Jag älskar verkligen ord och text. Och då menar jag den text som är välformulerad och de ord som är väl valda. Som dessa, av den ständigt gode skribenten Peter Englund:
Alphonse Daudet hade verkligen rätt, då han, i de anteckningar han förde över sin sjukdom, skrev ungefär så, att ord kommer först efteråt, när allt är över. Och att de då refererar till ett minne, och i detta är de antingen för svaga eller osanna.
Lästa böcker:
Stiwne, Dan (red.). (2008). Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi. Stockholm: Natur och Kultur.
Detta är en antologi med texter av människor verksamma inom existentiell psykoterapi. Här får läsaren stifta bekantskap med de frågor som är centrala för den existentiella psykologin och psykoterapin. Världsbild, människosyn och livets stora frågor samsas i texterna och ger en inblick i ett – som jag tycker – intressant ämnesområde.
Bibeln har en del anspråk när det gäller kärlek. Det handlar om att älska Gud så mycket man kan, likaså både medmänniskan och sig själv. Svårt! Men kanske ska man vända på det istället och låta den kärlek Gud visar mig, bli den jag för tillbaka till Gud och vidare till medmänniskan. Då handlar det inte längre om egen prestation, utan om att vara en kanal och en spegel för Guds kärlek.
Den tidiga kristna kyrkan levde i en omgivning som skilde sig från kyrkans egen. Det var en mångkultur av judar, hellenister och romare och bland dessa en blandning av religion och religionsutövning. I mötet med detta formades kyrkan, där växte hennes identitet fram, där mötte hennes tro sina utmaningar.
Visst känns det igen, det mångkulturella och det brokigt religiösa landskapet. Inte alls olikt den beskrivning vi gör av vår egen samtid. Låt oss då, som kyrka, använda denna omgivning på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde på sin tid. Låt oss använda vår samtid och dess omständigheter till att forma tro och identitet.
Lästa böcker:
May, Rollo. (2005). Den omätbara människan. Om människosynen i existentiell psykologi och terapi. Stockholm: Natur och Kultur.
Den här boken ingår i Natur och Kulturs vackert formgivna psykologiklassiker. Rollo May beskriver här det centrala i den existentiella psykologi och psykoterapin. Det är därför det är en läsvärd bok.
Från de senaste dagarna noterar jag följande märkvärdigheter, som sprider glädje:
Att jag fått en blomma i favoritfärgen.
Att jag blev inbjuden till middag, trots att jag inte kunde vara med.
Att det fanns en gentleman på det överfulla tåget, som gav mig sin sittplats.
Att jag hälsats med öppna famnen.
Att jag fått dela en dag med en härlig medarbetare.
Lästa böcker:
Fält, Erik. (2008). Känsla för svenska. Råd och hjälp för tal och skrift. Scripta textproduktion.
Då jag är överförtjust i frågor om språkbruk, ord, text och språkriktighet är en bok som denna ljuvlig läsning. Egentligen är den ett slags handbok för den som ska skriva och kanske känner sig lite osäker, men man kan gott läsa den bara för dess temas skull. Det gjorde jag. Och så fick jag lite nya begrepp mig till livs: till exempel ”pleonasm” som är beteckningen på ord i en text som inte tillför texten något, utan lika gärna kan tas bort.
Veckans länkar:
Jag har varit inne på det förut, detta med alla bemärkelsedagar som ryms i ett år. Då tipsade jag om mångkulturella almanackan. Här kommer ett tips, som håller sig till den vedertagna almanackans ord och dagar och förklarar dessa, t.ex. våffeldagen som inträffade i veckan.
Jag är ingen vidare kock och egentligen inte intresserad av matlagning, men den här nya kokboken med landskapsrätter är faktiskt givande.
Jonas Helgesson talar tänkvärt om drömmar.
Jag håller hårt i den fysiska boken, men tycker ändå utvecklingen av läsplattor är spännande, eller vad sägs om följetongen utan slut?
Therése Alhult påminner om livets bräcklighet.
Glädjande besked för EFS-präster.
Bloggen Den oväntade gläntan skriver fantasieggande om tomrummet i bebådelsen.
Och så ett ack så kännbart vårtecken.
En del i utformningen av skolans religionsundervisning under 1900-talet var att låta barnen möta kristendomen genom dess ”enkla” berättelser. Detta återger Rune Larsson i boken Samtal vi brunnar. Bergspredikan ansågs vara ett bra stoff för barnen att få del av. Det var särskilt etiken, skönheten och de enkla bilderna, som talade till barnen, tänkte man sig. På så sätt skulle barnen hållas utanför de vuxnas värld av svåra frågor och dogmatiska konflikter. Det tycks som ambitionen var att framställa en, inte bara enkel, utan också behaglig och snäll kristendom.
Någonstans här kanske vi kan ana fröet till den utveckling som lett oss dit där vi är idag. Idag finns nämligen en utbredd uppfattning om att kristendomens kärna är kärleksbudskapet. Och att detta i sin tur skulle nästintill rättfärdiga allting, bara det kan åberopas att det handlar om kärlek.
Det är en grav missuppfattning! Dessutom en förvanskning av Bibelns budskap. Bergspredikan är Jesus egna ord, samme Jesus som gick i döden på grund av mänsklighetens synd och ondska. I det finns inget gulligt eller enkelt. Det är på liv och död.
Kristendomen handlar om just det: liv och död. Frågan lärjungen får är inte hur mycket som med ordens hjälp kan bankas in i kärleken, utan hur mycket han eller hon är beredd att avstå för kärlekens skull. På stranden vid Gennesarets sjö lämnade lärjungarna, som kallades av Jesus, omedelbart allt de hade. Detta för en enda saks skull, att följa den som kallade.
Kärleken till Gud, längtan efter nåden och frälsningen, får oss att avstå från egna strävanden. Kärleken till medmänniskan får oss att avstå allt det som kan skada henne på ett eller annat sätt. Kärleken till oss själva gör att vi avstår från det som kan göra oss illa, föra oss bort från Gud och från kärlekens väg.
Kvar blir en paradox: För att bli kvar i kärleken, som är Gud, behöver vi – av kärlek till Gud och människa – avstå allt det som hindrar oss från att förbli i kärleken. Det är genom det avskalade rikedomen tar form. Det är genom saknaden och längtan kärleken växer. Kärleksbudskapet handlar inte om mig och mitt utan om Gud.
Lästa böcker:
Bråkenhielm, C., Grenholm, C., Koskinen, L. & Thorsén, H. (red.) (1991/2006). Aktuella livsåskådningar Del 1. Existentialism. Marxism. Nora: Nya Doxa.
Upplysande bok om livsåskådningar i allmänhet och existentialism och marxism i synnerhet. Efter en introduktion presenteras utvalda texter av Kierkegaard, Heidegger, Sartre, Camus och Jaspers respektive Marx, Lenin, Zedong, Gramsci, Horkheimer och Garaudy vilka förstås som representativa för existentialismen respektive marxismen. Ett enkelt sätt att få läsa några av de stora tänkarnas texter i original också. Något som är betydligt mer värt än att bara läsa andras referat av desamma.
I Lukasevangeliet (2:7-13) berättas om hur Jesus skickar iväg sina lärjungar för att förbereda måltiden, som i sin tur är förberedelsen för hans död och senare uppståndelse. Han ger dem instruktioner om vart de ska gå, vem de ska fråga och vad de ska säga. Dessutom får de veta vad som ska hända till följd av allt detta.
Lärjungarna går iväg på sitt uppdrag, gör som de blivit instruerade och upplever det hela ske just som det sagts dem.
Visserligen var det viktigt att de gick åstad när Jesus bad dem, men ännu viktigare var att de lyssnade och tog in förberedelsen de fick. Utan att veta hur och vad de skulle göra hade det aldrig kunnat ske som Jesus förutsagt. Då hade deras tjänstvillighet gått om intet.
Alltså är det inte bara villigheten att tjäna, att gå vart som helst och göra vad som helst för Jesus som behövs hos en lärjunge, utan dessutom – och framförallt – villigheten att lyssna.
Tänker vi efter är det ändå rätt ofta, kanske alltid, som det gäller att: Tron att det blir bättre snart, är det som håller oss vid liv.
Lästa böcker:
Gustavsson, S. (1997). Kristen på goda grunder. Om sanning i en tid av tvivel. Stockholm/Göteborg: SESG-Media/Trots Allt.
Detta är en bok med några år på nacken. Den innehåller dock fortfarande aktuella frågor. Det handlar om den kristna trons rimlighet och försvaret av denna. Boken är lättillgänglig och upplysande, fungerar definitivt för sitt syfte, att lägga grunden för den kristna trons grund varpå försvaret av tron byggs.
Boken finns inte att få tag i via bokhandeln, men biblioteket eller något antikvariat borde kunna vaska fram den.
Väldigt ofta framställs det som att kristen livsstil är detsamma som etik. Lika ofta verkar strävan vara att framställa precis motsatsen, att kristen livsstil minsann inte betyder någon särskild form av etik.
Sanningen är väl att kristen livsstil inte är fri från etik, men knappast heller bara har med etiska frågor att göra. Framförallt är kristen livsstil inget objekt friställt från ett subjekt, utan det är alltid en människa som lever. Om kristen livsstil var ett objekt, ett slags manual att följa, kunde vem som helst ha en kristen livsstil. Någon kristen tro eller bekännelse skulle inte behövas.
Nu är det snarare så att en kristen livsstil inte kan leva på egen hand, utan den hänger samma med och avgörs av en kristen tro och bekännelse. Det är den människa som valt att följa Jesus, som låtit sig omfamnas av nådens verklighet, som har en kristen livsstil. Det är alltså det sätt att leva som blir den naturliga konsekvensen av att man mött och valt att följa världens frälsare och Herre, som är kristen livsstil.
Det finns tydliga etiska inslag i olika frågor i den kristnes sätt att leva, men det är inte detta som gör livsstilen. Nej, det är det mötet med Jesus som gör. Därför kan inte ett visst beteende eller vissa handlingar vara en kristen livsstil, utan den beror enbart och endast av lärjungaskapet, att vara en Jesus efterföljare.
När snön smälter blir man varse hur mycket det är. Det går så fort, försvinner så snabbt. Och ändå är det så mycket kvar.
Lästa böcker:
Larsson, Rune. (2009). Samtal vid brunnar. Introduktion till religionspedagogikens teori och didaktik. Lund: Arcus.
Religionspedagogiken sysslar med pedagogiska frågor rörande religionsundervisningen. Sådan undervisning äger inte bara rum i skolan och kyrkan, utan är inom till exempel familjen. De senaste åren har förutsättningarna för religionsundervisningen förändrats radikalt. Om detta handlar Larssons bok, jämte en historisk genomgång av religionspedagogikens historia.
Det finns inte mycket på svenska i ämnet, vilket gör Larssons bok viktig. Den är dessutom så nyutkommen att den känns aktuell i religionspedagogikens föränderliga fält.
Det är något livslikt med vårvintern. Jag kommer inte ifrån vare sig tanken eller upplevelsen. Men jag har lite svårt att sätta ord på det. Det är något med övergången, tror jag. Övergången, som samtidigt är en förvandling. Och så avtäckandet, förstås, det länge dolda kläs av och blir synligt. Så har ju livet också sina avslöjande passager, som, likt den frambrytande våren, kan föra fram livets livskraft än en gång.
Lästa böcker:
Sire, James, W., (2004). The Universe Next Door. A Basic Worldview Catalog. Downers Grove: Intervaristy Press. (4th edition).
Det här är en bok där några världsbilder presenteras på ett enkelt och tillgängligt sätt. En världsbild beskriver Sire som ett slags åtagande eller anammande som ger olika grundförutsättningar för det vi gör och tror. En världsbild är ”grunden på vilken vi lever, rör oss och är till”.
Världsbilden innehåller synen på människan, på en högre makt, på meningen, på döden, på moralen och en massa annat som har att göra med livets stora – och svåra – frågor.
Således är en världsbild något som vi alla har, oavsett vi är medvetna om det eller ej. Dock, i den levda verkligheten är den nog sällan så renodlad som en sådan här framställning får den att verka.
Vitsen med att veta lite om olika sätt att se på världen är att man då kan förstå både sig själv och andra bättre. Vi kan få kunskap om grunden till varför människor tänker, talar och agerar som de gör. Detta är nog så viktig kunskap i alla mellanmänskliga relationer. Alla andra kanske inte har fel, utan bara har ett annat sätt att se på världen än vad jag har.
Världsbilder Sire tar upp är bland annat: teism, existentialism och postmodernism.
Gick ut en vårpromenad idag. Det första som drabbade mig, så fort jag kom ut på gården, var ljudet från barndomen. Porlandet! Porlandet från snösmältningen. Jag fördes tillbaka till barndomsgatans rännstenar och fascinationen inför de små, små vattenfall som kunde bildas där bland gatans ojämnheter.
Det jag nu kunde göra, det självklara, var att njuta. Det är vår. Ljuvlig vår.
Härligt, verkligen härligt! Jag gillar vintern och snön, men detta är också härligt.
Vad härligt det är att vintern och våren pågår parallellt så länge. Det blir en process av det hela, där vi pö om pö (eller tö om tö, kanske) fasas in i våren. Långsamheten gör att man hinner lägga märke till det som sker. Ibland önskar man att livsprocessens ifasande förändring hyste samma långsamhet.
Veckans länkar:
Tänk så annorlunda det skulle bli att vistas på gemensamma kommunikationsmedel och allmän plats om tyst mobilprat blev verklighet.
Veckans svåraste fråga handlar om dödshjälp. En inte på något vis enkel fråga att svara på. Men det är bra att samtalet förs, för tystnad besvarar inga frågor alls.
Syster Veronica skriver om två saker värda att uppmärksamma: vårvintern och konsten att leva med Gud i det fördolda.
Amen.se ger statistik för sociala medier. Intressant om twitter och facebook.
Poeten och skribenten Marcus Birro talar gärna offentligt om sin kristna tro. Det är berömvärt i ett samhälle där religiös tro oftast betraktas som något ytterst privat, som inte under några omständigheter alls bör omtalas i något annat sammanhang än det strikt privata.
På sin blogg idag skriver Birro om nåden. Nåden är för en kristen ett mycket viktigt ämne, det är på nåden allt hänger. Om nåden behöver vi absolut tala, då den är människans enda räddning.
Men det sätt på vilket Birro i sin blogg talar om nåd ställer till problem. Så vitt jag kan förstå det han skriver är det inte en klassiskt kristen tolkning av nåden han redovisar.
Birro skriver ”Nåden som ges oss, ges oss mot att vi försöker uppträda som värdiga medmänniskor mot oss själva och andra.” och vidare ”Den är som allt annat i livet, något vi måste göra oss förtjänta av, dagligen.”
Romarbrevet är den bok i Bibeln som särskilt talar om nåden. Där kan vi bland annat läsa följande:
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. (Rom 3:23-24)Det Birro ger uttryck för i sin blogg representerar en grav missuppfattning och en villolära. Nåden är inget vi kan förtjäna, hur snälla och goda vi än försöker vara. Nåden är inget vi dagligen får efter förtjänst, utan det vi dagligen får utan att ha förtjänat det. Och det är den helt avgörande skillnaden.
Om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. (Rom 11:6)
Snön ligger ännu i lager över landskapet. Den döljer de skarpa konturerna och gör allt böljande vitt. Medan så mycket döljs under de vita lagren gör de annat tydligt. Sådant som vanligtvis är osynligt synliggörs med hjälp av snön.
Genom fönstret ser jag in i skogsdungen. Där vindlar sig fotavtrycken än hit än dit. Det är djurens rörelser jag nu kan avläsa. De som annars är osynliga.
Spårsnö ger onekligen nya lärdomar och låter nya mönster träda fram i landskapet. Det är som att få del av en hemlighet.
Lästa böcker:
Fexeus, Henrik. (2008). När du gör som jag vill. En bok om påverkan. Stockholm: Forum.
Som intresserad av beteenden läste jag denna bok. Den visade sig vara ambitiös – nästan i överkant –, tydlig – nästan övertydlig – och inte så upplysande som jag hoppats på. Kanske har jag läst för mycket i ämnet innan, detta är nog mera en bok för den nyfikna amatören. Jag lär mig inget och det stör mig. Boken är populärt hållen. Tyvärr visade den sig lite för snabbt tappa i tempo och bli dystert långtråkig. I alla fall för mig. Men visst, vill man få en inblick i lite psykologi och få kännedom om några av de klassiska socialpsykologiska experimenten och därtill en grundkunskap inom påverkan, kan man absolut läsa boken. Även om jag tycker det finns mer intressanta sätt att bli lärd på kan säkert Fexeus bok passa andra bra.
Att vara snabbare än Gud. Så kallar en AA-medlem (Anonyma Alkoholister) sitt eget otåliga beteende i en av rörelsens böcker. Han brusade upp omgående över småsaker och lät sig aldrig lugnas ner av Gud. Förändringen bestod i att försöka se saker ur Guds perspektiv istället. Då blev det mesta rätt betydelselöst.
Är det inte lite väl ofta vi alla försöker vara snabbare än Gud? Vi brusar upp, blir irriterade, stressade över något som inte omedelbart går vår väg. Eller vi tycker vi väntat länge nog på det där bönesvaret eller den där hjälpen (så som vi tänkte oss det) och går åstad och gör efter eget huvud istället.
Perspektiven är olika, för Gud och för mig. Fruktansvärt irriterande – och återigen har jag varit snabbare än Gud.
Det är kanske inte Gud som är långsam då vi tycker oss få vänta på saker och ting, vare sig det är i bilkön eller vårdkön, det kanske är vi som, i vår perspektivlöshet, är för snabba.
Det är vetskapen om att vi ska dö, att allt en dag, ofrånkomligt, kommer att förloras, som borde göra oss tacksamma och lyckliga över att vi lever och har det vi har.
Lästa böcker:
Cialdini, Robert B. (2005). Påverkan – teori och praktik. Malmö: Liber.
En bok på vetenskaplig grund om de socialpsykologiska förutsättningarna för påverkan. Cialdini gör en strukturerad och rikt exemplifierad framställning. Lättsamt skrivet, utan att vara simpelt, och synnerligen aktuellt. Påverkade blir vi alla hela tiden och framförallt blir vi mer påverkade än vad vi tror. Att bättra på sin kunskap i detta ämne är således värdefullt. Det är också roande och lärorik läsning.
Varför säger ni ”Herre, herre” när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag
säger? (Luk 6:46)
Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. (Luk 6:31-34, 37)Den välkända gyllene regeln om hur vi bör behandla varandra kombineras här, i Jesus undervisning, med tydliga exempel. Och med en lektion om motivet bakom våra handlingar.
Veckans länkar:
”Jag kommer ihåg” är en rolig minnesövning av Peter Englund. Och oj, vad mycket man kommer ihåg bara genom att läsa hans hågkomster.
Det finns en dag för allt. Puh!
Man kan också dela in årets dagar med hjälp av mångkulturella kalendern. En utmärkt tingest, helt i tiden.
Eftersom jag inte kunde sova häromnatten, fick jag än en gång avlyssna den ljuvliga radiodokumentären om Bror och hans bror i Ättersta. Ättersta är en bedårande bullerbyliknande by där husen ligger tätt vi den slingrande vägen. Jag vet, för många gånger har jag åkt den där vägen. Dokumentären ger ett fint stycke historia i nutiden.
”En hälsning från Gud.”
Nyöppnat SMS-museum på nätet bevarar samtiden.
Att kunna sköta en orkidé hela vägen till mer blommor, ska jag lära mig någon gång. Kanske nu, när det kommer nya mer lättskötta sorter.
Många samfund finns det och där vi ska skilja dem åt är det lätt hänt att vi hänvisar till olika handlingar eller uttryckssätt som skillnaden. Så kan det ju vara, att vi gör lite olika och säger lite olika. Men det verkligt stora, som inte främst skiljer samfund från varandra, utan skiljer församlingar och enskilda kristna från varandra, det är bibelsynen. Ingen tvekan om den saken.
Mycket av det där som handlar om hur vi gör beror av kultur och personlighet, men bibelsynen är på en annan nivå. Bibelsyn handlar om graden av respekt för en urkund. Om det nu är som en urkund man ser den.
Dagen har idag både en ledarartikel och en debattartikel om just bibelsynen.
Bibeln är den närmaste kontakt vi har med vår egen historia, Guds handlande genom historien, Jesus liv, död och uppståndelse och de första kristnas äventyr. Det är detta kyrkan än idag har att vara trogen, för Bibeln beskriver det som är att vara kristen.
Inte lätt alltid att förstå vad som menas eller hur det kan överföras till den tid som är vår och ibland väldigt olika den som var då. Här har vi hjälp av de kristna som gått före oss, inte minst från kyrkans första tid, vid vår tideräknings början.
Intresset för kyrkohistoria är stort, men kanske är det inte alltid av detta skäl, för att förstå hur de läste och levde bibelordet, så att vi kan göra som de. För det är ju så det är, det handlar inte främst om att förstå hur de tänkte och gjorde, som ett historiskt faktum. Nej, det handlar om att få vägledning och ett föredöme att följa.
Tiderna förändras, bibelordet består. Om vi tar det som Guds ord, kan vi inte sortera och välja, utan då är allt bibelord giltigt idag. Att klura ut hur det ska levas är inte en lätt uppgift, men utan tidigare generationers bibliskt kristna liv är det snudd på omöjligt. Vi behöver lära av varandra: Hur gjorde man i den första församlingen och hur har man, med utgångspunkt från detta, gjort därefter? Det är vägledningen till hur vi ska göra idag.
Vår tolkning av Bibeln står inte ensam, den finns i en tradition. Och det är inte på något vis oviktigt vilken tradition vi skriver in oss i. Det har med bibelsynen att göra. Skillnaden går mellan om vi tror att Bibeln är Guds ord eller bara innehåller Guds ord.
Att ha respekt för Bibeln, som helhet, som Guds ord, innebär att låta den vara överordnad. All läsning är tolkning, så allt vi förstår av Bibeln är vår tolkning av den, men är det Bibeln eller jag som är högsta tolkningsinstans? Vem är överordnad vem? Med respekt för bibelordet kan det hända att jag kommer upptäcka att Bibeln, alltså Guds ord, säger saker som jag inte omedelbart (kanske aldrig) tycker om och som jag inte omedelbart (kanske aldrig) förstår. Att stå ut med det och ändå hålla Bibeln för Guds ord, representerar klassisk kristen tro, sådan den första kristna församlingen levde.
Lästa böcker:
Lundborg, Johan. (2002). När ateismen erövrade Sverige. Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande. Nora: Nya Doxa.
Boken handlar om just det som titeln antyder, den så kallade Hedeniusstriden. En debatt i mitten av förra århundradet som skakade om både kyrkan och kultursverige och handlade om förhållandet mellan tro och vetenskap och därmed om trons giltighet som sanning och relevant livsåskådning.
Lundborg redovisar noggrant de olika vinklarna av debatten, som startade med Hedenius bok Tro och vetande och den framskjutande plats han fick i DN till följd av sin frändskap med chefredaktör Tingsten. Det är många vinklingar, det är många citat och ibland blir det mycket att hålla ordning på. Boken är en ambitiös skildring av en viktig tid i svensk historia. Detta var inte bara 1900-talets största idédebatt när den ägde rum, utan den bär fortfarande konsekvenser in i vår tid. Ett viktigt stycke kulturhistoria att känna till åtminstone något litet om. Vill man veta något mer kan man läsa Lundborgs bok, som är noggrann och stundtals utgör en orgie i fotnoter. Ett mått av grundkunskap i filosofi kan vara en fördel då man läser denna bok.
Fungerar bön?
Nej, jag tror faktiskt inte att bön fungerar. Detta helt enkelt för att det är ett alltför mekaniskt sätt att se på bön. Att säga att bön fungerar bygger på synsättet att om A görs, så händer B. Och om den ordningen är rådande, då fungerar bönen. I så fall har man ju skapat ett slags kvalitetssäkring för bönen: händer B har A genomförts på ett tillfredsställande sätt.
Sådan kan jag omöjligt förstå bönen. Bön har inget med funktion att göra, bara med relation. I bön, med bön, relaterar jag till någon utanför mig själv. Så länge jag relaterar är det bön.
Relationen med Gud är alltid ömsesidig, därför är bönen både ge och få. Att tro sig kunna urskilja och teckna mönstret för givandet och tagandet är fåfängt. Relation med den som är större än allt annat kan inte förstås, bara levas.
Så bön fungerar inte - den är.
I Bibelns Markusevangelium (kapitel 5) berättas om en kvinna som i trängseln rörde vid Jesus kläder i förhoppningen att bli frisk från sin svåra sjukdom. Hon blev frisk.
I samma ögonblick frågar Jesus vem som rörde vid honom, för även han hade känt av undret som skedde.
Det är så det är, ingen kan närma sig Jesus och röra vid honom, låta sig bli berörd, utan att Jesus vet om det. Tro på Jesus är ingen envägskommunikation och inte heller något privat. Det är kommunikation, det är samtal, det är möte.
Bakom den sjuka kvinnans rörelse låg tron att det skulle hjälpa henne. Ingen kan tro obemärkt. Jesus känner av utbytet.
Lästa böcker:
McGrath, Alister & McGrath, Joanna, Collicut. (2007). Ateismens illusioner. Varför Richard Dawkins misstar sig. Örebro: Libris.
Detta är en fåsidig bok som är en replik på ateisten och evolutionsbiologen Richard Dawkins vitt spridda bok Illusionen om Gud. I den tar Dawkins – enligt McGrath – på ett ohederligt och vetenskapsfrämmande sätt livet av Gud och dumförklarar alla gudstroende människor.
I den ständiga brottningen mellan tro och vetande bidrar denna bok med intressanta argument. Man behöver inte ha läst Dawkins bok för att kunna hänga med, utan McGrath förklarar allt vi behöver veta.
Alister McGrath är naturvetare (och teolog) och har gjort en personlig resa från ateism till kristen tro. Därför genomsyras boken av övertygelsen att det visst är möjligt att förena vetenskap och gudstro.
Nyttig läsning för såväl ateisten som den kristna. För nog är det väl så att det alltfort finns många människor som har svårt att se hur tro och vetande kan kombineras. Den här boken ger en pusselbit till att förstå hur det är möjligt.
Lästa böcker:
Martling, Carl Henrik. (2004). Döden i grytan. Bibeln i dagligt tal. Församlingsförlaget.
En bok om talesätt och ord och deras bibliska påbrå. Kan fungera som en uppslagsbok. Fler uttryck än vad man kanske tror kommer ur olika bibelöversättningar. Så det finns verkligen mycket ”Bibeln i dagligt tal”.
Tänk om det är något helt annat. Tänk om lycka inte alls är det där utopiskt perfekta, utan helt enkelt vardagens ”trots allt”. I så fall blir lyckan mycket större, inte lika sällsynt och inte heller lika svårfångad.
Häromkvällen var det så här intensivt blått på himlen. Månen kontrasterar med sin vita skärv.
I rehabiliteringen efter mitt benbrott lär jag mig två saker samtidigt:
att framstegen sker snabbt, och
att den återstående vägen är lång.
Som oskrivna blad ligger snön i skikt på skikt, likt årsringar. Att smältas ner och ge liv åt framtiden.
Det finns bloggare som samlar intressanta länkar och sedan tipsar sina läsare om dessa. Nu sällar jag mig till dem. Så här följer denna veckas länktips:
Syster Veronica har börjat blogga. Dominikansyster verksam på S:t Davidsgården, stiftelsen Berget i Rättvik.
Hemlöse Johnny skriver intressant om dagis, minglandet och alkoholmissbruket.
Säsongens vackraste snötext publicerades för en tid sedan av Svenska akademiens ständige sekreterare, Peter Englund. Väl värd att återvända till.
En av mig ofta använd sajt lägger ner, med den märkliga motiveringen att privatekonomi är roligare än böcker. Så nu får man vara sin egen dräng i bokdjungeln eller hoppas på att någon tar upp bokpris nedlagda vandringsstav.
Förutom att njuta av det förtroendeingivande och smått roande i att en meteorolog heter Frost, kan den som tycker snön har gjort sitt ta del av budskapet att våren är här och inte är den direkt försenad heller.
En rykande nyutkommen bok av Björn Ranelid förtjänar uppmärksamhet. Har inte läst den än, men såg den i bokhandeln häromdagen. Omslaget är fantastiskt. Så vackert! De vita ränderna på omslaget är text, som broar mellan människor. Besök en bokhandel och njut!
Benar Rafiq berättar om en verklighet så fjärran och så nära på samma gång.
Intressant om lycka i Sveriges radio P1:s ”Tendens”.
Massa informationsmaterial om allt möjligt som har med internet att göra. Bra för den som har mer att lära – och vem har inte det?
Det är min egen sinnesstämning då jag läser Marcus Birros ord om Emil Forselius, men också de väl valda och talande orden om det svåraste, som gör att jag nämner detta för vidare spridning.
Och så lite mer om vädret, om den älskade snön. Det här skulle kunna vara jag.
Lästa böcker:
Kaltiala, Nina. (1996). Vita gräs. Stockholm: Norstedts.
”Hon bor i norr, Aja, och hon är lärare vid en invandrarskola där det finns barn från Iran, Irak, Libanon, Eritrea. Barn som inte kan svenska, med konstiga dofter och mörka ansikten här i det vita. Hon lever ihop med Kristian som är forskare och ofta på resa. Mellan dem finns ett mörker som ingen av dem kommer åt. Hon träffar Wael, en kollega och lärare i arabiska. De vandrar vid havet, pratar, trivs tillsammans. Sakta, försiktigt närmar de sig varandra.”
Så står det beskrivande på den här bokens baksida. Och så är det. Men jag skulle påstå att boken framförallt handlar om språk, minnen, bakgrund och framtid.
Boken är ett inköp från bibliotekets utförsäljning. Fördelen med sådana försäljningar är att man kan hitta och komma att läsa böcker man annars kanske inte stött på. Det här är en sådan bok.
En annan natt än denna, var jag vaken av andra orsaker än nu. Nu har jag ännu inte kunnat somna, då vaknade jag efter att ha sovit ett tag. Om det formulerade jag mig så här:
Nattvaken är ett ord jag kommer på som beskrivning en av de nätter då jag vaknar omotiverat och förblir så. Det är inte ett vakande, det är bara vaket. Jag är nattvaken.
Lästa böcker:
Ranelid, Björn. (2006). Hjärtat som vapen. Stockholm: Bonniers.
Björna Ranelid är pålitlig, hans böcker är bra. Så även denna. Det är en förtjusande tragisk och vacker berättelse om Julia. Men denna bok skiljer sig från de andra jag läst av Ranelid. Den är inte sämre – tvärtom skulle jag säga att detta är en av hans bästa – men den är annorlunda. Språket är inte så krulligt, mera tämjt, men inte alls fattigt. Ranelid är ju mycket yvig och svulstig i sitt språk, men här hålls det tillbaka. Kanske för att berättelsen är så bra. Det jag saknar i språket (som jag älskar hos Ranelid) får jag i berättelsen, på något sätt. Den är självklar och oväntad på samma gång, just så där som språket brukar vara. Språket finns här också, men inte lika otyglat och blommigt, som i så många av de andra böckerna. Som med allt av Ranelid kan jag bara säga: Läs!
Tålamod måste man ha om man ska kunna leva. Det finns tillfällen då det kommer till påtagligt konkret nytta, till exempel vid ett benbrott.
Om Astrid Lindgren är rätt citerad i DN:s artikel om bön, ska hon ha sagt att hon bara bad till Gud när det var nödvändigt. Som ett slags motsats till detta sätter artikelförfattaren biskop emerita Caroline Krook, som ber dagligen. Att någon ber dagligen finns det naturligtvis inget att säga om, det är utmärkt. Men att bara be då det är nödvändigt, är det verkligen motsatsen?
Att be då det är nödvändigt är inte så svårt. Det svåra är att lära sig se alla gånger då det är nödvändigt. Och kanske är det just det som är bönens svåra konst, att avtäcka nödvändigheten av den.
Herre Jesus, lägg dina händer på våra ögon så att vi ser den verklighet som inte syns.
Origenes (185-254)
