Bedjarens mening

Meningen (som i meningsfull) som fångar bedjarens tro är ”för Gud är allting möjligt” (Mark 10:22). 

Tro och bön

Som man ber så tror man och som man tror så ber man. Bönen skapar tro och tron skapar bön. 

Allt är nåd

Allt vi får är av nåd, det vill säga inte på grund av oss utan alltid på grund av Gud.

De ständiga bönesvaren

Gud svarar alltid på bön, ty inte bara ”ja” är ett svar utan även ”nej” eller ”vänta”. 

Varför alla bibelberättelser?

Vi lär oss inte Bibelns berättelser för att kunna dem utan för att möta och uppleva Gud genom dem. 

Välsignat

Att tala gott är att välsigna. 

Att bedöma vår samtid

Några insiktsfulla och tänkvärda ord av Peter Kreeft i boken börja be på nytt:

Denna kultur vill få oss att fälla omdöme om Jesus utifrån denna tids normer, i stället för att vi ska fälla omdöme om denna kultur utifrån Jesu normer.

Bokstäver i Guds alfabet

Björn Ranelid i Tyst i klassen!: ”Varje barn som föds på jorden är en bokstav i Guds alfabet.”

Beskrivning av evigheten

En av sommarens läsningar var Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett. I den finns en fin beskrivning av det eviga:

En av besynnerligheterna med livet här i världen är att man bara då och då är alldeles säker på att man kommer att leva i evigheternas evighet. Man vet det ibland när man stiger upp i den milda, högtidliga gryningen och går ut och står ensam och tittar upp mot den bleka himlen som långsamt skiftar färg och blossar upp och blir ett sällsamt skådespel tills österhimlen plötsligt nästan får en att ropa till och hjärtat står stilla inför den uppgående solens underbart oföränderliga majestät – detsamma varje dag i tusen sinom tusen år. Då vet man det i ett ögonblick eller så. Och man vet det ibland när man står ensam i en skog i solnedgången och den mystiska djupa gyllene tystnaden långsamt tycks upprepa något som man inte riktigt kan uppfatta, hur mycket man än försöker. Så händer det ibland att den mörkblåa nattens oändliga tystnad och de otaliga väntande och vakande stjärnorna övertygar en om det; och ibland bekräftas det av ljudet av musik i fjärran; och ibland av att man ser in i någons ögon.

Skriva inget, lite eller mycket

Skrivande ger skrivande. Den som aldrig skriver, skriver inget. Den som skriver ibland, skriver något. Den som skriver ofta, skriver mer. 

Lösryckta meningar ur läsvärda böcker

För en tid sedan utlovade jag ett inlägg med citat ur olika böcker. Här kommer det och jag har medvetet undvikit att bara hämta citat från mina favoritböcker, eftersom jag vill vidga mina vyer och kanske bli överraskad. Självklart har jag läst böckerna och tycker om dem på olika sätt. Nu är det fritt fram för associationer utifrån de lösryckta meningarna!

Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat, s. 11: ”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren.”

Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson, Prins Annorlunda, s. 90: ”Ludvig har förmågan att lysa upp ett rum med sin närvaro.”

Marie Hermansson, Svampkungens son, s. 169: ”Mor satt vid köksbordet intill fönstret och åt stekt makrill.”

Vilhelm Moberg, Utvandrarna, s. 227: ”Om tjugo år skulle ingen längre mer i detta land vara hågad att utvandra till Nordamerika.”

Erlend Loe, Naiv. Super., s. 141: ”Nu tror jag ännu en gång att jag har sett Empire State Building.”

Göran Palm, 25 innevånare i vintersagornas land, s. 143: ”Hur vore det att arbeta i juli?”

Björn Ranelid, Tyst i klassen!, s. 257: ”Mindre än ett dygn efter det att Hektor Lilja skurit av sin egen tunga, hade nyheten spritt sig som en löpeld bland grannarna i de röda barackerna och till hans skolkamrater och huset där mina föräldrar bodde.”

Varför jag läser

Jag tycker mycket om böcker, både att läsa – förstås – och att omges av dem. En del av förklaringen till detta är den som Maria Ernstam uttrycker i ett nummer av tidningen Skriva:

Läsandet är ju en av få möjligheter vi har att leva andra liv än våra egna.

Sökoptimera bloggen

Jag läser en artikel om hur man sökoptimerar sin blogg. Det är intressant läsning. Men jag tror inte jag bryr mig så mycket om den praktiska tillämpningen. Det vill säga att själv sökoptimera inläggen i min blogg. Jag är nog inte tillräckligt intresserad av den sidan av bloggandet, att få många besökare. Visst, det är kul om någon tar del av det jag skriver, om någon kan finna det värdefullt på något sätt. Men det viktigaste för den som skriver är inte att bli läst, utan att få skriva. I alla fall är det så för den som skriver den här bloggen och som väljer att inte sökoptimera sina inlägg, men kanske blir läst någon gång ändå.

Livets osäkerhet

Livet är en hypotes. Alltid.

Boken med minst damm

Att vid en storstädning upptäcka att de minst dammiga böckerna i traven vid sängen är två biblar skänker ändå ett visst mått av frid i den själ som så ofta är frustrerad över svårigheten att i hög grad ägna sig åt det väsentligaste i livet.

Se människan och skriv romaner eller bli lik Gud

I ett av tidningen Skrivas nummer från i höstas stod följande tips till presumtiva författare:

Nästa gång du irriterar dig över den gamla damen som fumlar med mynten i Ica-kön ska du föreställa dig att du är den människan. Utmana dig själv att göra samma sak när din sambo eller chefen går dig på nerverna. Iaktta också deras rörelser och vad de säger. Du blir inte bara en bättre författare med fördjupad förmåga att skildra karaktärer, utan tränar också upp din empati och närvaro. Som en bonuseffekt behöver du aldrig mer ha tråkigt medan du köar.

Naturligtvis är det ett utmärkt tips till den med romanambitioner, att sätta sig in andras situation ökar möjligheterna att kunna skildra intressanta och trovärdiga karaktärer i sin berättelse.

För mig att samma tillämpning också användbar ur ett helt annat perspektiv. Genom att tänka att dessa andra lika gärna kunde varit jag övar jag mig i empati och solidaritet. Det ökar också min förståelse för andra människor och hurdana de är. Genom att försöka förstå deras situation och vilka de egentligen är övar mig också i att se andra människor med Guds ögon, vilket gör mig till en mer Jesuslik människa. 

De nya ögonens upptäckter

Författaren Marcel Proust lär ha sagt så här:

Den sanna upptäcktsfärden består inte av att se nya landskap, utan av att ha nya ögon.

Just så. Det är inte den med flest resdagar som vinner mest, utan den med mest öppna ögon. Så tänker jag att det är med livet. Att lära känna sig själv, lära sig allt mer om att leva, det handlar om att se med öppna, rena, förvandlade ögon på det man möter. Något som vi sett och upplevt många gånger kan bli helt nytt när det möts med nya ögon. Att söka det nya, detaljerna, förändringarna, i det vi redan sett fördjupar och gör livet till en upptäcktsresa. Jag håller med Marcel Proust. 

Grannbarn och Guds omsorg

Mitt emot min balkong ligger ett annat hus. Det innebär att när jag sitter på min egen balkong kan jag se vad som händer på gården mellan de två husen. I huset mitt emot bor Theo. Theo är ute mycket och därför kan jag följa hans upptäcktsfärder om jag vill. Theo är sisådär två år gammal och kör trehjuling. Han ger sig ut på sina äventyr lite som det faller honom in. Även om hans föräldrar säger nej till att cykla ut på gatan kan han ändå välja att ta trottoaren och vika runt hörnet på huset. Han kikar lite över axeln ibland, men kör sin egen väg utan minsta oro. Theo vet nämligen att mamma eller pappa kommer att skydda honom från allt och att inget ont kan hända honom. Han kan göra vad som faller honom in – även det han inte får – och föräldrarna dyker upp, tar hand om honom, styr honom hemåt, bär honom om det behövs.

Just så är det med Gud. 

Beskrivning av den kristna tron

När man ska beskriva kristen tro blir det så lätt en massa ord, om trossatser, livsstil, beteenden, försanthållanden och det ena med det andra. Säkert är det fler än jag som så sällan lyckas känna igen sig i alla de där beskrivningarna. Det kan vara frustrerande, men det är helt i sin ordning. Eftersom Gud är större än allt är också tron på Gud utanför det mesta. Det går helt enkelt inte att uttrycka det eviga med tidens begränsningar. Det är förklaringen till varför det är så svårt att ge en igenkännbar beskrivning av tron. Det blir hela tiden bristfälliga fragment.

Även poeten Kristian Lundbergs beskrivning är ett bristfälligt fragment, men likafullt en beskrivning som lockar fram en hel del igenkänning. Här kan du läsa hans text, som ingår i Svenska Dagbladets serie om det fundamentala i livet. 

Fundamentalism och människosyn

Jag läste den här intressanta artikeln om fundamentalismens väsen av Qaisar Mahmood. Han drar slutsatsen att den globaliserade världens stora utbud ökar viljan att höra till och kunna identifiera sig. För att skapa denna tillhörighet görs en uppdelning i vi och de. Vi ser olikheter mellan oss själva och andra för att kunna gruppera. Detta är, enligt Mahmood, en starkt bidragande orsak till uppkomsten av fundamentalism (oavsett inom vilket område). Hans uppmaning är att vi mera ska se till det allmänmänskliga i oss själva, det som förenar oss med andra människor, än det unika, det som skiljer oss åt. Det är en synpunkt lätt att hålla med om. Artikeln slutar med något som jag känner igen som ett citat och jag rådfrågar genast mitt bibliotek för att hitta sammanhanget. Det är Gunnar Ekelöf som talar om att botten i oss människor är densamma. Dikten är läsvärd gång på gång, så här kommer den:

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan

på henne som vandrar ensam

som inte hundlikt löper till sin vittring,

som inte varglikt flyr för människovittring:

På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska

i längden.

Härifrån letar sig mitt minne till en sång som en ung Charlotte Höglund sjöng på 1970-talet. I all sin enkelhet har den samma budskap:

Någon är svart och någon är vit.

Någon är gul och någon är röd.

Men inuti är vi alla lika.

Någon är kort och någon är lång.

Någon är smal och någon är rund.

Men inuti är vi alla lika.

Någon är fattig och någon är rik.

Någon är gammal och någon är ung.
Men inuti är vi alla lika.

Det för detsamma hur vi än ser ut.
Gud tycker om oss lika ändå.

För inuti är vi alla lika.

Som skapade av Gud är alla människor lika. Vi är, enligt Bibeln, skapade till Guds avbild. Klart att det då är mer lika än olika oss emellan. Att se på människorna med Guds ögon är en kristen människosyn. En sådan människosyn ser likheter, förenar sig med alla, inte för att vi är överens om allt, utan för att vi är människor. Det är att vi är människor vi ytterst har gemensamt. Det förenar oss och ska inte vara något som används för att skilja oss åt. 

Semesterpackning

Fördelen med att åka bil på semesterresan är att man kan ta med en hel väska enbart med böcker. Nackdelen är att man inte tvingas välja. 

Att dofta och lämna spår efter sig

Ja, då var det dags för ytterligare en reflektion utifrån syster Veronicas bloggtext om Rosenkransen. Det här blir den sista. De övriga två finns här och här.

Det är den lilla kommentaren om att syster Veronica tappat en och annan Rosenkrans på olika ställen genom åren som fångar min uppmärksamhet. Hon undrar vad som händer med dem när de blir hittade. Ja, det kan man undra. Själv har jag aldrig hittat någon Rosenkrans.

Jag antar att det mycket väl kan hända att den som hittar Rosenkransen inte vet vad det är. Kanske tas det felaktigt för ett halsband. Oavsett vad som händer med det upphittade radbandet, om hittaren förstår vad det är eller inte, om upphittaren tar det med sig eller kastar det efter sig, tror jag att det för välsignelse med sig. Alla de böner som betts med hjälp av det där radbandet kan inte vara förgäves. Nej, jag tror absolut att den som hittar syster Veronicas tappade radband får del av bönens välsignelse, trots att de kanske inte bett någon bön själva. Det är ju så bönen fungerar, den välsignar inte bara bedjaren utan även omgivningen. Det är därför det är så viktigt – och osjälviskt – att be.

Även om vi inte har någon Rosenkrans att tappa lämnar en kristen människa något efter sig. Bibeln talar om en särskild doft, Kristusdoften (2 Kor 2:15):

Ty till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade

Det är bönen, som är samvaro med Gud, som ”parfymerar” oss med Kristusdoften, vilken sprider sig omkring oss. Därför kan den som vill känna igen en bedjare. Det är något speciellt med den människa som har gemenskap med Gud, hon ”doftar” på ett särskilt sätt, lämnar något efter sig som kommer andra till del. Även om den som hittar det bedjaren lämnar efter sig inte förstår vad det är finns väldignelsen där; Gud verkar över vårt förstånd.

Jesus uppmanade sina lärjungar att förkunna himmelriket på sin väg (Matt 10:7). Nog är väl detta – att tack vare bönen sprida något omkring sig till människor man kanske inte ens träffar – att sprida himmelriket på sin väg. Syster Veronica går på skogsvägen och tappar sin Rosenkrans. Du och jag går någon annanstans och utan att vi märker det (för så är det ju när man tappar något) sprids väldignelsen från Gud där vi går fram. Det är så vi förändrar världen. Så det behövs, både bokstavligt och bildligt, fler tappade Rosenkransar.

Gudsmöte i uthålligheten

Igår refererade jag till syster Veronicas bloggtext om Rosenkransen. Läs mer om det här. Här kommer min andra reflektion utifrån det hon skriver.

Bönen med Rosenkransen (som jag inte har egen praktisk erfarenhet av, det ska sägas) är repetitiv och i den meningen inte så livfull. Men just det där lite enformiga beskriver syster Veronica som nyckeln till att kunna be även om tankarna vandrar än hit och än dit. Så här skriver hon:

För mig handlar det inte om stora upplevelser utan om en mycket stilla bön. Jag läser orden och är många gånger tankspridd, tänker på något annat, men bönen, det stilla upprepandet, verkar i mig och undervisar mig i det tysta.

För oss som kommer från mer upplevelsebaserade kristna traditioner är det nyttigt att möta – och våga prova – den här stillsamhetens väg till Gudsmötet. Det är en väg till Guds verk i och genom mig, trots att jag inte lyckas fokusera och hålla koncentrationen så långa stunder. Jag måste inte be Rosenkransen för att möjliggöra detta, utan ett repeterande av en eller ett par verser från Psaltaren, en kort bön formulerad av mig själv eller någon annan, eller något annat som är en bön fungerar också. Det mesta jag behöver är inte många och långa böner utan tålamod och uthållighet. Pröva och se hur det är och vad som händer!

(Jag inser nu att mina tankar utifrån syster Veronicas text är fler, så jag återkommer imorgon igen.)

PS. Vill påminna om Elia, en av Bibelns gestalter, vars gudsmöte inte skedde i stormen utan i den stilla susningen. Läs mer i 1 Kung 19 (susningen kommer i vers 12).

Lev radikalt och odla bin

Och så vill jag provocera lite angående att leva ett kristet liv. Här är en kort artikel, från Dagen, med biodlaren Peter Halldorf. Jag kopierar in texten här eftersom det inte går att länka till artikeln.

Varför satsar du på bin, Peter Halldorf?

3 frågor till Peter Halldorf, förkunnare, författare och biodlare.

– Denna lilla randiga stekeln tillhör de mest fascinerande av alla varelser i Guds skapelse. Ett bisamhälle är som ett helt kosmos, en oöverträffad ikon av kyrkan. Även i binas församling är verksamheterna är olika: Drottningen är bilden av Gudsmodern som skänker oss Livets bröd; de bin som färdas långa sträckor för att samla pollen är biförsamlingens missionärer; de som har till uppgift att fläkta med sina vingar så att honungen mognar, liknar kyrkans lovsångare. Och så har vi drönarna, bisamhällets mystiker, de till synes onyttiga som påminner oss om var vi har vår frid. Sen är det ju inget som går upp mot den gyllengula, nyslungade honungen: ringla den över färska bär eller en pizza med chevréost och du kan bjuda dina vänner på en måltid de sent glömmer…

 Vad gör du? Vad kan vi andra göra?

– Min biodling är ytterst oansenlig. Vad jag gör är att se till att dessa för vår överlevnad så viktiga varelser har tillräckligt med rum att föröka sig och samla sitt guld. Annars är risken för svärmning stor. Och alla vet ju vilken oreda svärmare kan orsaka i en församling.

– Även om vår förening (Sveriges biodlares riksförbund) växt de senaste åren, skulle vi behöva en genomgripande väckelse som resulterar i det dubbla antalet biodlare. Det är svårt att se hur den som vill vara radikal kan undgå att ägna sig åt bin: det handlar om hela vår planets överlevnad!

Är det ett engagemang som går att motivera utifrån Bibeln eller kristen tradition?

– Det går inte bara att motivera – det är påbjudet! Vår kallelse är inte bara att vårda och förvalta skapelsen, men också att vara Guds medskapare. Bin spelar en helt avgörande roll för det ekologiska kretsloppet. Utan bin skulle en tredjedel av de livsmedel vi konsumerar försvinna. Grönsaker, frukter och bär skulle vi få klara oss utan. Förmodligen även kött och mjölkproduktion, eftersom en stor del av djurens foder pollineras av bin. Det skulle inte bli någon kaffekopp i soluppgången, jeans och conversedojor skulle försvinna ur butikernas sortiment – såväl bomull som gummiträdet pollineras av bin. Vi skulle alla drabbas av galopperande skörbjugg!

Jag är inte biodlare, men jag gillar Halldorfs provokation om vad det innebär att leva ett radikalt kristet liv. Mycket att tänka på – och agera utifrån!

(Den som vill bli ytterligare provocerad på samma tema rekommenderas Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd.)

Be ständigt – på tunnelbanan

Kanske minns ni att syster Veronica med sin blogg bidrog till att jag började blogga igen. Här är hon igen, syster Veronica. Denna kloka och gudfruktiga kvinna. Nu talar hon om sin borttappade Rosenkrans. Läs gärna hennes inlägg!

Jag fastnar för flera saker i det hon skriver. Låt mig ta dem en i taget. Först – och kanske främst – att hon berättar om hur hon bad på tunnelbanan i Paris. Rosenkransen är som ett ”halsband”, eller radband, där man genom att fingra på pärlorna får en rytm i sin bön. Det är främst inom den katolska kristna traditionen som man ber Rosenkransen. Den som vill veta mer om just Rosenkransen kan läsa här, till exempel.

På tunnelbanan, eller något annat kollektivt färdmedel, vill många använda tiden till något. Ett bläddrande (!) i telefonen eller i en bok eller gratistidning är förmodligen de vanligaste sysslorna. Själv föredrar jag en bok, förutsatt att jag klarar mig från åksjuka.

Syster Veronica beskriver en tunnelbana så fylld av folk att det inte går att slå upp någon bok. Sannolikt kan man då inte heller pilla med sin telefon (även om den sysslan nog inte var så aktuell när Veronica var ung syster i Paris). Det är då man kan be! Ja, det är den slutsats hon drar, vår kära bloggerska: När utrymmet och folkmängden inte tillåter några andra aktiviteter är det tillfälle att be. Åh, vad jag önskar att det där får bli tydligare i mitt och många andras liv, att fånga varje tillfälle för bön. Det är på så sätt man kan vara ständigt i bön, som Bibeln uppmanar till (1 Thess 5:17).

Den som övar sig i att be på detta sätt blir en ständig bedjare och dessutom en människa som genom sin bön kan ta aktiv del i det som händer och sker just nu. Någon som ser ledsen ut på tunnelbanan kan bli föremål för förbön, ett litet barn i vagn kan i bönen få önskan om beskydd och välsignelse, föraren i tunnelbanan eller bussen kan få förbön för uppmärksamhet i trafiken, och så vidare. Tänk vad många sådana här tillfällen vi stöter på under en dag: i kassakön, vid övergångsställets röda gubbe, i telefonkön, under promenaden till busshållplatsen, i hissen… Väldigt många är de tillfällen då det inte går att göra så mycket annat än att be. Låt oss öva oss i att be ständigt!

(Jag sa att det var flera saker jag fastnade för i syster Veronicas text och resten kommer imorgon.)

Vänder koftan – och livet – ut och in

Jag fyndade en ullkofta på second hand. Nu håller jag på att vända på den, alltså sprätta sömmar och sy ihop den åt andra hållet. Kanske blir det några nya knappar också, om jag får tag i några passande.

Detta arbete med att göra något nytt av något gammalt genom att vända insidan utåt får mig att tänka. I våra liv finns det alltid en skillnad mellan insidan och utsidan. Utsidan är offentlig och den vi visar upp. Utsidan tvingas i viss mån anpassa sig till olika situationer. Insidan däremot behöver inte anpassas på samma sätt, den kan leva sitt mer hemliga och ocensurerade liv. Jag vill inte påstå att vår insida är mer sann än vår utsida, båda behövs i våra liv.

Hur är det då, kan man – bör man? – vända ut och in på sitt liv på det vis jag gör med koftan? Nja, kanske inte eftersom insidan är mer känslig än utsidan och har sitt stora värde i att vara den plats där våra liv växer, där vi kan lära känna oss själva. Vårt inte är dessutom platsen där Gud bor (Bibeln kallar det ofta för hjärtat).

Men om det är på insidan Gud bor och det är där djupen av oss finns vore det väl synd om inte det fick synas utåt? Absolut! Klart det inre ska synas utåt, men inte genom att man vänder hela livet ut och in och låter allt vara synligt och tillgängligt för alla utan genom att man ibland låter det inre sippra ut och bli en del av det yttre.

Jesus talade om att vi, vid en konflikt eller liknande, inte ska svara med våld utan med att vända andra kinden till (Matt 5:38–42). Jag tänker att den där andra kinden är vårt inre. När vi vänder andra kinden till i en och annan situation visar vi vårt inre, den del av oss där Gud bor. Det är så det märks att något gammalt har blivit något nytt. Det gamla ytliga livet har bytts ut mot ett inre djup och förfining. Tålamod, förlåtelse, kärlek. När det sipprar ut ur våra hårda skal av polerad yta vänder vi något av oss själva ut och in. Att på detta sätt vända livet ut och in är att låta Gud bli synlig i och genom våra liv.

Konsten att semestra

Att ha semester är att boka in lite för lite att göra varje dag, så att man tvingas ta det lugnt och dröna en smula.