En sådan människa

Häromdagen åkte jag tåg. När jag redan satt mig i den bortersta tågvagnen kom jag på att jag inte registrerat mitt kort och alltså inte hade giltigt färdbevis (som det heter i tågbranschen). Det var för sent att gå ut och registrera mitt kort, i alla fall om jag skulle hinna med just detta tåg.

Stora kval drabbade mig! Visserligen räcker det ofta att vifta med sitt kort, då konduktören (eller vad det heter nu för tiden) går sin runda, men ibland görs det ordentlig koll. Och ibland kommer det en kontrollant till, en som är helt utan nåd.

Jag bestämde mig för att avvakta konduktörens (eller vad det nu heter) ankomst. Han kom, han hastade genom vagnen och jag var en av alla många som käckt viftade med mitt kort.

Så var det över. Kunde man tro. Men icke. Mina kval lämnade mig inte så lätt. Jag hade ju inte gjort rätt för mig!

Så jag bestämde mig för att registrera mitt kort då jag klivit av tåget. Att alltså betala resan i efterskott. Detta trots att jag ju då klarat mig och skulle kunna känna mig nöjd som sparat in kostnaden för en tågresa. Men jag var inte nöjd förrän jag gjort rätt för mig.

Frågan är vilken sorts människa jag vill vara. Det var det jag funderade på där mitt i mina kval över att inte ha gjort rätt för mig. Det är svaret på den frågan som styr mitt handlande. Vilken sorts människa jag är avgörs inte av min intention, utan av min handling. Det är det som visar vem jag är.

Diskurser och konstruktioner

Lästa böcker:

Börjesson, M. (2003). Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur.

Om man bara orkar ta sig igenom en konsekvent bristfälligt korrekturläst text och några rejäla faktafel är detta en rätt givande bok om diskurser. Problemet är att man knappt orkar.

Fiint språk

Lästa böcker

Melin, L. & Melin, M. (2005). Fiint språk. Språket som förhöjer, förför och förargar. Stockholm: Schibsted förlagen.

Far och son Melin har författat ett antal böcker om språk. I den här lägger de betoningen på det språk som betraktas som fint. Och fint språk kan vara mycket visar det sig, både det som talas på Östermalm och det som finns i den gamla bibelöversättningen till exempel.

Det vördnadsvärda

Det finns något vördnadsfullt över ålderdomligt språk. Det märks till exempel vid våra ceremonier, då vi helt obekymrat utbrister: ”Han leve!”, trots att vi aldrig annars använder den konjunktivformen av leva. Även den religiösa liturgin omges av ett åldrigt språk: ”Herren välsigne er och bevare er”. Gamla böjningar, utan att vi reagerar. Det hör liksom till. Så vänjer vi oss inte bara vid att det högtidliga är klätt i gammeldags språk, utan även det religiösa.

Små barn får det inpräntat: ”Gud som haver barnen kär”. Vi tror lätt att det är lite finare med ålderdomligt språk än med modernt, att det till och med är mer korrekt om det låter åldrigt. Läs bara lagboken, så förstår du att det ligger något påtagligt i det där med att ålderdomligt signalerar vördnadsfullt.

Om detta skriver Lars Melin och Martin Melin i boken Fiint språk och får mina tankar att gå till det vördnadsvärda i den kristna tron. Det är ju inte språket som är värt någon vördnad. Nej, språket kan med fördel vara modernt, lätt och ledigt. Men vördnad visas budskapet. Och det är gammalt. Men på inget vis ålderdomligt.

Ett stycke liv

Är uppfylld av en nästan ohanterlig tacksamhet över att ett stycke ha fått dela en annan människas livstid. Det är stort.

Länktips

Veckan länkar:

Sådant som får en korrekturläsare att le och känna sig behövd.

Klimatförändringar ger nya affärsmöjligheter: plats på arken.

Gladys del Pilars gripande och radikala berättelse.

Synen på människan

På något vis så ser jag inte sjukdomen, jag ser bara honom och hans underbara
personlighet.

Så säger en mamma om sin dödssjuka treåring i en artikel i Dagen. Inför en sådan människosyn kan man bara känna stor respekt.

Djup och yta

Ofta talar vi om yta som något att förakta och något som står i motsats till det djupa, seriösa och viktiga. Men är det inte i själva verket så att det är ytan som avslöjar oss? Föraktar vi den föraktar vi också det den eventuellt indikerar. För är det inte så att ytan speglar djupet. Och kanske framförallt djupets djup.

Bästa språket

Lästa böcker:

Aniansson, E. (red.) (2004). Bästa språket. Språkvårdssamfundets skrifter 35. Uppsala: Hallgren & Fallgren.

Boken innehåller ett urval av artiklar från Språklådan i Upsala Nya Tidning från 90- och 00-talen. Många givande ämnen tas upp, såsom t.ex. grammatiska regler, språkkultur och begriplighet. Tyvärr känns boken lite omodern ibland. Det märks att artiklarna i den har några (ibland många) år på nacken. Men som ett tidsdokument över hur de frågor som språkvården intresserar sig för varierar över tid, är den naturligtvis intressant. Och somliga frågor är ju mer tidlösa och dem kan man ha god nytta av att få en språkvårdares synpunkt på.

Länktips

Veckans länkar:

Även om jag inte riktigt förstår mig på den där jakten på något slags drömkyrka, är det ändå intressant att läsa Mikael Kindboms blogg om just drömkyrkan.

Småland lever upp till sitt rykte som kyrksamt.

Svenska sökmotorn Entireweb visar även bland annat träffar på Twitter. Kul!

Inbjudan till intressant seminarium om opinionsbildning, kristen tro och samtida samhälle.

Årets majblomma är här.

Bröllopssajten för det kungliga bröllopet öppnade i veckan.

Kika in i holken och följ fåglarnas liv.

Okunnighetens möjlighet

Okunnighet är inte bara dumt. Ibland hjälper okunnigheten oss att våga, inte det våghalsiga, men det nödvändiga.

Komma rätt, komma fel och komma till punkt

Lästa böcker:

Truss, L. & Halldinger, E. (2003/2005). Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Detta är en riktig nördbok om interpunktion. Och just därför så bra och roande. Men läs den inte om du inte är i alla fall lite språkriktighetsnörd, för då kommer du bara att bli irriterad. Den går hårt åt bristerna som påverkar begripligheten och ger många illustrativa exempel på hur tokigt det kan bli. Framförallt är det kommatecknen som ges utrymme, men även övriga tecken för interpunktion får sina avsnitt. Kul bok, och visst finns det något för oss alla att lära.

Bildning i vår tid

Lästa böcker:

Gustavsson, Bernt. (2003). Bildning i vår tid. Om bildningens möjligheter och villkor i det moderna samhället. Wahlström & Widstrand.

Den här boken ger en idéhistorisk överblick över bildningen, kompletterad med sociologiska, pedagogiska och filosofiska inslag. Frågor om vad bildning är, hur den bäst förmedlas och förvärvas och vad det får för konsekvenser för individen och samhället är exempel på frågor som behandlas. Stundtals blir det alltför idéhistoriskt teoretiskt, men på det hela taget är det upplysande och engagerande kunskap som förmedlas. Och jag konstaterar att mitt intresse för folkbildning finns kvar även efter att jag läst boken, och det borde ändå vara ett gott betyg.

Elegant värre

Har skrivit ner två ord. Kom, av någon anledning, att tänka på dem en dag och deras spröda skönhet fick mig att skriva ner dem. Nu kommer de till mig så snart sidan där de är skrivna i anteckningsboken kommer i blickfånget.

Orden är ”mondän elegans”. Visst är det vackert!

Mondän betyder ”förnämt elegant med prägel av stora världen”. Mondän elegans blir då en alldeles speciell elegans, sådan som formats av det större sammanhanget, som präglats av något utöver det vanliga. Lite snobbigt kanske, men likafullt elegant.

Ord är så mycket mer än sin betydelse. De är till exempel både ljud och grafik. Som sådant är mondän elegans vackert. Och så låter det lite avskavd 40-talsmöbel över uttrycket. Det som var vackert, indikerade status, men som varit med om ett och annat i den stora världen, som är livet, och därför ger en alldeles särskild skönhet.

Det är på det sättet det är med människan också. Hon har sina erfarenheter – och hon är skönhetens elegans.

Elegant värre

Har skrivit ner två ord. Kom, av någon anledning, att tänka på dem en dag och deras spröda skönhet fick mig att skriva ner dem. Nu kommer de till mig så snart sidan där de är skrivna i anteckningsboken kommer i blickfånget.

Orden är ”mondän elegans”. Visst är det vackert!

Mondän betyder ”förnämt elegant med prägel av stora världen”. Mondän elegans blir då en alldeles speciell elegans, sådan som formats av det större sammanhanget, som präglats av något utöver det vanliga. Lite snobbigt kanske, men likafullt elegant.

Ord är så mycket mer än sin betydelse. De är till exempel både ljud och grafik. Som sådant är mondän elegans vackert. Och så låter det lite avskavd 40-talsmöbel över uttrycket. Det som var vackert, indikerade status, men som varit med om ett och annat i den stora världen, som är livet, och därför ger en alldeles särskild skönhet.

Det är på det sättet det är med människan också. Hon har sina erfarenheter – och hon är skönhetens elegans.

En sökare

Att vara sökare är något livslångt. Ändå finns det skillnader mellan sökare och sökare. Många sökare är sökare för att de inte vet vad de söker efter.

Den kristna sökaren vet vad hon söker efter. Och finner gör hon, men inte allt på en gång och inte en gång för alla.

Att vara kristen är ett ständigt sökande efter den Gud man redan funnit. Att söka Gud är att öva sig i att se med Guds ögon, att gå i takt med Gud och Guds vilja.

Löften att hålla

Guds löften sviker aldrig. Sviker är sådant som människor gör, men aldrig Gud.

Religion and Cultural Memory

Lästa böcker:

Assmann, Jan. (2006). Religion and Cultural Memory. Ten studies. Stanford, Kalifornien: Stanford University Press.

Detta är en bok med tio essäer om ett intressant tema, nämligen kollektivt minne. Detta är speciellt intressant i relation till religiösa gemenskaper, tycker jag, men det finns många andra tillämpningsområden också. Man är nog hjälpt av en viss filosofisk, psykologisk och religiös grundkunskap, när man läser boken.

Guds avbild

I min Bibel hittar jag ett A4-ark med utkastets anteckningar från en andakt jag ansvarade för en gång i tiden. Jag är något intressant på spåren i den där andakten. Här följer anteckningarna, något situationsanpassade men det är fortfarande höst i dem:

Utmed cykelvägen såg jag i morse frosten breda ut sig över gräsmattorna, jag såg på det sättet kylan. Jag kände lukt från en trädgård, som jag härledde till förmultnande äpplen, det luktade höst. På ett annat ställe nådde mig en lukt som jag förstod som lukten av sopor. Jag såg varken äpplena eller soporna, men lukten från dem hjälpte mig att se det jag inte såg. Jag har helt enkelt lärt mig att identifiera lukterna och föra samman dem med det jag inte ser, men som finns där. Vi lär oss att identifiera. På samma sätt är det med Gud. Gud kommer till synes på flera sätt och i flera sammanhang. I det som är skapelsen och det som det skapade renderar.

I Bibelns inledning talas om att Gud skapar människan till sin avbild. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.’ [...] Gud skapade människan till sin avbild.” (1 Mos 1:26f). Ett par kapitel senare beskrivs det som vi brukar kalla för syndafallet. Då förstördes den ostörda relationen mellan Gud och människa. Men människan upphörde inte att vara skapad till Guds avbild. Upprepade gånger omtalas hon även efter syndafallet som Guds avbild. ”Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.” (1 Mos 5:1). ”Gud gjorde människan till sin avbild.” (1 Mos 9:6). Även Nya testamentet talar om människan som ”är en avbild och avglans av Gud.” (1 Kor 11:7). ”människorna som är skapade till Guds avbild.” (Jak 3:9b).

Det finns i människan något av Gud. Där finns ett spår, ett stråk av något större, av Någon större. I varje människa. Det har inte med att göra om vi kallar oss kristna eller inte, även gudsförnekaren är skapad till Guds avbild och bär spår av Gud i sig.

Att leva och att leva som kristen är att lära sig se de där spåren, de där mönstren som Gud väver i en människa, i våra egna liv, i våra medmänniskors liv, i allt det som sker. När vi lär oss att se spåren av Gud i människan, förändras vår människosyn. Inte så att människan blir Gud, utan så att hon blir människa. Vi ser människans litenhet, men storheten i att hon är skapad till Guds avbild. Vi ser i människan hennes skapare.

Det är det vi ser om vi ser människorna i ögonen, om vi möter blicken hos varandra, ser det goda, ser avbilden och ser Gud. En livslång träning är det att i en medmänniska kunna se avbilden. En livslång träning är det att i sig själv kunna se Guds avbild. Men den finns där, avbilden, spåret av Gud, evigheten i hjärtat. Att söka spåren av Gud i det som sker.

När vi blir sedda kan vi träna oss i att se att det är Gud som ser oss. När en medmänniskas blick möter vår, när vi möter den egna blicken i spegeln om morgonen, då kan vi träna oss i att se Gud. Gudsavbilden är av Gud nedlagd i det hjärta vars ögon speglas framför oss.

När vi som Guds avbilder ser varandra är det – om vi lär oss att se – Guds blick vi möter. När något sker som vi blir glada av, är det – om vi lär oss se – Gud som gläder oss. När vi gråter ser vi – om vi lär oss se – Guds omsorg och tröst.

Predikoreflektioner (2)

Bearbetade reflektioner från den predikan jag avlyssnat idag:

Shadrak, Meshak och Aved-Nego kastades i den brinnande ugnen. Orsaken var att de valt att inte lyda den överhet som befallt avgudadyrkan. Gud, som de trodde på, räddade dem ur lågorna. Med de tre troende sågs i ugnen en fjärde person, en som såg ut som ett gudaväsen. Det var så de blev hjälpta. (Dan 3:24-25)

Visst går associationerna till Nya testamentet och Jesus ord:

Ty där två eller tre är samlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem. (Matt 18:20)

Det är genom den ”fjärde personen i ugnen” som vi blir hjälpta. Glöm inte det.

Predikoreflektioner (1)

Bearbetade reflektioner från den predikan jag avlyssnat idag:

I Bibelns gamla testamente finns en tämligen välkänd berättelse om tre människor som vägrade tillbe en avgud. De hette Shadrak, Meshak och Aved-Nego och de trodde på Gud. Det berättas om dem i Daniels bok. Som straff för sin olydnad mot överhetens påbud skulle de kastas i den brinnande ugnen. Inför denna avrättning säger Shadrak, Meshak och Aved-Nego så här:

Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest. (Dan 3:17-18)

Det de tre vännerna här visar prov på är tro. Tro bygger inte på resultat, utan på övertygelse. Tro bygger på en övertygelse, som är oberoende av resultat. En tro som är oberoende av resultat är densamma både i med- och i motgång. Verklig tro bygger på övertygelse och överlåtelse. Sådan tro är aldrig konjunkturkänslig.

Det fanns några som såg undret i den brinnande ugnen. När de såg att Shadrak, Meshak och Aved-Nego inte förtärdes av elden utan blev hjälpta av den Gud de trodde på, valde de att också tro. Deras tro fanns bara i efterhand, då de redan sett undret. Shadrak, Meshak och Aved-Nego, däremot, de trodde redan på förhand. Deras tro var oberoende av undret. Oavsett Gud räddade dem eller inte, skulle de inte böja sig för avgudar. Det är en föredömlig tro, en sådan som står fast, är pålitlig och avgörande.

Länktips

Veckans länkar:

Statistiska centralbyrån tillhandahåller statistik av allehanda slag. Både roande och upplysande läsning.

Parsmos penna mitt i prick.

I går var det Sveriges vanligaste födelsedag.

Har upptäckt en ny blogg, den katolska Signumbloggen.

Twitter är mikrobloggandet på nätet, som kan vara kul att känna till lite om. Emanuel Karlsten ger en grundkurs.

Varje dag blir jag lite mer störd på alla dem, som inte kan skilja mellan ”de” och ”dem” när de skriver. Det är förvisso inte så lätt alla gånger, men då är tipset att är man osäker är det bättre att skriva de än dem. Trenden tycks dock vara det motsatta: eftersom man inte vet skriver man dem hela tiden (kanske i tron att det är detsamma som talspråkets ”dom”, vilket det inte är). Men detta är inte korrekt och gör texten onödigt svårbegriplig. Här finns enkla regler för hur man kan skriva rätt.

Ompröva livet

Lästa böcker:

Stiwne, D. (red.). (2009). Ompröva livet! Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning. Lund: Studentlitteratur.

En del av baksidestexten ger besked om denna bok:

Ompröva livet! beskriver den grundläggande människosynen i existentiell
vägledning och terapi, och hur den praktiskt går till med exempel från olika
tillämpningsområden.

Frid broder!

I senaste numret av Språktidningen tillfrågas några studenter i hebreiska om sitt hebreiska favoritord. En av dem tycker att ”shalom”, som betyder ”hej” och ”hej då” men även ”fred”, är det finaste ordet och tillägger: ”Det är så fint att man hälsar på varandra genom att säga fred.”

En annan tycker om ordet ”achi”, som betyder ”bror”, men också är något som kan sägas kamratligt till alla killar.

Det är intressant att dessa båda ord använts frekvent inom delar av den kristna kyrkan. ”Frid” var under decennier en vedertagen hälsningsfras troende emellan i vissa församlingar. Numera torde det dock vara sällsynt. ”Bror” är Bibelns samlingsbegrepp för troende av båda könen och kristna talade, och talar kanske fortfarande, inte så sällan om varandra i termer av bröder och systrar.

Men så har ju kristendomen också sina rötter i den hebreiska Bibeln. Intressant att det är just dessa ord, som studenterna fastnat för. Kanske dags att blåsa liv i dem igen i den kristna församlingen.

Social Theory and Human Reality

Lästa böcker:

Alasuutari, Pertti. (2004). Social Theory & Human Reality. London: Sage Publications.

Fackbok som försöker ge en samlad bild av humanvetenskaperna. Ett omöjligt uppdrag, förstås, men en läsvärd bok som tar upp konstruktionism, rutiner och reflexivitet, språk, identitet, samtal, riter normer och regler i sin beskrivning av den mänskliga verkligheten.

De stora dagarna

Det sägs ibland om vissa dagar att de är stora. Det är då något särskilt händer, som på bemärkelsedagar till exempel. Förvisso sticker de dagarna ut något från de mer vardagliga. Men är det inte egentligen så att alla dagar i livet är stora dagar. Livets under är nämligen så otroligt att det gör allting stort och märkvärdigt.

Länktips

Veckan länkar:

Riktig storkollekt.

Också ett slags vårtecken.

Jag samlar på ordböcker och lexikon på nätet. Nu har en av dem, rikstermbanken, firat 1-årsdag.

Intressant och viktig text om Bjästa, kyrkans uppdrag och skillnaden mellan Bibeln och teologin.

Den nödvändiga förändringen

Människan gillar inte förändringar. Omväxling skriker vi efter, men regelrätta, bestående förändringar är inte populärt. Vi värjer oss, in i det längsta.

Detta är en kamp mot själva livets villkor. För är det någonting som är säkert i livet, så är det förändringen. Utan den, inget liv. Det är endast på andra sidan döden förändringen upphör.

Att intala oss att den oundvikliga förändringen inte är farlig är att förse oss själva med en lögn. Det är klart den är farlig, livet är livsfarligt.

Det är farligt, men att leva är att försöka. Att försöka och upptäcka att det går.