Förmånen att dela med sig

Ibland hör man någon omtala den han eller hon haft förmånen att göra det ena eller andra. Jag har lite svårt för det där sättet att tala eftersom jag ofta förstår det som ett sätt att framhäva sina egna meriter, om än förklädda i ett försök till ödmjukhet. Men det slår mig att detta bara är en sida av förmånen – att den gynnar mig – och att en annan sida av förmånen är förmånen att få vara till nytta och glädje för andra.

Jag har till exempel förmånen att ha sådana omständigheter (ekonomi, tid, kunskap, vilja) att jag kan virka filtar till världens bebisar.

Värme till världens bebisar

För några år sedan startade bokförlaget Libris tillsammans med tidningen Dagen (och kanske någon mer aktör) aktiviteten Värma liten. Det handlade om att sticka, virka och sy kläder och tillbehör till bebisar i världen som behövde det. Från början handlande det mycket om mössor, som är viktig även för nyfödda barn i varma länder.

Jag hakade på det där och satte igång att sticka och virka bebisplagg och filtar. Och trots att åren gått och Värma liten nog inte finns som projekt längre fortsätter jag med handarbetet till förmån för världens bebisar. Alltid finns det hjälporganisationer som tar emot det man gjort och ser till att det når behövande.

Detta är ett enkelt och meningsfullt sätt att hjälpa andra. Om det så bara blir en mössa eller en filt som man kan knåpa ihop så kommer just den mössan eller den filten att göra skillnad för en mamma och hennes bebis. Det är stort.

Jag har inte fört bok över hur mycket jag gjort och skickat iväg. Inte är det heller särskilt imponerande med tanke på behoven i världen. Men visst värmer det att veta att det finns flera världsmedborgare som fått lite värme genom de plagg som skapats i mina händer.

Jag kommer säkert tillbaka till detta för mig kära ämne fler gånger här i bloggen.

Val ger stadga

I en predikan i höstas hörde jag dessa kloka ord.

Den som inte står för något faller för allt.

Att ta ställning är inget problem, det skapar istället möjligheter. Det finns något att utgå ifrån och något som skapar stadga åt livet och tillvaron. Det är viktigare att välja väg och riktning än att pröva allt men inte vara på väg någonstans.

Livet och döden

I somras, innan det ännu blivit så där varmt och somrigt som det sedan blev, läste jag Kristian Gidlunds I kroppen min. Där skriver han så här (s. 212):

Det är märkligt vad livet gör med oss. Ännu märkligare är döden.

Och jag undrar utan att veta: Är det döden eller livet som gör mest med oss?

Under mitt i det vanliga

Efter sin uppståndelse från de döda visar sig Jesus vid olika tillfällen för sina lärjungar. På stranden vid Gennesarets sjö är ett sådant tillfälle. Evangelisten Johannes berättar (Joh 21:3–11):

Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Lärjungarna håller på med det de alltid håller på med, de är fiskare och nu fiskar de. De gör det gamla vanliga, som de alltid har gjort. Men den här gången får de ingen fisk. När Jesus kommer och säger åt dem att kasta ut näten på andra sidan båten istället är det en konstig uppmaning. Men det fungerar, undret sker.

Under är förstås övernaturliga till sin karaktär – det omöjliga händer – men tillvägagångssättet för att få undret att ske kan mycket väl vara precis så enkelt som vid detta tillfälle: att göra något vanligt och invant på ett annorlunda sätt.

Ögon som ser det heliga

Tidigare i år skrev jag några reflektioner utifrån Matt 6 i Bibeln där Jesus säger att ögat är kroppens lampa. I Tankar om Herrens hus av Caroline Krook hittar jag en liknande tanke när Krook skriver (s. 199):

För att kunna möta det heliga måste vi se med nya ögon. Jag tänker på ett citat av Marcel Proust. Han säger. ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i sökandet efter andra landskap utan att se med nya ögon.”

Att se det som bygger upp, det som ger en god utstrålning från våra liv handlar inte om att ge sig iväg för att se det ännu osedda på främmande platser utan det handlar om att se det vanliga vardagliga med nya ögon. Det är en bön att be, att få dessa ögon att se med.

Synden och det heliga

Om det inte finns någonting som en människa håller heligt, så finns det för henne heller ingen synd.

Så skriver Caroline Krook i boken Tankar om Herrens hus (s. 200) och visst är det så att väldigt mycket definieras tillsammans med sin motsats. Ljus kan bara förstås om man vet vad mörker är, till exempel. Eller glädje som får sin betydelse i kontrast till sorg, och så vidare. På samma sätt kan inte synd förstås utan att det finns något som inte är synd, alltså något som är heligt.

Heligt är ett ord som betyder avskild. Heligt är alltså det som är avskilt från synden. Gud är helig och allt det som har med Gud att göra blir på det sättet heligt. Synd är då det som står emot Gud. Men om man säger att Gud inte finns, eller att Gud inte är helig, ja då finns det heller ingen synd. I så fall har man missat allt det som är Bibelns budskap. Det yttersta uttrycket för Guds helighet är nåden, som gör att vi – trots vår ofullkomlighet – utan annan egeninsats än tro på Gud, kan föras från syndens motståndssida till helighetens domäner hos Gud. Det är fantastiskt!

Det goda med hemlängtan

Caroline Krook skriver i Tankar om Herrens hus (s. 172f) om prästen och sångförfattaren J.O. Wallin att han ofta led av hemsjuka, det vill säga längtade till det eviga hemmet i himlen. Hon skriver om inskriptionen på hans gravsten, som vittnar om hans längtan. Vackert tycker jag.

Jordens Oro Wiker

för den frid som varar,

graven allt förlikar,
himlen allt förklarar.

Idag talar vi inte så ofta om att vi längtar hem, men däremot om att vi längtar bort. Bort från mindre uppskattade årstider, bort från ett tråkigt liv, bort från invanda mönster, bort från välkända platser och så vidare. Visst kan man drömma, visst kan man önska, visst kan man sträva. Men alla de där tankarna och vägarna som handlar om att man vill komma bort från något de för just bort. Vad människan istället behöver det är att komma hem. Hem dit där vi inte längre behöver söka för vi har kommit dit vi längtat. Vi behöver väcka liv i J.O. Wallins hemlängtan och göra den till vår egen. Det är inte vägen bort som för rätt utan det är den vägen som Jesus är som för hem, hem till Gud.

Bönens samtal

Jag gör ofta anteckningar när jag läser böcker. Anteckningar om sådant som just då talar till mig på något sätt. Efteråt är det inte allt som jag antecknat som talar lika tydligt, men ofta tycker jag mig finna något klokt i de där nedtecknade raderna. När jag får lust delar jag med mig av sådana anteckningar – nya eller gamla – här i bloggen. Som den här från läsningen av Tankar om Herrens hus av Caroline Krook (s. 16):

Bön är inte ett sätt att slippa enklare undan. För mig betyder bönen en livsform där jag står i ett oupphörligt samtal, inte om det som möter, utan med den som möter. Någon som gått före och lovat att vara med.

Inga nyheter, men sådant som man ständigt behöver påminna sig om. Det är så självklart att det riskerar att bli osynligt och obrukat. Det vore synd för en sådan möjlighet som bönen erbjuder finns ingen annanstans.

Bibelläsning

Bibelläsning väcker hunger, även om man inte visste att man var hungrig. Vill läsa mer, läsningen flyger fram. Det svåra är att komma igång, sedan går det lättare.

En vän i nöden

I nöden prövas vännen, sägs det. När det väl gäller ställer folk upp, påstås det. Stämmer detta? Jag undrar jag.

I krisens värsta ögonblick, när man mår som sämst, när det går hål i tillvarons och livets botten, då är man ensam, hävdar jag. Erfarenheten talar.

Det är en djupt existentiell fråga detta med ensamheten. I ensamheten kan det plötsligt uppstå en glipa.

Ibland sker ett sådant där under när det dimper ner till exempel ett mejl just en dag då det är mörkt. Kärlek.

De fina, goda människorna finns, verkliga vänner – i nöden – de finns. Och framförallt: Gud finns och sträcker sina allsmäktiga armar ut över världen för att uppmuntra någon att göra just det där som jag behövde. Tack!

Förenade i bön

I den bibelläsningsplan från Anta utmaningen som jag följer ingår dagligen en text från Psaltaren. Jag kommer på mig med två saker när jag läser dessa psaltar-texter. För det första att jag titt som tätt känner igen mig. För det andra att jag när igenkänningen blir total läser högt istället för tyst. De gamla psalmernas ord blir till mina ord, blir min bön. Bön tillsammans med mängder av människor i historia, nutid och framtid. Rop till Gud från själens djupaste botten.

Allt är möjligt

I 1 Mos 18:14 ställer Gud frågan: ”Finns det någonting som är omöjligt för Herren?” Det är förvisso en så kallad retorisk fråga men den pockar ändå på ett svar från oss. Svaret är uttrycket för vår tro.

Mot den bakgrunden blir min bön: Hjälp mig, Herre, att lita på detta och att kunna luta mig tillbaka och vila i den omfamning som din möjlighet är.

Tro och vetande

Ofta ställs tro och vetande emot varandra, som att tron på en högre makt (Gud) inte kan förenas med tillit till vetenskapliga rön. Detta är förstås en mycket okunnig ståndpunkt. Självklart kan tro kombineras med både vetenskapligt arbete och tilltro till vetenskapens svar. Egentligen är väl tilltron till vetenskapliga rön också en tro då hela den vetenskapliga idén bygger på att nuvarande kunskap ska prövas och ifrågasättas för att nå ny kunskap (som mycket väl kan kullkasta det vi hittills trott vara sanning).

I själva verket är det nog snarare så att vetenskapen och dess metoder kan svara på en viss typ av frågor medan religionen svarar på andra frågor. Till exempel har kristendomen svar på vad som händer efter döden, något som vetenskapen står helt svarslös inför. Frågor om mening och mål är religionerna betydligt bättre på att svara på än vad vetenskapen är. Jag tror att båda typerna av kunskap behövs för att en människa ska kunna leva ett bra liv.

I tidningen Skriva, nummer 4/2014 skriver författaren Björn Ranelid om detta på sitt oefterhärmliga vis:

Evolutionen har ingenting att säga om etik och estetik. Charles Darwins lära är mållös när den ställs inför frågor om det goda och det onda, det sanna och det rätta. Skönheten i en påfågelsvinge och karnevaler av känslor existerar bortom alla akademiska strider.

Jag tycker att han talar väl här, den gode Ranelid. Det finns så mycket som vetenskapens metoder inte förmår att mäta eller förklara. Kärlek, till exempel, kan beskrivas som kemiska processer i hjärnan samtidigt som vår erfarenhet säger oss att det är något mer.

Utifrån min egen upplevelse och tro vill jag påstå att Gud, som skapare av allt och alla, förklarar mer än evolutionen, även om vi ofta är oförmögna att förstå det.

Natten leder till ljuset

Nätterna är kristendomens. Det är då stora saker händer. Det betyder inte att vi ska försumma vår nattsömn och vara vakna istället för att sova. Det finns ingen högre andlighet i det. Men när vi är vakna på natten, fast vi inte vill eller mår bra av det, kan vi komma ihåg att Gud verkar genom natten.

Jesus våndades i Getsemane och blev förråd en natt, men en natt strax därefter blev hans grav tom – han hade uppstått.

Nattens våndor kan vara svåra, men kom ihåg: ”Natten ska vika där ångest nu råder.” (Jes 9:1)

Det blir inte bra men kan bli bättre

I Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse läser jag (s. 97):

Att förlåta är att helt ge upp hoppet om att det förflutna ska bli bättre.

Dessa kloka ord tillskrivs komikern Lily Tomlin och visst ligger det något i det där att vi inte kan göra något åt det som hänt i vårt förflutna. Det enda vi kan påverka är hur vi idag och inför framtiden väljer att förhålla oss till det som hänt. Jag är beredd att hålla med om att detta är förlåtelse. En förlåtelse som också banar väg för försoning och möjlighet att möta framtiden som en upprättad människa. Livet levs trots allt framlänges (men förstås baklänges, som den danske filosofen Søren Kierkegaard uttryckte det).

Sådant är livet

Somliga dagar, somliga stunder kan man finna mig darrande på existensens brant.

Att skriva historia är inte alltid så storslaget

En dag strax efter jul 2014 skrivs det historia i Sverige. De flesta av våra riksdagspartier har kallat till presskonferens. Den så kallade decemberöverenskommelsen presenteras. Nu ska det samarbetas för att Sverige ska kunna styras i en parlamentariskt knepig situation. Det blir inget extra val i mars. Lika så bra, tror jag, men funderar på det där med att skriva historia.

Egentligen skrivs det väl historia hela tiden. I det vi gör, smått som stort, påverkar vi vår och andras framtid. Den framtid som svindlande snart är historia. Vad som verkligen får stor betydelse är kanske inte alltid det stora och tydiga. Det kan lika gärna vara det lilla som blir den detalj som får allting att förändras.

Andras sår är våra sår

Under förra året kom den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och hans dotter Mpho ut med boken Förlåtelse. Där skriver de så här (s. 59):

När vi inte kan stå för våra egna sår kan vi inte heller se den andres sår.

Att våga möta sin egen sårbarhet är alltså förutsättningen för en djupare medmänsklighet. Vi är lika vi människor, vi är svaga och bräckliga, och när vi ser en sårad medmänniska är det i själva verket oss själva och vår egen sårighet vi möter. Då uppstår den kärlek till andra som Jesus talar om i Matt 22:39:

Du skall älska din nästa som dig själv.

Vad lyser det om ditt liv?

I Matt 6:22 säger Jesus att ”Kroppens lampa är ögat”. Jag funderar på om det innebär att vi ska vara extra vaksamma över vad vi utsätter våra ögon för? Såväl de inre som de yttre ögonen. En lampa lyser upp och om det vi utsätter våra ögon för blir det som blir utstrålningen från våra liv är budskapet i denna korta mening, som Jesus uttalar, svindlade i sitt allvar.

Bekymmer, tillit och korta perspektiv

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer

Så läser vi i Matt 6:11 och det är sammanhanget när Jesus introducerar bönen Fader vår för sina lärjungar. Anspråken är små: endast för nästkommande dag bekymrar sig bönen. Längre perspektiv än så verkar inte vara angeläget att ha när Jesus ger exemplet på bön.

I Gamla testamentet finns liknande tankar. När Israels folk befann sig i öknen, på vandring från Egypten till löfteslandet, försåg Gud dem med mat. Det var manna de fick att äta och det låg på marken varje morgon. De fick instruktionen att samla så att det räckte för dagen, men inte mer. Bekymmer för mer än den allra närmaste tidsrymden ingick inte instruktionerna från Gud.

I Psaltaren finns en välkänd psalm som talar om Guds ord som att ”ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. En lykta är en ganska liten ljuskälla. Den lyser upp lagom mycket för att kunna ta ett steg. När man tagit det steget lyser lyktan upp tillräckligt för nästa steg, och så vidare. Guds ord, de instruktioner vi har för livet, ger oss just bara det där som krävs för nästa steg. Mer än så behövs inte, enligt Gud.

Alla de här exemplen på kortsiktigheten i den kontroll som Bibeln uppmanar oss till hänger samman med att tro ganska lite handlar om försanthållande av ett antal påståenden och väldigt mycket om tillit till Gud. Bibeln visar oss exempel på människor som uppmanas och tvingas lita på Gud, ett steg i taget, en dag i taget. Låt deras exempel bli till uppmuntran. Det går att tro, det går att lita på Gud på detta lilla sätt, ty om nästa steg blir rätt, om jag bara får hjälp för idag, så kommer livet att fungera. Idag har jag endast nytta av hjälp för dagen, för nästa steg. Hjälpen som hör till en tidpunkt långt fram har jag ingen som helst nytta av idag. Budskapet från Gud är så klokt. Gud vet vad vi behöver både för att kunna leva och för att kunna tro. Tillit var ordet.

När Jesus talar om att vi inte ska göra oss några bekymmer är det förstås precis samma sak han är inne på: tilliten till Gud.

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:25–34)

Vänja sig vid nya vägar

För ungefär ett halvår sedan befann jag mig i min uppväxts trakter. Det är inte så ofta jag är där och flera decennier sedan jag bodde där. Jag körde några gamla vägar som inte förändrats så mycket trots att tiden gått. Det fick mig att tänka och senare anteckna ungefär så här:

Det går lätt att köra på bekanta vägar, även om det var jättelänge sedan man körde dem. Man känner igen dem. De sitter i armarna. Det är därför det är så lätt att falla in i gamla mönster och så svårt hålla ut och få nya vägar att sätta sig i kroppen på det där djupgående igenkännande viset.

Lön för mödan

Jesus säger så mycket klokt och tänkvärt i Bergspredikan. Till exempel det här om att få lön för det man gör. Jesus talar om de som utövar sin tro som ett spel för galleriet, att de får ut sin lön direkt genom att bli beundrade av människor som inte förstår bättre (Matt 6:5). Det är istället den som diskret utför sina andliga vanor som får sin lön av Gud, eftersom Gud ”ser i det fördolda” (Matt 6:18).

Att bli sedd, uppskattad och hyllad här i världen är uppenbarligen en lön eller belöning, men den har endast den hållbarhet som tiden medger. Den lön som betalas ut av evig Gud har däremot en evig beständighet.

Förlåt för framtiden

Den här anteckningen hittar jag någonstans bland mina papper. Jag kan inte alls erinra mig var den kommer ifrån. Är det min egen tanke och formulering? Har jag läst eller hört den någonstans? Jag vet inte, men den är så träffsäker att jag svingar ut den här till läsning och begrundan för den som vill

Dagens sanning: "Förlåt handlar mer om framtiden än historia".

Att vara fullkomlig utan att vara perfekt

I Matt 5:48 läser jag

Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Innan vi får prestationsångest över det som kan uppfattas som ett krav att vara perfekt för att duga bör vi betänka att det inte är det som står här. Gud är fullkomlig, ja, och vi uppmanas därför att också vara fullkomliga. Innebär det att vi ska vara som Gud? Nej, det tror jag inte utan Gud är fullkomlig på sitt sätt och vi ska vara det på vårt sätt. Vårt sätt är, jämfört med Guds fullkomlighet, ytterst begränsat, men det finns. Att följa den här uppmaningen, som Jesus ger i sin Bergspredikan, tror jag innebär att vi alltid ska sträva efter det bästa. Denna aktiva strävan är vårt sätt att vara fullkomliga. Resten, det som fattas fram till den perfekta nivån, det lägger Gud till.

Gud låter det snöa på jorden

Det snöar, mitt absoluta favoritväder. När jag kommer ut märker jag att, ja, det snöar men denna gång är det ett väldigt försiktigt snöfall. Trots att det är ett snöande som knappt märks upplever jag ändå att det är för min skull som det snöar denna dag.

Det är en tröst.

Mitt favoritsnöfall är stora flaxande och dalande flingor som i ett ögonblick bäddar in hela världen i mjukhet. Ett sådant snöfall var det inte denna dag. Men det snöade.

För min skull.

Så är det. Saker sker för vår skull. Gud låter det hända, det vi önskar, men inte alltid i exakt den form som vi drömt om. Inte denna gång. Men det skedde.

Det snöade.

Skapa inte, låt dig skapas

Som jag redan skrivit är jag med i Anta utmaningen. I ett blogginlägg på Anta utmaningens webbsida är en skribent inne på samma tankar som jag, att det inte är de myckna löftena som är viktigast utan att skaffa sig de vanor som låter livet skapa oss. Läs gärna!

Nöta in vanor och ge livet ett mål

I en bok läser jag ett citat från Charles Reade, engelsk författare och dramatiker som levde på 1800-talet. Så här sa han:

så en tanke, skörda en handling;
så en handling, skörda en levnadsvana;
så en levnadsvana, skörda en personlighet;
så en personlighet, skörda en bestämmelse.

I Bibeln talas om andens frukter (Gal 5:22). Jag tror att andens frukter handlar om karaktärsdaning: börja agera utifrån den person du vill vara. Vill du vara god – gör gott, vill du vara kärleksfull – börja älska, vill du få tålamod – börja öva dig i tålmodighet. Andens frukter är inget som en vacker dag dimper ner från ingenstans, de är något som kommer ur ett aktivt handlande.

Det är så med goda vanor, som gör oss till goda och bra människor, att de måste nötas in och alla börjar de med handling, att vi agerar i den riktning vi strävar. Vad som då händer är den process, som Charles Reades beskriver.

Den kristna människan gör skillnad

Idag har jag läst i 1 Mos 18 om hur Abraham vädjar för Sodoms skull. Gud vill förgöra den ogudaktiga staden men Abraham ber gång på gång Gud att skona staden om där så bara finns tio rättfärdiga. Abraham och Gud blir överens. Detta visar, förutom att det tydligen går att förhandla med Gud, att aldrig så få rättfärdiga människor kan bli till räddning även för de orättfärdiga.

Du som är troende kristen, ta detta som en uppmuntran. Din närvaro i olika sammanhang gör skillnad, för Gud ser på ett större sammanhang genom dig och din rättfärdighet. Och den som inte är troende kristen bör betänka vilken välsignelse det kan vara att ha en kristen människa i sin närhet – var rädd om dina kristna vänner.

Gott nytt år med nya goda vanor

Nytt år. Ja, där är vi nu. Det här är en tid av nystart. En ny termin tar vid för de som finns i skolans värld eller andra sammanhang som är terminsindelade. Vi ska igång igen efter julledigheten, vi ska lära oss att skriva 2015 istället för 2014. Och så var det detta med nyårslöften och alla förhoppningar om nystrat på olika områden i våra liv. Säkert är det oerhört många som hoppas att 2015 ska bli ett bättre år än 2014. Önskningen kan gälla både det personliga och läget i vårt land och världen i stort. Det finns säkert också många som hoppas att det goda från 2014 ska fortsätta och inte avbrytas av några tråkigheter.

Jag ger inga nyårslöften, vet knappt om jag någonsin har gjort det. Tror att det beror på min misstänksamhet mot dylika arrangemang. Varför skulle just ett årsskifte tvinga på oss förändringar och varför skulle vi kunna fullfölja dem bättre nu än annars?

Människor har generellt sett svårt för förändringar och att etablera nya vanor. Men visst finns det de som lyckas, men är chansen att lyckas verkligen större just för att vi skriver 2015 istället för 2014? Kanske är möjligheterna att lyckas med en förändring istället större när den yttre pressen inte är så stor.

Så här års förväntas man avge löften och kämpa med att uppfylla dem. Visst kan det vara positivt att många kämpar med sina löften, men det kan också bli en press som handlar mer om att inte misslyckas och tappa ansiktet inför andra löftesgivare än om att faktiskt hitta sätt att lyckas. Därför tror jag att man har minst lika goda chanser att lyckas nå ett uppsatt mål om man börjar vid någon annan tidpunkt än just nyår. Men man gör förstås som man vill. Men vill man förändra något ska man vara realist och inte alltför sträng mot sig själv, samtidigt som man förstås inte ska ta ut förlusten och nederlaget i förväg och därför inte ens kämpa. Det är svårt, men behöver inte alls vara omöjligt.

Flera har börjat det nya året med en önskan (kanske ett nyårslöfte) att läsa Bibeln regelbundet. Många har i detta inspirerats av Svenska Bibelsällskapets kampanj Anta utmaningen. Jag har också anslutit mig. Och efter en lite fördröjd start är jag nu i fas med den läsning jag valt och det känns tillfredsställande. Jag vill uppmuntra fler att haka på. Och man behöver inte tänka att man ska läsa ikapp från 1 januari utan börja idag, med dagens texter och fortsätt därifrån. Det viktigaste är inte att läsa ett visst antal kapitel eller en viss tid varje dag utan att göra det överhuvudtaget – att etablera en vana (om man inte har den sedan tidigare). Det är utmaningen att skaffa sig goda vanor man ska ta till sig, omfattningen är inte det viktigaste. För, som jag läste någonstans, lite rätt är bättre än helt fel.