Seger och fred

Det är något synnerligen tänkvärt, både teologiskt och livsfilosofiskt, över de ord Dag Hammarskjöld yttrade i FN den 10 april 1953, då han just blivit vald till generalsekreterare (återgivet i boken Att föra världens talan: Tal och uttalanden av Dag Hammarskjöld Generalsekreterare i Förenta Nationerna 1953-1961).

Vi tillhör olika trosbekännelser och åskådningar. Händelser och tankar som för en del av oss förblivit själva grundvalen för vår tro, är för andra endast främmande inslag i människans andliga arvedel. Men gemensamt för oss alla, och över alla övertygelser, står dock den sanning en svensk skald en gång uttryckte, då han sade att människans högsta bön gäller inte seger utan fred. (Skalden är Erik Axel Karlfeldt, som i dikten ”Hösthorn” skriver. ”den högsta av jordens böner/ ropar ej på seger, med ber om frid”.)

Bibeln talar både om seger och frid. Segern är vunnen av Guds egen son, Jesus, och det människan erbjuds är frid genom denna seger. Inte så konstigt då att det människan djupast strävar efter är fred och inte seger. Skaparens ordning finns där i skapelsen.

Sjunga livets sång

Mitt i en dikt av Les Murray, publicerad i boken Den svarta hunden, läser jag en mening som biter sig fast hos mig. Jag har ingen förklaring till den vare sig inom eller utom diktens helhet. Den är bara bra på det där sättet som bra poesi är bra; berättar något verkligt men svårfångat.

Var och en är en sång som de själva inte kan sjunga.

Dopets betydelse

I somras skrev jag, med anledning av att EFS-prästen KG Larsson blev ny föreståndare i Pingstförsamlingen i Örnsköldsvik, att det vore intressant med ett uttalande om dopet. Undvikandet av svar på den frågan tolkade jag då som att dopet inte förstods som så intressant vare sig för den före detta prästen eller för församlingen.

Och så var det uppenbarligen också. För nu har samme KG hållit en predikan där han talar om dopet i vatten som tämligen betydelselöst. Då är han väl knappast lutheran längre. Och lika lite är han pingstvän, ty pingströrelsen har sina rötter djupt förankrade i baptismen.

Att en av Sveriges största pingstförsamlingar nu slagit in på en väg där dopet i vatten deklareras som tämligen oviktigt är anmärkningsvärt. Och detta ur flera perspektiv. Dels handlar det om pingsttillhörigheten som naturligtvis vacklar då ett sådant fundament som dopet ifrågasätts. Dels handlar det om ekumeniken. Dopet i vatten är ändå en av de saker som kristna i olika sammanhang världen över har gemensamt, då annat skiljer oss åt. Dopsätt varierar men läran om dopets betydelse finns där och är ett signum för den kristna människan och den kristna kyrkan. Dessutom händer ju något med relationen mellan kyrkan och samhället då den skiljelinje som dopet utgör, som symbolhandling och även som medlemsgrund, plockas bort. Det blir liksom mer godtyckligt vem som är kristen om det tydliga val och den tydliga handling som dopet med sin bibliska förebild är, tas bort. Hur biblisk är kristendomen då?

Pingströrelsens hanterande av den uppkomna situationen blir intressant att följa, liksom utvecklingen i den lokala pingstförsamlingen i Ö-vik. Må Gud leda oss på sin väg!

På vinst och förlust

Livet är inte ackumulering, utan vinst och förlust. Varje ny stund, varje val, är vinst av något, förlust av något annat.

Hemmavid

Jag noterar en märklighet i mitt liv. Då jag är borta kan jag nämligen ibland uppleva en större angelägenhet att be en stund på morgonen än då jag är hemma. Det är märkligt därför att egentligen är jag ju aldrig riktigt hemma i det här livet, en pilgrim som jag är på väg till målet bortom bergen, bortom blommorna och sången. Och endast när jag ber är jag verkligt hemma.

Tidens gång

Visst är det märkligt. Året runt är det många av människorna i vår del av världen som klagar över att de inte har tid. Gångna helgen fick vi i vår del av världen en timme extra på söndagsdygnet. Var det någons om hann mer då?

Det kanske inte är bristen på tid som är vårt största problem, utan vår användning av tiden. Fast det skulle ju innebära att vi bär ansvar för våra val, våra prioriteringar, vår tid och vårt liv, och det verkar ju obehagligt. Så kanske är det bekvämare att skylla på tidsbrist även fortsättningsvis. Trots att tiden faktiskt är en av de får saker i livet som är rättvis: Alla har vi lika många timmar per dygn, varken mer eller mindre, lika för alla.

Underverk

Dagarna är ju fyllda av underverk. Ja, själva dagarna i sig är underverk. Allt som behövs är förmågan att se det.

Idag skedde ett underverk av lite mer ovanligt slag. Jag hade en stund över i väntan på tåget, så jag gick till för att göra ett inköp. Och där i myllret av resenärer i den lilla butiken är det plötsligt någon som säger mitt namn. Det är en bekant från förr. Vi har inte setts på flera år. Hon bor numera nästan 100 mil från platsen där vi stötte på varandra och jag själv bor inte heller på orten där våra vägar korsades. Hon hade just kommit med flyget och tagit sig till stationen för vidare tågresa. Själv var jag på väg hem efter en vanlig arbetsdag.

Ett sammanträffande naturligtvis. Men också ett underverk bortom all sannolikhetsberäkning. Sådan är livet, fyllt av underverk. Och ibland underverk av det ovanligare och osannolikare slaget.

Obetydligt religion

Någonting är hon ju ändå på spåren, blivande diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, när hon i en intervju i Dagen uttalar att orsaken till hetsen mot religiösa är

att det inte finns tillräckligt med förståelse för hur mycket religionen betyder för individen.

Religionen ses visserligen som viktig i identitetsbildningen för en människa, men då enbart som en del i identiteten. Religionen är alltså en del bland många andra i den berättelse som min identitet är. Snarare än att religionen är den stora berättelsen i vilken jag skriver in min lilla berättelse, min identitet.

Detta är ett utmärkt exempel på förändringen i religionens betydelse och inflytande för människor av dagens svenska samhälle. Och därför är förståelsen för religionens betydelse för individen bristfällig. Helt rätt.

Gryning

En nattmörk himmel som försiktigt blånar av den annalkande dagen. Att det kan vara så vackert. Och så inneslutande.

Kvardröjande

Efter läsningen av senaste numret av tidskriften Komma, är det några ord som dröjer sig kvar:

det som slumpen
begär och skönheten
prisger; nogfogade
ord, sanka floder
(Sölvi Liung)

Rätt placerad

Jag försöker att alltid sitta till vänster i tåget jag åker fram och tillbaka varje dag. För om jag gör det är jag rätt placerad.

Att vara rätt placerad är något som fondförvaltarna ständigt låter oss förstå vikten av. Den som är på rätt ställe vid rätt tillfälle är den som är vinnare. Den som får störst avkastning på sina pengar.

Må så vara, men min dagliga placering i tåget handlar om viktigare saker än pengars eventuella tillväxt. Där följer jag inga börser upp- och nergång utan det är solens uppstigande och dalande som jag får del av. Om jag är rätt placerad i tåget.

Solens rörelse påminner inte om ekonomisk vinst eller förlust, men väl om dagars gång, om liv och nåd.

Kontrollerad

Ser att Svenska Dagbladet nu uppmärksammar det jag själv la märke till för några dagar sedan. Jag fick då personliga rabatter i min lokala mataffär, grundade på vad jag brukar handla för varor. Min första känsla var ett mått av oro, kontrollsamhället nådde plötsligt över min tröskel på ett påtagligt sätt. Sedan valde jag att tänka så här: Om jag handlar något som jag skäms för, kanske jag inte borde handla det.

Så hanterar jag matbutikens kontroll av mina inköp – även om jag är något tveksam till om jag egentligen tycker om dem.

Mångfald

Jag har nog alltid tänkt mig att mångfald betyder rikedomen i att alla inte är som jag. Att mångfald är tillgången att människor är olika – av olika anledning. På något sätt tror jag att jag alltid förknippat mångfald med generositet gentemot andra människor. Generositet som innefattar avsaknaden av kravet att andra ska vara som jag. Och avsaknaden av kravet att de ens ska vara om jag tycker att de borde vara.

Mångfald kan med detta synsätt aldrig handla om mig som isolerad människa, utan inkluderar alltid medmänniskorna. Det ligger ju dessutom i själva ordet mångfald, som har synonymer såsom ”stor mängd” och ”myckenhet” och även en konnotation till ”pluralism” (allt enligt synonymer.se).

Mot den bakgrunden blir det lite konstigt att i ett sammanhang läsa Linda Skugges ord om mångfald:

Det är du som bestämmer vad mångfald är för dig. Det kan vara att man vill kämpa för sin rätt och stå för sina ideal och idéer och det man tror på.

Konstigt, men knappast förvånande. Det är bara så tidstypiskt.

Samtidigt, för att anspela på en bibelberättelse, bör jag akta mig att kasta första stenen. För tyvärr är nog jag upptagen med mitt eget egoistiskt bästa, snarare än att generöst höja blicken och verkligen glädjas över mångfaldens rikedom. För andras bästa är – faktiskt – även mitt bästa.

Ordens oro och orons ord

På ryggen på senaste numret av tidskriften Komma står det finurligt:

Skriv i den oro som bjuds, chansen kommer kanske aldrig igen.

Provisoriskt

I Dagen idag är det en intervju med sångaren och musikern Bengt Johansson, som nu släpper en ny skiva och ska ut på releaseturné. Han talar om komponerandet, om livet och om brodern som hastigt dog tidigare i år. Så här säger han:

När någon som är så nära faller ifrån, då inser man livets provisorium, tillvarons bräcklighet, och hur kort vår stund på jorden är.

Det är så självklart det Bengt Johansson säger, så komplicerat – så provisoriskt.

Evangelium enligt...

Den som trodde att evangelister var personer verksamma i kyrkans tjänst är efter sin tid. Det har jag blivit varse den senaste tiden. En kurs för grafiska formgivare har till exempel föredragshållare som benämns ”evangelister”. Och redan för ett år sedan annonserade Microsoft efter evangelister till sin verksamhet.

Att det i dessa sammanhang handlar om förkunnande av Bibelns evangelium är väl knappast att hoppas på. Snarare är man nog ute efter att beskriva egenskaper: entusiastisk, säljande, karismatisk, glad, hängiven och så vidare.

Detta är ett ordbruk som förmodligen (?) ligger på tvärs med kyrkans önskemål. Men kanske är det inte så konstigt att traditionellt kyrkliga ord numera brukas i andra betydelser och sammanhang eftersom kyrkan är så rädd för att utmärka sig, att hon med förkärlek tonar ner det radikala i sig själv. Den som är evangelist tjänar inte längre Gud, utan mammon och sedan tidigare vet vi att den som vill gå på väckelsemöte inte längre söker sig till kyrkan utan till teatern.

Läsning på gång

Äntligen – en hel vecka efter tillkännagivandet – har det blivit möjligt för mig att titta närmare på vilken av J M G Le Clézio’s böcker jag ska ge mig i kast med. Le Clézio är årets nobelpristagare i litteratur, för den som inte visste det. Och jag har nu lagt en beställning på två av hans böcker. De dröjer ett tag innan jag får dem, det lilla förlaget som ger ut nobelpristagaren på svenska trycker om hans böcker så fort det går.

En av böckerna beskrivs med ett citat vars inledning lyder så här:

Minnet är inte abstrakt, tänkte Jean. Det är ett stoff, en lång fiber som rullas kring verkligheten, fäster den vid avlägsna bilder, förlänger vibrationerna och fortplantar dem till kroppens nervsystem.

Jag har ju lite svårt att inte falla för sådana ord. Hoppas jag inte behöver bli besviken på bokens helhet, utan att den går i samma språkanda.

Tänk att man kan längta så efter orden i böcker – en leverans på posten med njutning.

Dåraktigt

Einar Askestad skriver om dåren (dåren är alltid i singularis, har ni tänkt på det?) och det har etsat sig fast i mig. Och placerat sig bredvid några av Dag Hammarskjölds ord om dåren. Jag fascineras av dåren – som människa och kanske ännu mer som fenomen. För dåre är nog ingen i sina egna ögon utan det är omgivningens epitet utifrån en bedömningsmall komponerad av någon (vem?).

Dåren skrämmer genom det han inte är. (Askestad)

Dåren ropade på torget. Ingen stannade för att svara. Så bekräftades det då att hans teser oemotsägliga. (Hammarskjöld)

Någonstans

Någonstans bland alla nyanser finns Gud.

Höra med ögonen

Gud är inte tyst, det är bara vi som är skumögda.

Ett fynd

Om jag befinner mig i en bokhandel och de där har en reakorg med böcker för en spottstyver tar jag mig alltid en titt. Det är nämligen så att de där sista kvarvarande böckerna som reas till slumppriser inte så sällan är några av de bättre böcker som passerat genom den där bokhandeln. Goda böcker säljer inte nödvändigtvis så bra. Ibland gör jag alltså fynd på det sättet. Och då menar jag inte bara ekonomiska fynd. Härförleden förvärvade jag på detta sätt en bok av Einar Askestad. Hemkommen slog det mig att namnet verkade bekant, så jag tog en tur till bokhyllan och mycket riktigt, där fanns nämnde författare redan representerad med en tidigare titel. Den boken kom i min ägo på ett liknande sätt, via en fyndlåda någonstans.

Dekorerat

En parkering jag sneddade över idag var prydd av små löv i olika form och färg. Det var som vore asfalten fylld av strössel. Jag gick med så nätta steg jag kunde på denna naturens dekoration.

Obeskrivlig nåd

I kyrkan jag besökte igår handlade predikan om nåd. Och kanske blev den bästa illustrationen av nåden, den som aldrig blev till. Predikanten beklagade sin oförmåga att tydliggöra nåden, så som vore önskvärt. Han talade om sin bild av en fullriggare som i beskrivningen bara blev en kolpråm på Rhen. Det räckte liksom inte riktigt till för en beskrivning och förklaring av nåden. Och just det, att nåden är bortom det som är möjligt att förklara och fullt ut illustrera, blev i predikantens otillräcklighet det bästa uttrycket för just nåd.

Ett möte, en försmak

Musica preludium vitae eterna.

Så lyder texten på orgeln i min barndoms kyrka. Programmet jag blir lyssnare till då jag pluggar in Sveriges Radio P1 i öronen, som sällskap när jag ska städa bort sommaren från balkongen, handlar om samma sak. Musiken förspelet till det eviga livet. Allteftersom jag hör programmet blir min betagenhet allt större. Mötet mellan musiken och det heliga får ett slags språk i detta program. Jag kan inte annat än rekommendera en avlyssning.

Flyttdags

För första gången på mycket länge klinkar jag en stund på mitt piano. Bläddrar på måfå i en sångbok och en av sångerna tar tag i mig lite extra. Det är Lydia Lithells gamla höstvisa om flyttfåglarna. Eller om det är en sommarvisa. Jag vet inte riktigt. En hoppets och framtidens visa är det i alla fall.

När sommarn mot hösten sig vänder,
då samlar sig flyttfåglars rad.
De längtar till ljusare länder
med vårliga, grönskande blad.

De vet, att när sommaren svalkas,
då närmar sig uppbrottets stund.
De vet, att när höststormen nalkas,
då väntar en varmare lund.

En dag lyfter tusende vingar
för fjärran mångmilafärd,
och flyttfågelsträcket sig svingar
mot syd, mot en varmare värld.

Guds folk är som flyttfåglars skara,
de väntar på uppbrottets stund.
De väntar Guds sommar den klara
där högt ovan världarnas rund.

Det väntar en sommar därborta,
ett varmare, skönare land.
Ja, blott några vingeslag korta,
sen ser vi den soliga strand.

En dag lyfter tusende vingar
för fjärran mångmilafärd,förbi
alla stjärnornas ringar
mot himlen, Guds eviga värld.

I min ögonvrå

I ögonvrån ser jag löven som singlar mot marken utanför fönstret. Helt kort associerar min hjärna till fallande snö. Det är varsel om vinter och det gör mig glad!

Språk, verklighet och tro

I senaste numret av Språktidningen skriver Fredrik Lindström om användandet av orden ”själv” respektive ”ensam”. Han har uppenbarligen gjort samma iakttagelse som jag själv, nämligen att ”själv” i stora stycken fått ersätta ”ensam” för att beskriva sådant som någon människa gör just ensam. Lindströms förklaring är att ”själv” betecknar en självvald ensamhet och att vårt byte av ord på detta sätt är ett försök att ändra valören. Genom att säga ”själv” istället för ”ensam” döljer vi verkligheten med dess ensamhet. Vi tror att om vi ändrar språket ändrar vi också verkligheten, men så är det naturligtvis inte. Är vi ensamma är vi lika ensamma oavsett vi kallar oss ”ensamma” eller ”själva”. Men vi tycks tro att ordbyte förändrar förhållandena, som om orden i sig bar något ontologiskt.

Faller inte nutidens kyrka i exakt samma fälla då den för långa resonemang om hur budskapet ska kunna uttryckas med andra ord än dem som tidigare använts. Visst, det finns ett nödtvunget värde i att tala begripligt, men om kyrkan uppfattas som negativ av människor ändras inte detta för att vi kallar gudstjänsten för celebration eller säger ”god kraft” istället för Gud. Orden ändrar nämligen inte på verkligheten.

Det är dags för oss att ta makten över språket. Lindström skriver i sin artikel att det finns en föreställning att språket styr verkligheten. En tro på att om ett ord laddats negativt kan vi helt enkelt ta bort det och ersätta det med något annat ord – positivt laddat – och därmed ha löst problemet. Han exemplifierar med till exempel "invandrare" som ersatt "utlänning" för att lösa integrationsproblemet. Vilken villfarelse!

Naturligtvis handlar det istället om att fylla språket, fylla orden, med innehåll. Kyrkan behöver just detta, fylla orden med innehåll. Kyrkan behöver tro på Bibelns budskap istället för på språket.

Rätt nåd

Nog skriver Anders Sjöberg tydligt och klart i sin krönika i Dagen idag. Det handlar om nåd och rätt. Och att nåden kommer före rätten. Men den goda poäng Sjöberg har är att nåden inte utesluter rätten. Nog så tänkvärt, för visst är det frestande att betona Guds godhet och Guds kärlek och göra Gud endimensionell. Men kärleken, godheten och nåden framträder mot en bakgrund av rätt och fel. Gud är domare och frälsare – viktigt att komma ihåg.

Ett frö blir sått

Så blev det ny månad och nytt kvartal och ännu en dag har lagts till livets förråd. Hösten är ju inte riktigt förets tid – åtminstone brukar vi väl mest ägna oss åt frön på våren, då vi förväntansfullt spanar ner i krukor och trädgårdsland för att se när det gror. Men faktum är att även hösten är fröets tid. Det krävs en död och en vila, lik höstens och vinterns förlopp, för att fröet ska gro.

I mig har idag fötts ett litet frö, kanske embryot till en andakt. I själva verket föddes fröet i mig för länge sedan, men det kanske är dags för en blomningstid nu. I så fall kan det kanske bli en bukett att plocka för att dela ut till några medmänniskor.