I så fall är detta med att älska inte något att sitta och vänta på att det ska dyka upp. Det är praktiken som ger det. Oavsett det gäller att älska Gud, andra människor eller sig själv. Kärleken kommer i handlingen.
Det är en härlig känsla, den jag har just nu. Fick ett telefonsamtal som ställde in morgondagens aktiviteter. Det innebär – förutom själva arbetstiden – ungefär fem timmars restid som inte blir av. Jag fick hux flux en ledig dag, helt enkelt.
Denna överraskning till min favör smakar nåd. Nåd är vad den smakar. Verkligen.
Gud är inte alltid lätt att ha med att göra. Och det är förmodligen precis vad Gud tycker om oss också allt emellanåt.
I SJ:s tågtidning Kupé ögnar jag igenom ett reportage om tågresenärer. Det är fotografier och lite text som ska skildra ”En dag i tåg-Sverige”. I en kommentar säger en av dem som samlat material till reportaget att ”Folk som åker tåg verkar vara vara ett väldigt upptaget släkte.”
Detta läser jag på en resa då jag själv först sitter försjunken i en tidskrift, sedan i en vetenskaplig artikel och slutligen i en skönlitterär bok. Någonstans mellan allt detta läsande bläddrar jag i Kupé och känner mig verkligen som en familjemedlem i det där upptagna släktet. Inte det allra minsta stressad, men med ambitionen att maximalt utnyttja all den ljuvliga lästid som tågresande möjliggör. Vad andra tågresenärer är upptagna av har jag ingen aning om.
I en bok läser jag en, för bokens berättelse, intetsägande detalj, som dröjer sig kvar hos mig. Så här står det apropå placeringen av två tavlor:
det där med bilderna var ju bara något hon hade gjort för att det inte skulle synas att det inte hängde något där
Det är det där med ”för att det inte skulle synas att det inte hängde något där”, som jag fastnar för. Döljande av det som inte är.
Är det inte just det vi ägnar oerhört mycket livstid åt, att dölja det som inte är där vi fått för oss att det borde vara något. Dölja för att det inte ska synas hur det egentligen är.
Jag vet inte vad jag tycker om att vi så att säga hänger upp saker ”för att det inte ska synas att det inte hänger något där”. Men det känns en smula bekymmersamt. Kanske finns det inga alternativ.
Sju saker som fullbordar en vecka är måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag.
Sex stycken lördagssysslor är att ta emot besök, att grädda våfflor, att spela spel, att halvligga i soffan och prata, att ta en långpromenad och att strunta i allt annat.
Fem uppiggare en fredag är en kanna te, en ledig dag, en bok, ett kvällsbesök och livet.
