Hemma!

Det är underbart att komma hem även om man har huvudvärk, ont i halsen, en halt fot och noppig kofta.

Guds andetag

Tänk om det är så att Gud håller världen vid liv med sina andetag. Vilken svindlande tanke.

Vem tror du på?

Någon påminner mig om det självklara: Vem är det du tror på, är det Gud eller K? K är namnet på en människa. Gud är Gud.

Livets väv

Jag läser en text inom ramen för ämnet naturfolkens religioner. Det handlar om indianernas religiösa tro och innebär ett speciellt synsätt på och förhållningssätt till naturen. Den som uttalar sig är hövdingen Seattle och han gör det med anledning av att USA:s president år 1854 lägger anbud på att köpa indiansk mark och skapa reservat. I detta tal hittar jag följande:

Människan vävde inte livets väv, hon är bara ett inslag i denna.

Även om jag inte delar religiös tro med dessa indianer kan jag inte annat än hålla med om detta uttalande. Det är inte människan som kan råda över liv och död, vi är inte livets herre. Det finns ett större sammanhang där vi som människor ingår. Jag är övertygad om att det sammanhanget är Gud och Guds skapelse. Det är inte vi som råder över himmel och jord, men vi får vara ett inslag i den väv som Gud – alla goda gåvors givare – väver.

Bröd som mättar

Jag roar mig med att läsa på registreringsskyltar när jag sitter i bilkö. Idag hamnade jag bakom LUK 404. Det tolkade jag som att jag skulle läsa Luk 4:4 i Bibeln. Så här står det där:

Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd.”

Så sant, som det är sagt och skrivet. För att leva behövs mer än det fysiska livsuppehållandet. Det behövs mer än nöje och avkoppling. Mer än självförverkligande och livsdrömmar. Det behövs något av evigt värde. Det är det som Jesus kan ge oss, det är det som är mer än bara bröd att leva av – och för.

Första inlägget

Just precis nu är det jubileum här på bloggen. Det är nämligen sju år sedan jag började blogga. Så här skrev jag i det allra första inlägget:

Att mötas utan att träffas tycks vara något av tidens signum. På bussen eller tåget är det till exempel inte ovanligt att alla talar, men det är inga som talar med varandra, utan alla sitter med varsin telefon och talar med någon som är någon annanstans. Så består gemenskapen mera av att alla gör samma sak samtidigt, än av att man gör det med varandra. Ganska sorgligt egentligen. Vi har fler kommunikationsmöjligheter än någonsin, men frågan är: När träffas vi?

Ur det perspektivet är ju en blogg helt enkelt en påtaglig bekräftelse på denna tidsanda. Vi kan alla delta i ett och samma samtal, men vi behöver aldrig träffas för att göra det, utan vårt möte kan äga rum utan att vi är där.

Förstår egentligen inte vitsen med en blogg, vill se människor jag talar med. Men är samtidigt intresserad av denna kommunikation där mötet är en frånvaro. Så låt oss pröva. Jag skriver, andra skriver, vi läser, något händer - men vad?

Tanken har funnits en tid och stört mig. Tanken på att trots mina frågor och mitt motstånd ändå falla till föga för bloggandet, och nu har jag en engagerad medmänniska som uppmuntrat mig och uppenbarligen fått mig att tippa över kanten och falla fritt i den rymd som denna mötesplats är. Förmodligen trodde hon inte att det skulle vara så enkelt - men tack för hjälpen, kanske kan detta, trots allt, bli spännande.

Pengarna, valet och mänskligheten

Det är mycket om pengar så här i valtider. Politikerna tycks tävla med varandra att lova väljarna mest för pengarna. Vad jag, som enskild människa, kan tjäna på det ena eller andra partiets förslag är det som ständigt står i centrum; min personliga ekonomiska vinning.

Är inte det en ganska märklig tanke, om vi samtidigt längtar efter ett bättre samhälle och en bättre värld att leva i?

Om alla bara tänker på sitt eget och sin egen vinning kan inte världen bli en bättre plats för oss som mänsklighet att leva i. För en bättre värld krävs att vi är beredda att göra något som gynnar oss mer än mig. Det kan hända att det innebär att jag måste göra avkall på min egen ekonomiska fördel. Det kallas solidaritet och har inte med specifik partipolitik att göra utan med medmänsklighet.

Det svåra med att leva

Det slår mig hur frustrerande det är att man vet alldeles för lite för att kunna leva livet så bra som möjligt. Det är verkligen som Søren Kierkegaard sa att man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Det är först efteråt som man vet så mycket att man skulle kunna ha hanterat det som redan hänt på ett bra sätt. Att hantera den bistra sanningen är en av livets större utmaningar.

Tröstens ord

Det händer saker i livet. Det har fått mig att de senaste dagarna tänka och lyssna mycket på Christina Gunnardos fina tolkning av Dan Anderssons underbara ord. Tröst.

Kroppens bön

Ibland i livet hamnar jag i situationer då jag känner att hela kroppen ber. Det är en speciell upplevelse, som jag inte kan förklara, men som är så tydlig. Det är situationer när allt vänds upp och ner, när inget är som vanligt, när greppet om tillvaron lossnar en stund. Då, när orden är så svåra att hitta, formulera och uttala, då tar kroppen över och blir en bön utan ord.

Tack ska du ha!

Jag blir alltid lika glad över dessa som tackar för att jag följer lagen. Jag tänker på dem, cyklister och fotgängare, som vinkar ett trevligt tack när jag stannar med bilen för att släppa över dem vid övergångsställen. Det slår mig att det där är ett bra förhållningssätt, att tacka även när folk gör det som förväntas av dem. Det är nämligen ett enkelt sätt att sprida det positiva och därmed ge glädjen och tacksamheten ökat utrymme.

Det får mig att tänka på en gång då jag åt middag hemma hos en familj med flera barn. Det var mamman i familjen som lagat maten och när vi ätit upp tackade pappan mamman för maten och påpekade att den varit god. Då sa ett av barnen ”så säger du ju alltid”, varpå pappan sa något i stil med ”det behöver man säga många gånger”. Jag tyckte det där var så fint, och det är så sant. Vi behöver visa vår tacksamhet oftare i de där situationerna som vi tar för givet.

Likaså är det bra att ibland uppmuntra arbetskamrater och andra, trots att det enda de gjort är att sköta sitt jobb, att göra det som förväntas av dem. Allt detta gör nämligen att vi får många tillfällen att uppmuntra varandra som medmänniskor och så får vi en påminnelse om det goda vi gör för varandra – även om det är självklarheter eller av plikt.

Passa på att tacka

Tack Gud för det goda behöver man göra medan tid är. Det vill säga, tacka när det finns anledning. Varje gång det finns anledning. Spara inte tackandet till senare. För senare kan det ha hänt något som gör att det är svårt att tacka. Och då blir tacket inte av. Tack är glädje, vi mår bra av det och att missa sådana tillfällen är både dumt och otacksamt. Så tacka medan tid är.

Stöld

Lite sent inpå sommaren, närmare bestämt i juli månad, fick jag möjlighet att odla i en odlingslåda i min stadsdel. Kul! Jag köpte några plantor (kryddväxter), planterade dem och vattnade. Mindre än två veckor senare hade någon stulit alla ätbara plantor. Inte kul!

Även om det ”bara” var några plantor, och de stals från en låda på offentlig plats och inte hemma hos mig, kände jag mig ändå lite illa berörd av att ha blivit bestulen. Att ha inbrott och bli bestulen i sitt hem är förstås mycket värre.

Det är inte svårt att förstå att stöld väcker obehagliga känslor. Men det slår mig att vi inte alls tycks drabbas av samma obehag och olust när något (eller för all del någon) stjäl vår tid eller till och med våra liv. Det är konstigt!

Alltid glad!

Det är inte omständigheterna som ger glädjen i livet utan Herren.

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (Fil 4:4)

Vi tänker att vi är glada ”för att”, på grund av något, men glädje i Herren är av ett annat slag. Den är glädje i något eller snarare i någon, i den som själv är glädjens vara och upphov.