En dag blir allt annorlunda

Det är förvisso omöjligt att säga något exakt om hur det en dag kommer att vara i himlen, men ibland får man vara med om ett ögonblick som ger en liten glimt av vad som komma ska. Ett sådant ögonblick upplevde jag efter en kortisonbehandling.

Bakgrunden är en kronisk skada i en fot, som bland annat medför ett ständigt haltande. En injektion kortison, som förväntas minska besvären, innehåller ett uns bedövning som man kan njuta av direkt efter behandlingen. Den där bedövningen gjorde att jag för en stund kunde gå – som på moln – utan att halta. Det slog mig då att det måste ha varit så här det var en gång, innan skadan.

Att kunna gå problemfritt, så var det en gång. Sedan kom en skada emellan, som visserligen till viss del går att behandla, men inte bota. Precis så är det med människans liv. En gång var det problemfritt. Sedan uppstod en kronisk skada – synden – som visserligen går att till viss del behandla – nåden – men inte bota. Det vill säga, synden och dess konsekvenser går inte att bota här i tiden, men i evigheten blir allt bra igen. Då blir det så som det en gång var, innan skadan.

Livets årstider

Visst har du märkt att det blir ljusare om morgnarna. Som en extra betoning av detta har vi nu dessutom ställt om klockorna till sommartid.

En morgon när jag vaknar riktigt tidigt och särskilt lägger märke till hur ljust det faktiskt är, trots att många nog skulle säga att det fortfarande är natt, slås jag av hur likt årstidernas växlingar är själva livet.

Livet består av mörker och ljus i olika blandningar och visst är det lätt att misströsta när de mörka perioderna breder ut sig. Eller förfäras av hur mycket ljuset avslöjar av smuts och glåmighet. Tryggt då att veta att tiderna växlar även i livet. Exakt när ljuset och våren kommer i livet kan vi inte veta, men att mörker följs av ljus kan vi lita på. Och kanske är det rent av så att det någon gång är riktigt ljust trots att de flesta fortfarande betraktar det som natt.

Konsten att lyckas

Detta lär Michael Jordan, basketspelaren, ha sagt:

Jag har missat fler än 9000 skott i min karriär. Jag har förlorat nästan 300 matcher. 26 gånger har jag fått förtroendet att avgöra matcher, men missat. Jag har misslyckats om och om igen i mitt liv och det är därför som jag har lyckats så bra.

Jag läser det i Jana Söderbergs bok Vad jag säger och vad du hör – om konsten att mötas, som ett exempel på hur man lyckas. Lyckas det gör man inte nödvändigtvis genom att vara lyckad utan genom att misslyckas. Lyckas gör man genom att misslyckas och försöka igen. Försöka igen och försöka igen och försöka igen. Försöka igen – och lyckas!

Sommartid

Dags att ställa om klockan. Framåt. Det här dygnet blir en timme kortare än ett vanligt dygn. Sedan får vi tillbaka den timmen i oktober, när det blir normaltid igen. Betyder det att man kan spara tid?

Nej, tid kan man faktiskt inte spara även om vi ofta säger att vi sparar tid och tycks tro att det är möjligt. Även om vi flyttar en timme mellan vår och höst varje år är det inte någon sparad tid, utan tiden pågår. Hela tiden. Livet handlar om vad vi gör med tiden, nu när vi har den.

Bön till Gud

Psalm 6 i Psaltaren innehåller en intressant paradox. Det är en bön om att Gud ska skydda mig från sig själv!

Herre, tukta mig inte i din vrede, straffa mig inte i din harm! Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp tvinar bort och min själ är fylld av skräck – o Herre, hur länge? Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv, hjälp mig i din godhet, ty ingen åkallar dig bland de döda. Vem lovsjunger dig i dödsriket? Jag är matt av mitt suckande. Jag dränker min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt. Mina ögon är skumma av sorg, mina fiender har fått dem att åldras. Gå bort från mig, ogärningsmän, Herren har hört min gråt. Herren har hört min åkallan, Herren har tagit emot min bön. Mina fiender skall slås med skam och skräck, ja, tvärt ta till flykten med skam.

Och att Gud gör detta, skyddar oss från sig själv, det är NÅD. 

Förvalta det vi fått

En sista text (för den här gången i alla fall) med inspiration från Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten:

När vi förvaltar får vi lämna ifrån oss det som är vårt bara för att få tillbaka det med ränta.

Detta är självklarheter för de allra flesta av oss när det gäller bankmedel och annat som vi med glädje lämnar åt andra att förmera så att vi kan få mera tillbaka. Frågan är varför det är långt ifrån lika självklart när det gäller att förvalta det vi fått av Gud?

När vi i vårt förvaltande låter Gud ta hand om oss och det vi har händer det nämligen något stort:

Vi inte bara har mer än vi hade, utan blir mer än vi var.

Livsvisdom från Merton

Bara den människa som tvingats uppleva förtvivlan är verkligt övertygad om att hon behöver barmhärtighet. […] Ett problemfritt liv kan bokstavligt talat vara mer hopplöst än ett som alltid gränsar till förtvivlan.

Ur djupet av livsvisdom kommer dessa sanna ord hämtade ur Thomas Mertons bok Resa i den inre verkligheten. 

Att ha en Gud

Djävulen tror på Gud men han har ingen Gud.

Så skriver Thomas Merton i Resa i den inre verkligheten. Det är en nåd att stilla be om att inte hamna i samma situation, att visserligen tro på Gud, men försumma att låta Gud vara Gud i ens liv.

Vad är synd egentligen?

Att definiera och förklara exakt vad synd är har väl kristna i alla tider ägnat sig åt. Man har satt upp olika listor i all välmening för att hjälpa människor att kunna skilja synd från det som inte är synd. Varje gång det har skett har det visat sig att de där listorna kommer till korta. Synd är inte något som kan forumleras som punkter på en lista. Det är något helt annat. Det handlar om kärlek. Så här förklaras det av Thomas Merton i Resa i den inre verkligheten:

All synd har sina rötter i att man försummar kärleken. All synd innebär att man undandrar Gud kärlek för att älska något annat.

Det är just detta som Paulus skriver om i en av Bibelns allra mest välkända texter:

Störst är kärleken. (1 Kor 13:13)

Alla nöjda

I fredags var det vårdagjämning. Det är väl den dag på året då alla borde vara nöjda. Dagen mellan vinter och sommar, då det varken är det ena eller andra, men minnet av det ena och hoppet om det andra möts. Jag undrar allt om det var ovanligt många nöjda människor i fredags.

Kärlek och hopp

Mera klokhet från Thomas Merton och Resa i den inre verkligheten:

Vi kan antingen älska Gud eftersom vi hoppas på något från Honom eller hoppas på Honom och veta att Han älskar oss.

Säkert är det fler än jag som mött de där människorna till vilka man gärna kan få vara en god vän så länge man ger dem det de vill ha (ofta bekräftelse, uppmärksamhet och tid, ibland pengar eller något annat). När man inte längre uppfyller de krav som de satt upp faller man ur vänskapslistan och blir helt ointressant. Det är en envägsvänskap som inte i något avseende bygger på ömsesidighet. Det är en vänskap som inte är mycket att ha.

Ändå är det allt för ofta så här vi hanterar relationen till Gud. Det är vi som sätter upp villkoren och skapar en envägsvänskap som är fullt ut på våra villkor och när dessa inte uppfylls är vi inte intresserade längre.

Gud vill få vara en aktiv del i vänskapen med oss och det innebär att vi inte ensamma kan sätta upp villkoren för relationen. Det innebär också att vi inte bara kan lämna då vi tycker att våra krav inte bemöts på rätt sätt. En vänskap som bygger på dialog istället för monolog är inte enkel, men givande, och den kan växa och utvecklas. 

Gud och sunt förnuft

Om jag i stället för att lita på Gud bara litar till mitt eget förstånd, min egen styrka och mitt eget sunda förnuft, kommer alla de medel Gud har givit mig för att kunna hitta vägen till Honom att svika mig.

Ur Resa i den inre verkligheten av Thomas Merton.

Om jag istället för att träna upp min kondition enbart litar till att förutsättningarna för den finns i min kropp genom muskler, senor, lungor och så vidare kommer jag att bli varse min egen försummelse den dag jag ska springa ett lopp jag anmält mig till eller något liknande. På samma sätt är det med relationen till Gud. Om vi inte ständigt litar till och litar på Guds ledning kommer vi inte att ha den då vi plötsligt får för oss att vi behöver den.

Thomas Merton igen

Dags för fler citat och reflektioner utifrån Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten. Denna gång ett längre citat, som kan kräva sin eftertanke för att sjukna in, men de är det värt.

Vi är inte fullkomligt fria förrän vi lever i det sanna hoppet. För när vårt hopp är sant sätter det inte längre hela sin tillit till mänskliga och synliga medel och har inte heller sin trygghet i synliga målsättningar.

Den som hoppas på Gud sätter sin tillit till Gud, som han aldrig ser och litar på att Han ska ge oss ting vi aldrig kunnat drömma om. När vi inte önskar tingen i den här världen för deras egen skull, blir vi i stånd att se dem som de verkligen är. Vi ser samtidigt hur bra och hur ändamålsenliga de är och vi kan uppskatta dem som aldrig förr. Så snart vi upphör att förtrösta enbart på dem, kan de vara oss till nytta. Eftersom vi varken litar till njutningen eller hjälpen vi får från tingen, kan de erbjuda oss både njutning och hjälp enligt Guds eget bud. För Jesus har sagt: Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Det kristna hoppet berövar oss allt för att vi ska få äga allt. Vi hoppas inte på det vi redan har. Att leva i hoppet innebär därför att leva utblottad och att ingenting ha. Och ändå – om vi överlämnar oss åt Guds försorg har vi allt vi hoppas på. […] Hoppet gör våra händer tomma för att vi ska arbeta med dem. […] Utan hoppet ger vår tro oss bara en ytlig bekantskap med Gud.

Presentkort från Gud

Ibland händer det att jag ger bort presentkort i julklapp eller till någon födelsedag. Det kan vara ett köpt presentkort men lika gärna ett som jag gjort själv och oftare på en upplevelse än på prylar.

Det slår mig att Bibeln är som ett sådant där presentkort från Gud till oss. Det som är typiskt för ett presentkort är att det är beviset på något som ska komma längre fram. Något som någon annan betalat priset för. Man kan ofta lösa in ett vanligt presentkort när man vill, men presentkortet från Gud är så mäktligt att det är Gud som bestämmer när tiden är inne för det att gå från löfte till förverkligande.

Som kristen lever man i väntan på det som ska komma, men har fått ett presentkort så att man redan har det fast det ännu inte förverkligats. Och priset, det har Gud redan betalat. 

Orättvisan i världen

Orättvisorna i världen diskuteras allt som oftast. Martin Lönnebo uttrycker det så här i boken Bönens trädgård:

Det stora problemet i vår värld är inte brist på bröd. Bröd finns för alla, men alla får inte del av det.

Det är ju just så det är, inte brist på bröd (mat) utan brist på rättvis fördelning. Som kristen i den del av världen som förfogar över det där brödet är utmaningen både att dela med sig och att ta vara på och uppskatta det man faktiskt har och inte ständigt vilja ha mer.

Utmaningen

Är det någon av er läsare som hakade på Anta utmaningen i början av året? Hur går det för er? Jag hakade ju på, som ni kanske minns, och nu har jag några reflektioner.

Jag tycker man lär sig mycket om sig själv och sitt eget läsbeteende av den här utmaningen. Jag gillar det och har kommit på hur jag ska genomföra läsningen för att den bättre ska passa mig. Allt blir läst men inte exakt så som planen föreskriver. Och det är väl just det som är viktigast, att man läser, oavsett hur det går till. 

Vårtecken

Heja Djurgården!

Eller i alla fall den rännil av vita snödroppar som jag såg där en dag förra veckan. I vårsolens tydliga belysning stod de där i grupp och ropade med tysta röster: våren kommer!

Verklighet och trovärdighet

I Knut Ahnlunds förträffliga biografi över Sven Lidman skriver han apropå att trovärdigheten i en av Lidmans böcker ifrågasatts att

Verkligheten bryr sig som bekant ofta inte om vad som är trovärdigt.

Förutom att det är roligt sagt är det också sant. Det kan mycket väl hända saker som inte alls är trovärdiga, men likafullt händer de. Det överraskande, det som man inte med några medel i världen hade kunnat räkna ut inträffar, för verkligheten överträffar faktiskt dikten. Och Gud och hans under överträffar allt.

Snart påsk

Snart är det påsk och apropå de dramatiska händelser som vi då påminner oss om på ett särskilt sätt skriver Peter Kreeft så här i boken börja be på nytt:

Men om han hade stigit ner från Korset skulle kan ha gjort det omöjligt för dem att tro på honom, för han skulle ha ersatt tro med skådande. Just därför tar han inte ner oss från våra kors: för att vi inte sak ersätta tro med känslor och upplevelser.

Tron är ingen känsla

Peter Kreeft har skrivit boken börja be på nytt. Trots den, som jag tycker, något klichéaktiga titeln är det en bok med stort djup. Jag väljer att ett para dagar här på bloggen citera sådant som jag fastnat för i boken.

Först ut något om vad tro är och hur det kan illustreras med hjälp av en berättelse från Kina.

Tro är inte någon känsla och trons objekt är inte känslor. En gammal kinesisk liknelse lyder så: Sanningen, Tron och Känslan gick på en mur. Så länge Tron riktade blicken rakt fram på Sanningen gick det bra för alla tre. Men när Tron inte längre riktade blicken på Sanningen utan vände sig om för att se hur Känslan mådde, ramlade Tron ner från muren tillsammans med Känslan, men Sanningen gick vidare.

Mening i det meningslösa

Ibland kan det vara riktigt svårt att se något meningsfullt i sin egen vardag. Jobbet, privatlivet, fritiden kan kännas tomt och innehållslöst, tvingande eller utan mening.

Häromdagen var jag och lämnade några blodprover och då insåg jag att det just en sådan där meningslös dag kan uppstå ett ögonblick då man gör stor skillnad för någon annan. Det enda jag gjorde var att visa förståelse för att det är en viss väntetid (i mitt fall kort) när man kommer till en drop in-provtagning. Det är självklart för mig att det är omöjligt för personalen att förutse hur många patienter som kommer och därför kan inte personalstyrkan alltid anpassas efter behovet. Provtagerskan, som jag samtalade med om detta, hade uppenbarligen haft en jobbig dag dagen innan och nu, när jag uttryckte min uppskattning över hennes jobb och inte alls klagade över någon väntetid, såg jag hur hennes axlar sjönk ner och hur hela hennes dag blev lättare.

När jag gick därifrån förundrades jag mest över att det var så enkelt och kom så självklart. Jag hade inte en tanke på att göra något för någon annan när jag begav mig till den där provtagningen. Men plötsligt hände det. Och plötsligt var det annars ganska meningslösa uppfyllt av mening. Det lilla jag gjorde innebar skillnad för en annan människa. Sådant behöver jag möta ibland (eller ofta) och sådant kan jag ge, även en dag som jag kan uppleva som grå och meningslös.

Idag firas...

Blev varse att det idag är internationella pi-dagen. Vet inte varför, men jag går igång lite på det där, tycker det är kul. Pi är ett matematiskt tal, som står för sambandet mellan en cirkels omkrets och diameter. I matematikens sammanhang skrivs pi med den vackra grekiska bokstaven, som bär samma namn: π. Visst känns π igen från skolans matematik!

Det finns inget exakt värde för π, men avrundat är det ungefär 3,14. Dagens datum, 14 mars, kan på amerikanskt vis skrivas 3/14 och utgör då de inledande siffrorna i närmevärdet för π. Därför är dagen idag internationella π-dagen.

Förutom att uppmärksamma denna roliga bemärkelsedag kan jag också passa på att tipsa om ett program i Sveriges radios arkiv, Den gömda koden. Det är ett kort och mycket givande program någonstans i korsningen mellan matematiken och det existentiella. Lyssna gärna, till exempel på det program som handlar om just π och bär den förtjusande rubriken ”Pi – evighetens poesi”. Det finns här.

Ytterligare ett tips, som passar en dag som denna, är Yann Martels underfundiga bok Berättelsen om Pi. Det är en hisnande och osannolik historia, som i alla fall fångade mig med sina berättarknep då jag läste den för några år sedan. Boken blev också film häromåret, men som alltid – tycker jag – är boken mycket bättre. Läs den gärna om du vill roas en liten stund av en bra berättelse.

Ja, men efter dessa tips återstår väl bara att önska fortsatt glad π-dag!

Bön till Gud

Lyssna på mig, Herre, hör mina suckar! (Ps 5:2)

Gud inte bara hör våra böner. Gud hör också våra suckar.

till dig går min bön (Ps 5:3)

Det är dock väsentligt vem vi riktar vår bön och våra suckar till.

Herre, led mig rätt (Ps 5:9)

Lästips

Idag tipsar jag gärna om en intressant artikel i Dagens Nyheter. Den handlar om tidigare politikern och Muf-ordföranden Thomas Idergard, som numera studerar för att bli jesuitpräst inom Katolska kyrkan. Här finns artikeln.

Gud är evig

Vem Gud är och vad Gud gör förändras inte av att människor tycker att Gud inget gör. Gud är pålitlig och oföränderlig. 

En påminnelse

När jag läser psalm 38 i Psaltaren upptäcker jag ågon i den där inledande texten, som jag inte har tänkt på tiidgare. Allra först i psalmen står det

En psalm av David, till påminnelse. (Ps 38:1)

Psalmen har ett syfte, en funktion den ska tjäna. Den ska vara ”till påminnelse”. Tänk så många kom ihåg-lappar man skrivit, så många alarm och andra påminnelser man skapar för att komma ihåg än det ena, än det andra. Här finns en psalm som ska fylla just en sådan funktion för David, en kom ihåg-lapp, en påminnelse.

Påminnelsen i psalmen handlar om vår egen litenhet och synd och Guds storhet och nåd. Bättre saker att påminna sig om i livet finns inte. Davids kom ihåg-lapp är också min.

Mera Merton

Detta, ur Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten, är så smärtsamt och svindlande vackert:

Ingen är mera ensam än en präst som får vara till hjälp för många. Han är isolerad i den fruktansvärda öken som består av hans medmänniskas hemligheter.

Osjälvisk sanning

Skillnaden mellan självisk och osjälvisk kärlek är att den själviska kärleken får sin näring av att den uppmärksammas medan den osjälviska inte kan mätas med sådana simpla mått utan enbart med Guds välsignelse. 

Älska sanningen

Ett kanske svårtuggat, men värdefullt, stycke ur Thomas Mertons bok Resa i den inre verkligheten är det här:

För att älska andra på rätt sätt måste vi alltså först älska sanningen. […] Den sanning vi måste älska när vi älskar våra syskon är det konkreta livsmål och den helighet Gud i sin kärlek har planerat åt dem. Den som verkligen älskar någon handlar inte bara utifrån en önskan om att han ska vara nöjd, frisk och välmående i den här tillvaron. Kärleken kan inte nöja sig med något så ofullkomligt. […] Den sanning jag måste älska i min bror är Gud själv som bor i honom.

Jag är inte bergsäker på hur detta ska uttryckas med enklare formuleringar för att ge rättvisa åt innehållet, men visst handlar det om att älska medmänniskan på ett annat plan än att bara önska allt jordiskt gott. Det finns en dimension av evighet i att på ett bibliskt sätt älska sin nästa, något som handlar om sådant som gläder Gud mer än sådant som gläder människor.

Kärleken

Mera klokskap från Thomas Merton och hans bok Resa i den inre verkligheten:

Kärleken inte bara föredrar den andres bästa framför sitt eget – den jämför inte ens de båda.

Förklaringen till hur det kan vara så kanske finns i dessa ord:

[K]ärleken är inte ute efter en glädje som är en följd av kärlekens resultat. Den har sin glädje i resultatet i sig, det vill säga den älskades bästa.

Kärleken är alltså sin egen belöning.

Resa i den inre verkligheten

Thomas Merton är en intressant broder i den kristna tron. Det finns en rad böcker, som han har skrivit. En av dem är Resa i den inre verkligheten. När jag läste den gjorde jag flitiga anteckningar, ofta i form av citat med små egna reflektioner kring. Några av alla dessa anteckningar tänker jag dela här på bloggen med start nu.

Så här skriver Merton: ”en kärlek som blir mindre av att vi delar den med andra är inte stor nog för att göra oss glada”. Det borde innebära att den glädje vi söker enbart för egen skull eller egen vinning är aldrig nog, och egentligen är det kanske inte ens en verkig glädje.

Och apropå detta skriver Merton vidare: ”Sann glädje finner man i osjälvisk kärlek”. Detta eftersom det är ”när vi älskar andra som vi bäst älskar oss själva”.

Ibland riskerar vi att stirra oss blinda på hur vi ska kunna älska oss själva ordentligt för att sedan kunna älska andra. Allt för att uppfylla budet från Jesus själv om att älska sin medmänniska som sig själv. Kanske är det istället tvärtom vi ska göra, börja älska våra medmänniskor och på det sättet kunna älska oss själva. I det läget har vi ju faktiskt, som kärleksfulla medmänniskor, blivit älskvärda genom vårt val att älska andra.

När Gud ler

Igår skrev jag några personliga reflektioner utifrån psalm 1 i bibeln. Idag blir det lite utifrån psalm 2.

Även i Ps 2 återkommer påståendet om att lyckan finns hos dem som flyr till Herren. Gud lär nog le ordentligt när han ser alla ihärdiga försök att göra sig löjlig över och förstöra Guds verk. Gud ler eftersom det är Gud som har den verkliga makten, som kan göra vad som helst. Mänsklig makt och mänskliga försök till att bygga upp eller riva ner är i det perspektivet enbart fåfänga och egentligen löjeväckande. Det är tillsammans med Gud som vi blir starka på riktigt, och endast då.

Läsning ur Psaltaren

Psaltaren är en fantastisk bok i Bibeln. Jag återkommer ofta dit. Jag känner igen mig i beskrivningarna, jag blir uppmuntrad och utmanad när jag läser. Och ibland uppretad.

I den första psalmen i Psaltaren talas om lycka. Med utgångspunkt i den psalmen tänker jag så här: Lycka är att följa Herren. En annan lycka är den ytliga känslomässiga. Det står inget i psalmen om var vägen bär, men Herren är med på de rättfärdigas väg. Detta får vi veta i psalmen och det räcker.

Visst är det så, att det räcker att veta att Gud är med. Sådant är nämligen löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20b). Samtidigt känns det ju inte alltid bra bara därför. Då får man påminna sig om att Lyckan som finns i att följa Gud, den är av en annan art än den känslomässiga. Den lyckan handlar om tillit och förvissning, om framtidshopp och vetskap om hjälp i nödens stund – även om hjälpen inte alltid ser ut som vi hade trott att det skulle se ut.

I nödens stund ropar jag till dig,

och du svarar mig.(Ps 86:7)

Frågor utan svar

Igår här i bloggen citerade jag konstnären Ernst Billgren (numera Wilhelm von Kröckert) och hans syn på frågor och svar. Han påstår – och jag instämmer – att frågorna leder någonstans medan svaren är en avslutning.

Jag kan inte låta bli att undra om det är just därför Gud lämnar oss med våra frågor så ofta, istället för att omedelbart och enkelt besvara dem. Frågorna för oss någonstans, de för oss vidare i vårt sökande, våra liv. Frågorna för oss närmare Gud, i sökandet efter svaren.

Om det är så, är alla obesvarade frågor en avgörande del livet, i tron på Gud och i tillväxten som kristen.

Frågor och svar

Jag läser en artikel om konstnären Ernst Billgren, som för övrigt just bytt namn till Wilhelm von Kröckert för konstens fromma. I den artikeln säger han något som skapar stor igenkänning hos mig. Han svarar på frågan om han tror att hans namnbyt kommer att påverka värdet på de konstverk han skapat i namnet Billgren. Svaret blir:

– Allt sådant där får vi svar på. Men jag har sällan svaren utan är mer intresserad av frågorna. Frågorna leder någonstans, svaren är ju en avslutning. (http://www.dn.se/kultur-noje/ernst-billgren-byter-stil-och-namn/)

Värdet på Billgrens/von Kröckerts konstverk intresserar mig inte så mycket, men att frågorna är intressantare än svaren berör mig desto mer. Jag har länge hävdat att det är så och Billgrens/von Kröckerts förklaring till varför, är strålande. Jag kan bara stämma in: ”Frågorna leder någonstans, svaren är ju en avslutning.”svar 

Köpfritt

Köpfri vecka. Ja, jag har haft en sådant. Köpfri i en absolut mening, inte en sak har jag köpt. Ingen mat, ingen bensin, ingen biljett, inget frimärke, ingenting. Det var inte alls planerat utan bara blev så och det var först efteråt som jag insåg hur det blev. Okej då, det frammanades av en för tillfället trängd ekonomisk situation, men om det bara berott på den hade det inte blivit en hel vecka som köpfri.

Eftersom denna köpfrihet (friheten från att köpa) till stor del sammanföll med inledningen av fastan tyckte jag att det var riktigt bra att det blev så. Nu tänker jag att det där skulle kunna bli något återkommande. För visst borde det vara möjligt att planera sitt liv på så sätt att man under en veckas tid klarar sig utan att handla något? Det gäller ju att inte bunkra upp för mycket i förväg, då försvinner ju själva poängen med det hela. Poängen är att ta vara på det man redan har, att vara tacksam för det man har och att spara pengar förstås.

Jag tänker prova att ha detta fler gånger, en vecka i månaden känns rimligt. Svårast känns, rent spontant, att inte tanka bilen på en vecka (man måste ju till jobbet, liksom), men det går förstås att lösa om man bara tänker sig för. Trots allt är en köpfri vecka nu och då ett relativt enkelt sätt att påverka sin livsstil.

En hjältes födelsedag

Idag fyller Denis Mukwege 60 år: Grattis!

Mukwege är läkare och chef på Panzisjukhuset i Kongo. Han har valt ett liv fjärran från karriär och stora pengar för att istället hjälpa medmänniskorna i sitt hemland, som utsatts för hemska övergrepp. Ett livsval som väcker stor respekt.

Arbetet på Panzisjukhuset har byggts upp med hjälp av bland annat svenska biståndsmedel via biståndsorganisationen PMU. Här kan man läsa om det.

Min relation till Denis Mukwege och Panzisjukhuset är främst den att jag var med i en hjälpstickning dit för några år sedan. Här och här kan man läsa om den.

Nu fyller denne hjälte, som flera gånger nämnts som möjlig mottagare av Nobels fredspris, alltså 60 år. Dagen har med anledning av detta gjort en fin intervju med honom, som i alla fall inte lämnar mig oberörd. Mukwege är inspirerande i sin kamp för en bättre värld. Och jag är glad att ha fått vara med att ge mitt lilla, lilla bidrag i form av några mössor i filtar till bebisarna på sjukhuset.