Stötte av en händelse på detta häromsistens. Eller det var förstås inte av en händelse, det var Gud. Just då behövde jag nämligen en uppmuntran i den här stilen. Tänkvärt:
Från en dalgång ser man stora saker, från en bergstopp bara små. (G.K. Chesterton, 1874–1936, brittisk författare)
Idag, när det är 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog, bläddrar jag i hans Vägmärken. Som så många gånger förut. Där är så mycket klokskap samlad på ett och samma ställe att livsvisdomens brunn ständigt når nya djup. Mina ögon fastnar på den här meningen, skriven 1951:
Nu är det för mörkt för oss att finna vägen tillbaka.
Jag läser och tänker på att jag snart firar min dopdag. Dopet var en vägväljare, då riktningen för mitt liv angavs. Sedan dess har det inte funnits någon väg tillbaka. I synnerhet inte de mörka perioderna, ty då har det varit för mörkt för att fina vägen tillbaka. Inte alltid har det i mörkret känts så, men den krassa verkligheten har varit den, att det varit för mörkt. Valet är gjort och det går ingen väg tillbaka. Tack, Dag, för bekräftelsen!
Ibland är det som att livet har fått pyspunka. Ni vet så där som att allt verkar okej, men livsenergin ändå går åt för fort för att det ska vara riktigt bekvämt och funktionsdugligt. Undrar hur en lagningssats till pyspunka i livet ser ut.
Kommer ni ihåg vad ni gjorde den här dagen för tio år sedan? Det är inte omöjligt, eftersom det som då hände var en sådan händelse som nästlade sig in i våra minnen och dröjde sig kvar som ett sårigt och skräckfyllt minne. Attentatet mot World Trade Centre i New York. Jag vet vad jag gjorde, när jag hörde nyhetssändningen på radio. Jag fick genast apokalyptiska associationer. Nu har det gått tio år, vi har vant oss, det mesta tycks ha kommit in i en behaglig lunk igen, och världen gick inte under. Men ändå, visst är det en väckarklocka om livets och tillvarons skörhet, de där minnena som bränner sig fast hos oss till följd av sin grymhets skull.
Björn Ranelid utmanar vår kärlek till medmänniskorna.
Zigenare, kurder, albaner, ryssar, sydamerikaner, jugoslaver och afrikaner drev över jordens yta och prövade människors fördomar och omsorger. Så länge de inte gick över våra trösklar kunde vi tala vackert om kärleken till nästan och solidaritet, men kom de in i vårt vardagsrum och kök måste vi bekänna färg.
I den som av omgivningen ses som den obetydligaste människan hittar Ranelid en likhet med Gud. Det är så vackert, att det egentligen saknar ord.
Dit [till Frälsningsarmén] går inte en annan man som söker trängsel och någon att andra på. Halva byxbenet är borta när snön faller. Som hunden lyfter han det vänstra benet och kissar i första bästa öga. Han får byta namn i varje mun, men det sägs att han heter Bill och deserterade från kriget. Han har bröder i New York, London och Paris. Han mumlar ständigt och fräser omkring sig. Ett har han gemensamt med Gud. Båda saknar fast adress.
Mer från Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg står på programmet idag. Att Ranelid är en speciell författare kan nog många hålla med om, men ingalunda är han mer speciell som människan än vem som helst av oss.
Varje människa existerar i endast ett exemplar. Så enkelt och stort är livet.
Jag är mycket förtjust i Björn Ranelids böcker. Den senaste jag läste var Tusen kvinnor och en sorg. Från den delar jag med mig av en del av det som jag särskilt fastnade för.
Ranelid talar så vackert och vördnadsfullt om nunnornas verksamhet. Det sker nästan lite i förbigående, hans omtalande.
Nunnorna i Glumslövs kloster ber sex timmar om dagen. Annars faller världen samman, ty den är trasig.
Bön som det som håller uppe världen? Ja förmodligen är det så.
Kanske faller världen samman om nunnorna och alla de andra upphör att be.
Det uppdateras här på bloggen, det märker ni. Det är inte varje dag, men någorlunda regelbundet några dagar i veckan i alla fall. Minns en tid då det blev flera inlägg varje dag. Vill gärna ha det så nu också men det är inte möjligt. Livet böljar fram mellan olika perioder. Perioder som kännetecknas av olika saker. Just nu är bloggande på den här nivån vad som är möjligt. Vad som händer senare vet jag inte. Tills vidare får det se ut som det gör; en avspegling av det liv den här bloggen kretsar kring.
