Ibland kan det i livets framfart vara värt att påminna sig om att hälsa inte alltid eller nödvändigtvis är detsamma som tillfrisknande. Livet har – kan man ha turen att få uppleva – ganska lite med hälsa att göra. Det finns så oändligt mycket annat, som är viktigt – och viktigare – i livet.
Lästa böcker:
Augustsson, Lars Åke. (2009). Så skriver du romaner och noveller. Voltaire Publishing.
Ännu en bok om text. Det blir många sådana boktips. Det beror på att jag har en stor fäbless för just sådana böcker. Denna är mycket bra, innehållsrik, noggrann, konkret och illustrativ. Men naturligtvis fackmässigt nördig.
Lästa böcker:
Caroki, Leonie. (2010). Stunder med Sture Linnér. Stockholm: Norstedts.
En liten bok med några personligt berättade händelser från Sture Linnérs innehållsrika och internationella liv. Linnér var bland annat Dag Hammarskjölds närmaste medarbetare vid tiden för Hammarskjölds död. I övrigt har han haft ett antal internationella uppdrag, inte minst i Grekland, ett land och en kultur han särskilt intresserat sig för.
I sommarens nummer av tidningen Kupé (som finns att läsa på tågen) läser jag följande:
En människa kan aldrig prestera sitt eget värde.
Det är så sant som det är sagt. Och det är bibliskt. Precis så är Bibelns tal om människans unika och konstanta värde. Människan är värdefull helt oberoende av sig själv. Det att hon är människa – inte vad hon kan prestera – är grunden för hennes värde. Det behöver man påminnas om – ofta.
Livets enklaste vardagligheter är beståndsdelar av dess eviga mysterium.
Getrude Atherton (1857-1948) amerikansk skribent
Sture Linnér berättar i boken Stunder med Sture Linnér följande lärorika berättelse från sitt liv:
Det var en mörk, regnig och kall morgon i höstas. Jag väntade på en buss på Karlavägen. Så kom den. Chauffören såg ut som om all världens tyngd låg på hans axlar. ”Kom igen, le lite”, sa jag till honom. ”Den här dan blir en fin dag för dig. Något gott kommer att hända dig. Fråga mig inte hur jag vet det, men jag känner det på mig.” De andra resenärerna tittade förvånat på mig. Bussföraren släppte ratten och sa: ”Vet du vad. Det här är första gången på sjutton år en människa har sagt något vänligt till mig.”
Människan – du, jag – kan göra skillnad!
Lästa böcker:
Hedberg, Caroline. (2009). Årstidstankar. En bok för hela året. Förlag: Tagetes Bok och Present.
Detta är en liten och ganska intetsägande bok med haikudikter indelade efter årstiderna.
Ibland brukar vi säga att varje människa har sitt pris. Då menar vi nog oftast att varje människa är till salu (i någon mån), det är bara priset som avgör när hon är beredd att sälja sig. Somliga gör vad som helst för väldigt liten ekonomisk vinning medan andra kräver större ersättning för att sälja sig.
Men tänk att det faktiskt är precis tvärtom, att varje människa har ett värde. Oavsett omständigheter har människan ett fast och orubbligt värde. Hon är unik och värdefull. Alltid.
Jag ger bort en bok och märker att det är en nyttig handling. Det är en bok jag själv fått gratis. Inte som present, utan på annat sätt. Jag gillar ju böcker, väldigt mycket. Den här boken hade jag kanske inte kommit att äga eller läsa om den inte kommit i mina händer på det sätt den gjort. Men det var ändå en bok som jag trodde var väl värd att läsa.
Så mötte jag en människa som såg den aktuella boken och spontant uttryckte sin förtjusning över den: Den boken ville hon läsa!
Jag bestämde mig då för att ge henne den. Trots att det skär lite i mig att avstå från en bok. Jag är ju förtjust i böcker.
Just därför, för att jag är så förtjust i böcker, insåg jag att jag absolut skulle ge bort boken. Det blev helt enkelt en nyttig övning i generositet.
Lästa böcker:
Lindholm, Stig. (1997). Den stora hemligheten. Om den kristna julen. Uppsala: Bokförlaget Pro Veritate.
En liten bok med reflektioner kring julen med utgångspunkt i bibeltexterna, psalmerna och kyrkoåret.
En av värdarna i Sommar i P1 har varit ekonomiprofessorn Micael Dahlén. Han sa i sitt program något som jag uppfattade ungefär så här: Döden är ursäkten för att inte hinna allt.
Det finns så mycket man kan vilja göra och hinna i livet. För detta räcker inte alltid livets tid till. Det beror på döden och den kan bli och vara vår ursäkt för att inte hinna allt, att ibland tvingas säga nej, att välja, att prioritera.
Klokt tänkt, det där med döden som ursäkt.
Lästa böcker:
Kinnier, Richard, et al (red.). (2006). ”Meningen med Livet” enligt de stora och de kloka. Stockholm: Norstedts.
En bok jag kommer över gratis och upptäcker i efterhand att den nog var mer givande än jag först trodde. Det är en stor mängd citat från kända, inflytelserika personer, som bygger på frågan om livets mening. Det hela är en sammanställning efter en vetenskaplig undersökning.
Den välkände ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) har sagt så här om livets mening i förhållande till logiken (eller bristen på logik):
Älska livet över allt annat i världen… älska det, utan hänsyn till logik, precis som du säger, det måste vara utan hänsyn till logik, och det är först då man kan förstå dess mening.
Martin Buber (1878-1965) är en österrikisk filosof som formulerat många tänkvärdheter. Här är en av dem, som jag lämnar okommenterad så att var och en får fundera vidare på egen hand:
Hur skulle människan kunna existera om inte Gud behövde henne, och hur skulle du kunna existera? Du behöver Gud för att kunna finnas, och Gud behöver dig – ty detta är meningen med livet.
Är det inte ögonblicket av djupaste tvivel som föder nya vissheter? Kanske hopplösheten är själva myllan som får mänskligt hopp att gro, kanske kan man aldrig finna förnuft i livet utan att först ha upplevt dess absurditet…
Vaclav Havel (f 1936) tjeckisk dramatiker och politiker
Ibland kallar vi olika platser, sådana som vi tycker mycket om och som är betydelsefulla för oss, för paradiset. Det finns också en och annan gård eller by som kallas Paradiset. Det är ett sätt för oss att beskriva något vackert och kanske idyllisk. Inte minst så här i sommartid.
Det är den jordiska sidan av paradiset, det finns en himmelsk också. Paradiset är i bibliskt språkbruk namn på två saker. Dels den Edens lustgård som de första människorna levde i fram till dess att de syndade, dels den himmel som väntar de troende efter döden. Paradiset är platsen utan synd, där ingen ondska eller något lidande finns. Det, om något, är vackert.
Låt oss inte begränsa paradiset bara till det jordiska perspektivet, utan då vi kallar en jordisk plats för paradis kan vi påminna oss om att detta endast är en lite förhandsvisning av vad som komma ska.
Det finns de som tycker att livet saknar värde eftersom det har ett slut. De förbiser att den motsatta ståndpunkten också kan hävdas: att om livet inte hade något slut skulle det inte ha något värde, att det delvis är den ständiga faran att mista det som hjälper oss att inse livets värde.
Så uttrycker sig den österrikiske filosofen Karl Popper (1902-1994) och ger oss därmed något att fundera på.
Lästa böcker:
I rent studiesyfte har jag läst några böcker om mindfulness. Jag är själv ingen anhängare av mindfulness och rekommenderar därför endast dessa böcker till den som vill skaffa sig en större kunskap om fenomenet, som ett slags allmänbildning om en trend i tiden.
Holmer, Titti. (2009). Lycka nu. En praktiskt guide i mindfulness. Månpocket Fakta.
Kabat-Zinn, Jon. (2010). Lev i nuet, lär av stunden. 100 lektioner i mindfulness. Stockholm: Natur & Kultur.
Mandrup, Charlotte. (2008). Mindfulness från början. Sundbyberg: Optimal förlag.
Nilsonne, Åsa. (2009). Mindfulness i hjärnan. Stockholm: Natur & Kultur.
Schenström, Ola. (2007). Mindfulness i vardagen. Vägar till medveten närvaro. Stockholm: Viva.
Man brukar tala om världens sju underverk. Då avses några byggnadsverk från antiken: kolossen på Rhodos, cheopspyramiden, zeusstatyn i Olympia, artemistemplet i Efesos, mausoleet i Halikarnassos, fyrtornet på Faros och Babylons hängande trädgårdar.
Dessa har utsetts till världens sju underverk för att de representerar människans (då) största bedrifter. På senare tid har även utsetts sju nya underverk, men med samma syfte: att underverken ska åskådliggöra människans förmåga.
Det är inte tu tal om att människan förmår mycket, men vill vi tala om verkliga underverk får vi gå utanför människan.
Varje vecka, varje dag kan vi påminnas om världens största underverk. Sju dagar, en vecka, representerar skapelsen. Det är den tid Gud använde för att skapa himmel och jord och allt som där ryms. Ur denna skapelse kommer människan. Hon är ett underverk, världens största underverk!
När livet gått i baklås och blivit omöjligt att leva finns inget annat att göra än att låtsas leva.
Skräcken fyller en då man varsnar att det där ”låtsas leva” är livet.
Jag har den stora förmånen att får tillhöra en församling som har förstått att Gud inte tar semester. Människor kan inte heller ta semester från sitt behov av Gud. Därför pågår gudstjänstverksamheten som vanligt, trots att det är sommar. De församlingar som av olika skäl ställer in sin verksamhet på sommaren borde skämmas, för på det sättet fullgör vi inte det uppdrag vi fått av Gud.
I Bibeln finns det fyra böcker som heter ”Evangelium enligt…”. Det är fyra herrar som skrivit varsitt evangelium: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Bara för att det finns mer än en beskrivning av Jesus och hans verksamhet betyder inte det att det kan finnas hur många som helst.
Gemensamt för de fyra evangelieförfattarna är att de hade förstahandsinformation om vad som hänt. De hade själva hört och upplevt eller talat med människor som själva hört och upplevt. Det finns vissa saker som skiljer mellan evangelierna då de berättar om samma händelse. De fyra perspektiven kompletterar varandra.
Ingen kan idag komma med ett eget evangelium, kriterierna för att det ska kunna tas som ett trovärdigt Jesusevangelium kan inte uppfyllas. Det vi vet – och behöver veta – om Jesus liv och gärning finns i Bibelns fyra evangelier. Att komma med egna förslag till evangelium är bara att blotta sitt högmod och sin självupptagenhet.
Lästa böcker:
Johansson, Per. (2010). Cancersurfare. Stockholm: Norstedts.
Jag har svårt att motstå böcker, så när möjligheten att få några gratis dyker upp brukar jag alltid passa på. På så sätt kom jag att läsa denna bok som helt och hållet kretsar kring cancer samtidigt som den rör sig till nazihistorien och den västsvenska hemtjänsten.
Följande citat tillskrivs den gamle filosofen Aristoteles:
Vi är vad vi har för vana att göra. Skicklighet är sålunda inte en handling, utan en vana.
Har han rätt är det mycket som hänger på vilka vanor vi skaffar oss och låter få breda ut sig i våra liv. Förmodligen gäller det då också vilka ovanor som ges utrymme. Och i så fall är det tänkvärda ord.
Det står att det första hon gjorde då hon blivit frisk var att betjäna Jesus och de andra som var på besök. Här finns en intressant lärdom. Syftet med att bli vidrörd av Jesus är att kunna tjäna honom. Simons svärmor helades till att tjäna. Här finns inga egoistiska vinster för människan utan det Jesus gör har alltid ett Jesusperspektiv.
Vi är många, som likt Simons svärmor, behöver helas på olika sätt; helas för att kunna tjäna Jesus.
Om man inte funnit något att dö för har man ingen anledning att leva.
Malcolm X (1925-1965) amerikansk medborgarrättskämpe
Bön handlar om perspektiv. Bön handlar inte så mycket om att få sin vilja igenom som det handlar om att träna sig i att se saker och ting – själva livet och relationen till Gud – i ett förändrat perspektiv.
Blickar ut över det gröna och ser att det är alldeles vitt av klöver. Det är ingen gräsmatta, det är en klöveräng. En resa från prosa till poesi.
Visst hör man ofta någon säga, när det värsta hänt, att ”det trodde jag aldrig skulle hända mig/oss”. Eller så formuleras frågan på samma tema: ”Varför händer detta mig/oss?”
Jag kan inte låta blir att tycka det där är lite märkligt. Eller på ett sätt är det väl inte märkligt, att vi överraskas och tycker illa om livets katastrofer. Ur det perspektivet är yttrandena naturligtvis helt rimliga och begripliga. Men sett ur ett annat perspektiv är de märkliga.
Alla med en gnutta erfarenhet av livet vet att livet inte bara är sol och glädje. Där finns en skuggsida också där det kan göra obegripligt ont. Att tro att denna skuggsida bara skulle drabba andra, men aldrig mig själv eller dem som står mig nära är faktiskt att sätta sig själv i ett speciellt fack. För det man gör är att man tror sig vara så speciell att det som drabbar människor, vanliga människor, inte ska drabba mig. Varför skulle jag vara så annorlunda, så speciell, att livets villkor går mig förbi?
Nej, ”det händer inte mig” är rent av ett uttryck för högmod, fjärran från en realistisk syn på sig själv och livet. Allt kan hända alla, inte bara andra.
Lästa böcker:
Melin, Lars. (2009). Nyfiken på texten. Textteori för textpraktiker. Stockholm: Liber.
Ännu en bok om text och ytterligare en av Lars Melin. Den här handlar om textanalys är rätt teoretisk. Jag tycker Melin gör det hela mycket mer komplicerat än vad det egentligen är. Men visst innehåller boken en del angeläget stoff för den som vill äga sig åt textanalys, eller bara kunna ”genomskåda” texter lite bättre.
I Lunds domkyrka pågår i sommar en utställning med det fantasieggande namnet ”Spår av ett pågående minne”. Själv tror jag inte att jag har vägarna till Lund i sommar. Tyvärr, för jag hade gärna sett utställningen. I brist på ett fysiskt besök får jag njuta av orden i utställningens namn. ”Spår av ett pågående minne” är inte bara ett fint poetiskt uttryck utan också ett med teologiskt djup. Något att tänka på, helt enkelt.
Vi mäter våra liv efter denna världens måttstock. Därför får vi inte somligt att gå ihop. Till exempel får vi så svårt att hantera Guds tystnad.
Lästa böcker:
Bäckström, Claes. (2002). ”En förtjusande ung man”. Stockholm: Norstedts.
Här tecknar konstnären Claes Bäckström sin självbiografi. Det är en rätt märklig och sorglig historia. Framförallt framträder beskrivningen av barndomens utanförskap och känsla av att vara oönskad. Till detta kommer det livslånga smygandet med sexualitet och relationer. Det är mycket sorg, men framförallt ett stycke liv, att ta del av.
Jesus uppmanar lärjungarna att lägga ut på djupt vatten (Luk 5:1-11). Den gången handlade det om fiske, men uppmaningen passar på flera områden i livet.
Att följa Jesus är skillnaden mellan yta och djup. Att lägga ut på djupt vatten, på Jesus sätt, förändrar på djupet. Här finns inga ytligheter utan bara djup. Ett djup som sedan sipprar upp till ytan och gör förändringen, det vill säga lärjungaskapet, synligt.
Den som vill följa Jesus börjar alltså inte med att förändra sin yta utan med att lägga ut på djupt vatten.
Det sägs mycket om Jesus, tycks och tolkas. Mycket av det där tyckandet och tolkandet är bara uttryck för människors fantasier och slutsatser. För att få veta något om Jesus behöver vi inte tycka en massa, det enda som behövs är att gå till Jesus själv. Men det kan hända att inte mina åsikter och det Jesus verkligen säger stämmer överens. Då får jag välja hos vem jag vill lägga tilliten: hos mig själv eller hos Jesus.
I Lukasevangeliet (5:1-11) berättas en fiskehistoria. Lärjungarna har varit ute och fiskat, någon fisk har de inte lyckats få. Så säger Jesus åt dem att försöka en gång till. Med Jesus uppmaning följer instruktionerna hur de ska bära sig åt: de ska lägga ut på djupt vatten. De erfarna fiskarna vet att Jesus råd strider mot all deras kunskap och erfarenhet Ändå gör de som Jesus säger – och undret sker. Näten fylls av fisk.
Lärjungarna vågade lita mer på det Jesus sa än på sina egna kunskaper. Och det var just det, som avgjorde hela det resterande händelseförloppet, inklusive undret.
Ibland befarar jag att vi i kyrkliga sammanhang talar mer om ledarskap än om lärjungaskap. En lärjunge är lärlingen som låter sig läras upp. Ledarskap utgår från mig. Lärjungaskap utgår från Jesus.
Lästa böcker:
Ernald, Sigbritt. (2001). Skrivsätt. Handbok för unga skrivare. Stockholm: Alfabeta.
Detta visade sig vara en överrasande bra bok om skrivande. Olika genrer presenteras, själva skrivprocessen gås igenom och det ges många tips om hur man praktiskt kan göra för att sätta igång sin fantasi och kreativitet. Enda nackdelen med boken är egentligen titeln. Jag tycker nämligen inte alls den bara är för unga skrivare. Visst den har ett tilltal som vänder sig till skolelever, men innehållet och den noggranna genomgången av de olika delarna av skrivandet är utmärkta för alla som ska skriva något eller bara vill kunna läsa olika texter med mer uppmärksamma ögon.
Prästen Erling Ivarsson skriver i boken Den djupaste lojaliteten om sabbaten:
Arbete och plikter såväl som alla problem är något som man under ett helt dygn tar ledigt ifrån.
Det är en försmak av himlen att en dag i veckan tillåta sig att pröva bekymmerslösheten.
I skapelseberättelsen i första Mosebok ser vi hur Gud vilade på sjunde dagen. Men för Gud finns ingen tid – alltså är Gud i vila och skapande samtidigt. Det är vårt mål – även om det i sin fullhet är onåbart för oss så länge vi är i den här världen – att så vila i Gud att allt blir en vila.
Att vila i Gud och på sabbaten är inget krav utan en befrielse. Dessutom är det en övning och förberedelse inför evigheten.
Det finns många som sympatiserar med en del av det som Jesus talade om. Man talar sig varm för kärleksbudet eller kamratskapen eller givmildheten eller något annat man vaskar fram ur evangeliernas beskrivning av vad Jesus sa och gjorde. Tyvärr är inte Jesus intresserad av sympatier, utan Jesus vill ha omvändelse, oreserverad tillit.
I Bibelns gamla testamente berättas om Abraham som uppmanas av Gud att ta med sin son till en offerplats. Det är en svår berättelse där det kan se ut som att Gud begär av Abraham att han ska offra, och därmed döda, sin son på Guds befallning. Så är det dok inte, sonen offras inte och det är nog inte heller det Gud begär. Det är inte en fråga om att offra sonen utan en fråga om var Abraham har sin oreserverade tillit.
När Abraham visade Gud sin oreserverade tillit, sin odiskutabla vilja till omvändelse, ordnade Gud det offer som behövdes vid offerplatsen. Sonen var aldrig tänkt som offer, vad det hela handlade om var Abraham och hans gudstillit. Det är omvändelse.
Omvändelse är inte att se på andra och tala om vad de borde utan att kunna höra att det där talet om andra i själva verket handlar om mig. Det är inte de andra som behöver omvändelse, det är jag.
Inte så hemskt rädda för döden, men desto mer för döendet. Det är en sammanfattning av intrycket jag får av den enkät om döden som idag redovisas i Dagen. Visst svaras det både ”ja”, ”nej” och ”vet inte” på frågan ”Är du rädd för döden?” Men påfallande många, tycker jag, svarar nej. Däremot uttrycker väldigt många av de tillfrågade rädsla eller tydliga önskningar inför livets slutskede. En del vill dö snabbt hemma, andra vill absolut inte dö hemma. Ensamheten verkar skrämma och att blir sjuk och vårdberoende.
Detta är inga märkligheter, svaren är nog ganska förväntade. Vi kan acceptera att döden är slutet på livet – det behöver inte nödvändigtvis vara så skrämmande – men att vägen dit skulle kunna innehålla döendet är mer obehagligt.
På detta sätt synliggörs en märklig uppdelning. En uppdelning som bygger på föreställningen att liv och död är varandras helt åtskilda motsatser. Och så är det på ett sätt, man kan inte vara både död och levande samtidigt utan det är två uteslutande tillstånd. Men att dö är en process som inleds parallellt med att levandet tar form. Dödliga är vi ständigt och i livets slutskede är vi också ständigt. Även om det finns perioder för en del människor då dödens närhet är mer mätbar än för andra, är vi alla endast ett avsaknat andetag från döden.
Detta döende är en del av att leva. Att vara rädd för det blir att vara rädd för livet.
Anders Piltz skriver i samma tidning om dödsannonsernas förändrade utseende. De blir alltmer personliga och individualiserade. Korset förkommer som symbol, men har fått konkurrens av mängder av andra personligt relaterade symboler i dödsannonserna. Korset tycks många gånger inte längre ha en personlig anknytning (kristen tro med dess hopp) utan mest vara en symbol för död.
Såväl livet som döden har individualiserats, blivit den enskildes domän att styra och ställa med. Kanske är detta en förklaring till rädslan inför döendet. Döden blir hotet jag inte kan regissera. Med den individualiserade inställningen till liv och död luras vi tro att vi kan ställa oss utanför livets – och dödens – villkor. Klart det blir hotfullt då.
Mycket kan människan styra över i sitt liv. Sin död kan hon också kontrollera i stor utsträckning. Och till och med tiden efter döden kan hon ha önskemål om och synpunkter på.
Att släppa taget, som både döden och döendet handlar om, tycks fjärran. Livet är faktiskt inte i första hand ett fasthållande, utan ett överlämnande. Att leva är en övning i att överlämna sig själv, sitt liv, sin död till det som finns kvar mig förutan.
Lästa böcker:
Ivarsson, Erling. (2005). Den djupaste lojaliteten. Göteborg: Församlingsförlaget.
Kom över den här boken på en utförsäljning och den visade sig vara riktigt trevlig. Ivarsson är präst och boken innehåller en samling krönikor eller små betraktelser relaterade till olika av de texter som ingår i kyrkoårets uppdelning.
