Det perfekta livet

I Gud har vi fullheten, inte genom att allt här är lyckligt och perfekt, utan livet här är tillräckligt bra för att det i evigheten ska uppnå fullhet.

Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet. (Kol 2:10)

Ett frö som gror

En av sommarens stora händelser i Sverige har ju varit skogsbranden i Västmanland. Säkert är vi många som följt denna nyhet och nu äntligen vågar vi väl tro att allt är under kontroll även om brandområdet måste bevakas under lång tid framöver för att förhindra att elden blossar upp igen.

Det första och tydligaste man lägger märke till när det gäller bränder är den förödelse som de ställer till med. Det är förstås hemskt, inte minst för de skogsägare och husägare som fått sin egendom förstörd av lågorna. Men det finns också en annan sida av en sådan här brand. Allt är inte nattsvart för en skog som drabbats av brand. Tvärtom gynnar det vissa växtarter, som spirar och gror endast då allt annat är sönderbränt. Här kan man läsa mer om detta. Livskraften är fascinerande!

Även i ett mänskligt liv där mycket förtärts av olika skäl vill jag hoppas och tro att det finns fröer som kan börja gro just på grund av att så mycket annat gått förlorat. Det finns en livskraft i människan som kan sippra fram även när allt annat förstörts. Gud har lagt ner något av sig själv i varje människa, något som ingen eld i världen kan förgöra.

Om vad och varför i livet

Jonas Helgesson ger i boken Ett CP-bra liv exempel på bra frågor att fundera över när man ska leva sitt liv.

VARFÖR-fråga: Varför är det så här? VAD-fråga: Nu när det är som det är, vad kan jag göra? (s. 201)

Varför-frågan handlar om orsaken till saker och ting. Det kan vara både viktigt och intressant, men hjälper oss inte nödvändigtvis framåt i livet. Ibland kan vi inte hitta något svar på varför-frågan.

Vad-frågan hjälper oss att göra det vi kan med det som är, oavsett vad det beror på. Det är en kreativ fråga som tar oss vidare i livet – trots allt.

Jonas själv är bra på det där med att agera utifrån svaret på vad-frågan. Det är föredömligt. Vi kan inte alltid få veta varför saker är som de är och blir som de blir, men vi kan välja att leva så bra det går utifrån hur det är med alltihopa.

Ikeas parkering och meningen med livet

Har du någon gång testat att sitta i en bil på IKEA-parkeringen i åtta timmar? För mig skulle det inte dröja så länge innan cellskräck, ångest och alla möjliga sjukliga beteenden tog över. Men att åka till Stockholm tycker jag inte är något större problem – trots att jag sitter i samma bil ungefär lika länge. Skillnaden är förstås att när jag åker till Stockholm har jag ett MÅL. (s. 136)

Så skriver Jonas Helgesson i Ett CP-bra liv. Och visst har han rätt! Det behövs ett mål för att såväl färden som tiden ska kännas meningsfull. Jag tror att det är precis likadant med livet. Utan mål blir det bara en klaustrofobisk och ångestfylld väntan på något okänt. Vi är som instängda i livet utan att veta varför.

Med ett mål får livet riktning och innehåll, det blir meningsfullt och ångesten lättar. Det är bland annat därför som jag är kristen, för att mitt liv behöver en riktning och jag behöver något som ger tillvaron mening.

Beslutet att inte besluta

Dags för dagens Jonas Helgesson, från Ett CP-bra liv:

Och egentligen är det så att när jag inte tar ett beslut tar jag egentligen ändå ett beslut att gå på enbart känsla. (s. 40)

Detta apropå gårdagens Helgesson-citat om att inte låta känslan utan viljebeslut styra dagen. För det är ju just så: även ett icke-beslut är ett beslut.

Val och känsla

Nu kommer ytterligare ett citat från Jonas Helgessons bok Ett CP-bra liv:

Varje morgon när jag vaknar står jag, vare sig jag förstår det eller inte, inför ett val. Jag kan välja att leva enbart i mina egna känslor eller att leva efter ett slags beslut som innebär att det blir en bra dag det här. (s. 36)

Allt i livet måste inte vara begränsat till bara hur det känns. Vi kan också bestämma oss för saker. Saker som gör att känslorna inte blir avgörande. På så sätt kan livet bli både bättre och enklare än om allt handlade om hur det känns just nu. Bra tänkt där, Jonas!

Jonas Helgesson om ord och mening i livet

Jonas Helgesson är en glad människa med stor förmåga att sprida både glädje och klokskap. Nu under hösten är han aktuell med en roll i musikalen Livet är en schlager som går på Cirkus i Stockholm. En av de böcker Jonas har skrivit heter Ett CP-bra liv och handlar om hans liv tillsammans med sin medfödda CP-skada. Jag läste den där boken i somras och gjorde några noteringar och nu får bloggen del av dessa under några dagar.

Först ut är detta:

När vi pratar säger vi inte bara en massa enskilda ord. Orden är hopsatta till meningar och det är meningarna som människor kan förstå. Utmaningen är kanske att få sitt liv att sitta ihop och bli meningar och en sammanhängande berättelse, inte bara en massa fräsiga lösryckta ord. Lycka utan mening är ingen verklig lycka. (s. 31)

Eftersom jag är väldigt förtjust i ord gillar jag den här liknelsen att livet är som en mening som vi vill ska vara begriplig – för oss själva och gärna för andra. Det handlar om människans sökande efter mening. Vi har behov av att kunna urskilja samband och mönster, att kunna avläsa mening och innehåll. Livet behöver en viss ordning, annars blir det bara ord, ord, ord men inga begripliga meningar.

Vi är något och vi kommer att bli något

Jag tänker att det finns en inte obetydlig skillnad mellan att vara och att bli.

Att vara står för det vi är, det som pågår och finns till just nu. Att bli handlar om sådant vi kommer att bli eller önskar att vi skulle bli.

Eftersom vi inte kan veta något om framtiden blir det vi är, vårt varande just nu, det avgörande. Inte några storslagna drömmar och önskningar i världen kan kompensera för ett vacklande nu.

Å andra sidan har människan sin välsignade möjlighet att kunna ändra på sig (även om det sannerligen inte är så enkelt). Ur det perspektivet blir det inte så intressant att bara se vad vi är just nu utan också att se vad vi kan bli.

Framförallt är det intressant vad vi kommer att bli när Gud avslutar tiden och för oss in i evigheten. Vad vi blir där är det stora och viktiga eftersom evigheten är just evig. Men vad vi blir där har att göra med vad vi är just nu, vilka val vi gör (och vilka val vi avstår från att göra). Alltså vad vi låter Gud göra med oss just nu, vilka vi kan vara med Guds hjälp.

Så både att vara och att bli är viktigt. De är viktiga tillsammans, i synnerhet för den människa som har evigheten i siktet.

Solrosor på motorvägen

En av sommarens dagar körde jag bil på E4:an mellan Linköping och Norrköping. Då fick jag se att det stod en solros i full blom precis vid betongbarriären mellan motorvägens båda körriktningar.

Det var något uppmuntrande med den där solrosen. Den växte, levde, blommade på en så otippad plats. Omständigheterna för den kan knappast ha varit de bästa, men den gjorde sitt bästa för att ändå växa där. Den lyckades väl, även om inte så många hann se och uppskatta den.

Jag hoppas att det är på ett liknande sätt med en människas liv, att vi även om omständigheterna inte alltid är de bästa ändå kan leva och blomma – och bli sedda och uppskattade av någon.

Omständigheterna i livet är ofta mindre gynnsamma än vad man skulle önska. Man kan förstås vänta på bättre omständigheter, men risken finns att de kommer så sällan att tillfällena att växa och blomma i livet blir få eller inga alls. Bättre att göra som den modiga solrosen på motorvägen, att göra det bästa av situationen, att försöka leva och blomma under de förutsättningar som ges.

Livet levs just nu, i de sammanhang som kommit att bli våra. Sammanhang som långt ifrån alltid är perfekta för oss. Att försöka leva trots allt borde vara bättre än att vänta med växt och blomning till ett tillfälle som kanske aldrig kommer. Jag vill uppmuntra oss alla att leva när livet pågår, även om vi önskar att mycket var annorlunda och hoppas att det snart ska vara bättre omständigheter. Ty den som lever när tillfälle ges – och inte bara när det är som mest perfekt och gynnsamt – får växa och blomma och kan därmed bli till glädje för någon snabbt förbiilande livsresenär. Som en solros på motorvägen. 

Stjärnhimlen och Guds kärlek

Läser en intervju med komikern Robert Gustafsson där han säger att ”med en stjärnhimmel ovanför dig blir du obetydlig”. Detta apropå att han sovit utomhus i hängmattan i sommar. Det låter ju skönt, att sova i hängmattan, men Gustafssons rektion inför stjärnhimlen är den motsatta till min.

Det är i relation till ett oändligt universum med myriader av stjärnor som tron blir stor. Det är då det fantastiska i att vara sedd och älskad av Gud blir som mest konkret. Det är nämligen bara en allsmäktig Gud som kan se och älska mig, lilla människa, i denna obegränsade rymd.

Bibeln berättar om Abraham, som fick uppdrag av Gud att försöka räkna stjärnorna. Det gick förstås inte, och därmed hade Abraham fått en bild av ur stor hans släkt skulle bli. Och Abrahams släkt, det är Gud barn det. Att se stjärnhimlen påminner om att jag är en del av Abrahams släkt, en del av Guds barn. I det sammanhanget är ingen obetydlig, i det sammanhanget finns mening och kärlek. Stjärnhimlens oändlighet påminner mig om att jag är sedd och älskad av Gud.

Alla vill väl bli älskade

Författaren Hjalmar Söderberg har fångat stora vidder av klokskap i dessa ord från boken Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Det tycks som att människan alltid strävar efter någon form av uppmärksamhet, längtan att bli sedd av någon. Alla vill vi ha betydelse på något sätt, vi vill beröra andra människor med våra liv. Om vi inte kan göra det med några positiva uttryck och känslor kan vi ta till det negativa. För beröra vill vi och det gör vi.

Det finns många stökiga människor, liknande Astrid Lindgrens busiga bokfigur Emil. De vill inget ont, de vill bara bli sedda och beröra oss; de vill bara vara med i den mänskliga gemenskapen. Att få skäll är bättre än att bli ignorerad. Att bli älskad större än att behöva bli hatad.

Längtan

Jag vill återigen vara – inte bara bli – en människa (som alltid har en anteckningsbok med sig).

Gyllene regeln och konsten att leva rätt

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12)

Detta är en välkänd livsregel från Bibeln (och många andra källor).

Egentligen är det så självklart att det nästan blir svårt. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad borde vara enkelt, men blir ofta så svårt. Kanske blir det svårt därför att vi först vill bli bra behandlade av andra för att vi sedan ska behandla andra bra. Den ordningen säger Bibeln inget om, utan det kan mycket väl vara så att det är jag som ska börja. Jag gör gott och får gott tillbaka kort sagt.

När jag vill bli sedd – se andra.

När jag vill blir lyssnad på – lyssna på andra.

När jag törstar efter uppmuntran – uppmuntra andra.

När jag vill bli älskad – älska andra.

Och så vidare.

Dö och leva

Jag tror det var förr året Intiman i Stockholm satte upp föreställningen Tisdagarna med Morrie. Jag var och såg den och fascinerades av Lars-Erik Berenetts gestaltning av den döende Morrie. När jag sett föreställningen läste jag också boken. Ur den kommer nu några, som jag tycker, tänkvärda citat om döden, döendet och livet.

Alla vet att de ska dö, men ingen tror på det. (s. 83)

När man lär sig dö så lär man sig att leva. (s. 85)

Att åldras är inte bara sönderfall, förstår du. Det är växande. Det är mer än det negativa att man ska dö, det är också det positiva att man förstår att man ska dö, och att man lever ett bättre liv för den skull. (s. 117)

För har man hittat meningen med livet vill man inte gå tillbaka. Man vill gå framåt. Man vill se mer, göra mer. (s. 117)

Tro framåt

Tro är inte att se det som redan har skett utan att se det som ska komma. Tron har alltid riktning framåt.

Allt som ryms i ett &

I varje nummer av tidningen Vi läser får en person välja ett favoritord och berätta varför man tycker så mycket om ordet. Även om jag själv nog inte hade tänkt på att välja ordet ”och” blir jag hänförd av författaren Aris Fioretos beskrivning av ordet:

Det är bara en stavelse långt – men vilka förbindelser det skapar. Ja och Nej. Himmel och Helvete. Du och Jag… ”Och” har varken början eller slut. Likt ett korallrev lägger det bara till, gör tillvaron rikare och mera komplex. ”Och” är det kortaste svaret på världens överflöd.

Tänk på den där kringlan som romarna använde: &. Ser den inte ut som ett oändlighetstecken i profil? En liten evighetsbuddha. Men två spetsar sticker ut. Som om inte ens evigheten vore nog, utan ordet öppnar sig för ännu något – uppåt och nedåt.

”Och”, detta avgörande ord, som binder samman – och därmed också exkluderar. Ett ofta använt ord, med betydelse ända in i evigheten.

Vad är det vi kopplar samman oss med? Vad och vilka är det vi låter oss ses tillsammans med? Sådant är viktigt i ett liv. Vi påverkas av allt möjligt, i synnerhet sådant som vi relaterar till med ett ”och”.

Lite roligt är det att Fioretos ser evighetstecknet i det liggande &-tecknet, och samtidigt konstaterar att & inte verkar vara nog för att göra oss nöjda; inte ens evigheten nöjer vi oss med utan vill ha mer.

Visst är den ändå intressant, denna analys av vår samtid. Jag tror att vi i stor utsträckning frestas att syssla väldigt mycket med detta ”och”. Vi adderar det ena och det andra till våra liv i hopp om att vara trendiga, lyckliga, framgångsrika, snygga och så vidare. Och ändå är vi inte nöjda utan vill ha mer, kunna lägga till fler ”och” i våra liv. Vi vill alltid ha mer – förnöjsamhet är oss fullständigt främmande, men definitivt något vi borde öva oss i.

”Och” är förvisso ett nödvändigt ord och en nödvändig del av mänskligt liv. Vi är endast människor tillsammans med andra människor, så som Martin Buber formulerar i Jag och Du.

Tro och tvivel

Härförleden skrev jag här i bloggen någonting i stil med att man ”trots sin tro tvivlar ibland”. Just som jag skrev det kom jag på något. Jag lät det skrivna stå kvar och bestämde mig för att återkomma. Det är nu jag återkommer.

Det jag tänkte på var att tro och tvivel ju hör ihop. Så egentligen blir det fel att skriva som jag gjorde. Det är nämligen endast den som tror som kan tvivla. Om man inte tror på något kan man heller inte tvivla på något. Så tvivel är exklusivt förbehållet den som tror. Alltså är tvivel ett gott tecken, för det tyder på att man tror på något, att det finns något som är viktigt för en.

Om man tvivlar betyder det alltså att man har en tro. Förmodligen innebär det också att om man har en tro så tvivlar man. Dessa två hör liksom ihop. Och tvivel behöver inte alls vara tecken på att man har en svag tro, tvärtom tänker jag att den som har en verklig övertygelse, som tror på något som är väldigt viktigt i ens liv, ibland hamnar i tvivel. Just för att tron är så viktig och står för något så stort i ens liv kommer tvivlet ibland. Tvivlet som visar att utan tron skulle allt det viktiga i livet falla samman.

Så tvivel är verkligen inte ett svaghetstecken. Tvärtom är det ett uttryck för att det i livet finns något som är viktigt, något som är värt att tro på.

Den kollektiva tron

Bibeln är inte en privat bok, utan Kyrkans. Den är skriven av ett folk, en gemenskap. När vi läser den tillsammans samlas vi till ett folk. Bibeln i sig själv är gemenskapsskapande. Vi delar tron med varandra. Var och en tar emot på sitt sätt och berikar de andra med just det hon är. Det är inte våra åsikter och våra tankar vi delar med varandra, utan vår tro (s. 139)

Så skriver syster Veronica i Vägar till bön, och jag kan bara instämma. Kristen tro är ingen privatreligiositet, inget man kan syssla med på egen hand. Bibeln vet inte av någon tro som håller sig helt för sig själv. Bibeln är berättelsen om ett folk. Ett folk med en tro på Gud.

Även om gamla testamentet gått över i nya testamentet är det fortfarande ett folk som bär tron på Gud. Tron är kollektiv. Även om jag har en personlig tro, är det en personlig tro som relaterar till ett större sammanhang. Sammanhanget är den lokala församlingen, den världsvida kyrkan, den historiska kyrkan, Bibeln.

Det är därför alltid problematiskt när någon tolkar Bibeln utan detta sammanhang, när någon bedriver kristen verksamhet utan relation till ett sammanhang. Det är tillsammans vi bär den bibliska tron och kan tolka Guds ord.

Kristen tro handlar om ett folk. Det är tillsammans vi blir det folket. Gemenskap i tro handlar om just detta: vår gemensamma tro.

Disciplin i glömskans land

Idag får syster Veronicas kloka ord från Vägar till bön stå helt okommenterade av mig.

Vi glömmer hela tiden Gud och lever som psalmisten säger i ”glömskans land”. Vi tror oss vara ensamma i världen och låter oss ständigt stängas in i vår egen begränsning och vår eget mörker. Vi måste öva oss i att komma ihåg Gud. Därför är det viktigt med en bönedisciplin i våra liv. Om i inte regelbundet ägnar tid åt bönen så är det stor risk att vi helt glömmer Gud under dagens lopp. (s. 120)

(Pslamcitatet är från Ps 88:13.)

Allt det där som stör

Syster Veronica skriver i Vägar till bön om att vi består av olika skikt såsom det kroppsliga, det känslomässiga och så vidare. Apropå detta säger hon att

både kroppen, känslorna och tankarna kan överrösta hjärtat. Här krävs övning och prioritering, det som de gamla fäderna kallade askes (s. 101)

Ja, visst är det så. Mycket som stör. Både i oss själva och runt omkring oss finns det mycket som utmanar när vi vill koncentrera oss på vår tro. Enda sättet att komma undan detta är tålmodig övning. Lättare sagt än gjort, men ändå ett råd värt att försöka följa.

Beslut och mål i livet

Jag hittar anteckningar jag gjorde när jag läste syster Veronicas bok Vägar till bön. Jag delar dem i några inlägg här i bloggen.

Vi måste lära oss att fatta våra beslut, de små, vardagliga, liksom de stora, i enlighet med vårt mål. På så sätt växer vi och drivs inte åt alla håll. (s.99)

Detta är så klokt. Och jag delar helt och fullt innebörden i syster Veronicas ord. Och jag vill försöka leva efter dem.

Det är i de till synes små valen, de vardagliga, som tron verkligen visar sig. Det är där tron bevaras och har liv. Om jag går till kyrkan på söndagen är förstås bra, men behöver inte alls vara en indikation på att jag har en levande tro som jag tar på allvar. Om jag däremot är villig att göra vardagliga val utifrån min tro blir tron viktig för mig på ett helt annat sätt.

Vilka val gör jag i mataffären? Hur bemöter jag tiggaren på gatan? Vilka tv-program följer jag? Vilka böcker/tidningar läser jag? Vad får ta min tid och mitt engagemang? Vad använder jag mina pengar till? Vad använder jag mina ord till? Och så vidare.

Att ha ett mål för sitt liv är att veta vad man vill och vart man är på väg. För många är det karriär, framgång, berömmelse som är målet. För den troende människan är det himlen och att på vägen dit leva ”på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium” (Fil 1:27).

Ikoner och perspektiv

Den tidigare biskopen i Linköpings stift, Martin Lönnebo, sa en gång så här i en intervju i tidningen Sändaren:

Det är skönt att ha ikoner att spegla sig i på väggarna och inte bara porträtt av sig själv och familjen.

Det handlar om att se sig själv i ett större sammanhang. Ack så viktigt i vårt narcissistiska tidevarv. Om vi tar hjälp av ikoner för att få detta större sammanhang eller hittar något annat som hjälper oss att lyfta blicken från vårt eget spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi hittar hjälpmedlen som hjälper oss att fokusera i livet.

Att vända rätt och välja livet

Gamla testamentet i Bibeln är fyllt av berättelser som alla i grund och botten ser likadana ut. De är typiska berättelser om ett folk som lovat att följa Gud, men som inte alltid håller sitt löfte.

Jag känner igen mig så väl i de där berättelserna . För också jag har valt och lovat att följa Gud, men jag misslyckas så ofta.

Det är inte i det stora jag misslyckas, jag lämnar inte tron, trons gemenskap eller övertygelsen om att Gud är världens skapare och min frälsare och räddare.

Det är i detaljerna det brister. Detaljerna, som är vardagens uttryck för tro och överlåtelse.

Gång på gång – ständigt! – behöver jag återvända. Och det gör jag också, jag återvänder. Frågan är till vad.

Vid en rannsakan av mig själv upptäcker jag, smärtsamt nog, att det är jag själv som drar mig bort ifrån Gud i detaljerna. Jag fokuserar på mig själv och mitt eget istället för det större och viktigare som är Gud. Det är också mig själv jag återvänder till. Jag faller in i mina egna intressen av mig själv och mitt eget. Gång på gång. Jag återvänder alltså till det som drar mig bort ifrån det som jag egentligen vill. Vansinne!

Jag önskar att återvändandet ofta, ja alltid, var till Gud. En nåd att be om: förstånd att gå från mig själv till Gud, att nöta upp en väg och en vana att alltid välja den väg som går till Livet.

Förnuft och oförnuft

En annan sak som jag snappade upp vid läsningen av P.O. Enquists Liknelseboken är det han skriver om sin mors tro då hon ligger för döden. Sonen delar inte sin mammas tro, men han har inga problem med att se vad den betytt för henne genom livet. Så här resonerar han när han hittar obetalda räkningar bland hennes papper:

Men postanvisningarna talade ett annat språk. Vad skulle han göra? Förnuftet sade: bränn. Å andra sidan: vad skulle han ha detta förnuft till? Hennes tro hade ju hjälpt henne att överleva en ofattbar ensamhet och hon skulle dö i tron på sin Frälsare. Var detta oförnuftigt? (s.71)

Tro och förnuft är inga omedelbara motsatser, även om det ibland kan framställas så. Men det finns tillfällen i livet då vi inte har så mycket nytta av förnuftet. Det är ett sådant tillfälle Enquist beskriver. Ett tillfälle då han upptäcker att mamman brukat betala in pengar till olika kyrkor och annat som relaterar till hennes tro. Nu har hennes sjukdom omöjliggjort inbetalning och avierna ligger obetalda i en hög. Vad ska han, den icke troende sonen, göra?

Förnuftet säger en sak. Men han följer inte förnuftet, för i detta läge är förnuftet ganska oförnuftigt. Det enda vettiga är att låta den tro som mamman burit genom livet – och som burit henne genom livet – avgöra. Sonen betalar de obetalda avierna, för tron var det enda mamman hade när allt kom omkring. Det var helt och hållet förnuftigt.

Enquist och varför-frågan

En av sommarens böcker var Liknelseboken av Per Olov Enquist. Bra som alltid när PO är i farten. Några saker noterade jag från denna läsning – jag gör ju gärna det. Nu kommer de även på bloggen.

Lösningen på den gåta som livet i tid och rum innebär ligger utanför tid och rum. Hur världen är, det är fullständigt likgiltigt för det högre. Gud uppenbarar sig icke i världen. Inte hur världen är är det mystiska. Utan att den är. (s. 230)

Kanske är det här vi ofta gör ett tankefel. Vi funderar mer på hur än varför. Det gäller mycket i livet. Och det gäller själva livet, vårt vara. Evolutionsteorin svarar på frågan hur. Hur kom vi till. Hur gick det till när världen blev världen. Men den svarar inte på frågan varför. Varför finns vi till?

Som människor är det oftare vi funderar på varför än hur. Varför är en av de stora existentiella frågorna. Det är en viktig fråga. Bibeln med sin skapelseberättelse svarar på hur världen kom till, men den svarar också på varför. Svaret på varför vi finns till är att Gud vill det. Här är Bibelns förklaring till världen vida överlägsen Darwins. Bibeln ger ett existentiellt svar, inte vara ett materiellt.

Hur-frågan kan få sitt svar inom den ram av tid och rum som vår värld utgör. Svaret på varför-frågan ryms inte i tid och rum, för den krävs det en evig Gud för att få ett svar.

Barnsligt och roligt

Jag betraktar mig själv som ganska barnslig. Inte barnslig i betydelsen omogen utan snarare barnslig som hos den som bejakar barnet i sig och med samma stundliga lycka kan hänge sig åt något som av stramt vuxna kan betraktas som barnsligt. Som att blåsa såpbubblor, åka rutschkana eller dricka saft med sugrör.

Jag odlar gärna min barnsliga sida eftersom jag tror att det är bra för människan att inte bli alltför vuxet tråkig. Dessutom är det roligt!

När jag läser Linus Jonkmans intressanta bok Introvert ser jag att han är inne på samma spår, att barnslighet har något gott med sig. Så här skriver han:

Med fascination kommer även kreativitet och inspiration. Barn är kreativa därför att de är fascinerade. (s. 164)

Just precis! Fascination var ordet!

Det är underbart att ta sig tid att vandra långsamt, stanna upp ibland och lyssna, titta, låta sinnena uppfatta vad som verkligen händer runt omkring, våga stanna så länge man vill då det finns något att titta på, lyssna till, dofta på, tänka på och så vidare.

Det är att ge fascinationen plats. Kanske är det också att vara barnslig. Det är definitivt att inte ha bråttom. Och framförallt är det att bana väg för kreativiteten.

Största möjliga tysssstnad!

Gud, vad är det du vill att jag ska höra i denna massiva tystnad?

Ibland ställer jag mig frågan.

Det perfekta

Vi är inte födda likadana, perfektion är inte mänskligt.

Ja, så säger författaren Kim Thúy i tidningen Vi läser nr 6/2013.

Jag skulle ut mitt kristna perspektiv också kunna tillägga att det är Gud som står för det perfekta. Vi ska sträva efter att bli lika Gud – vi är ju en gång skapade till Guds avbilder och det är också vad vi en gång fullt ut ska bli. Men helt perfekta kan vi inte bli här i tiden, synden hindrar oss. Och det är därför vi behöver Gud. För att livet felar. För att perfektionen inte finns att uppnå behöver vi hjälp. Gud är den hjälpen.

Tron på vad då?

Även om jag långsamt håller på att vänja mig reagerar jag alltid när någon talar om isg själv som troende. Jag har lite svårt för det uttrycket. För vad berättar det egentligen? Inte mycket. Alla tror vi väl på någonting. Det kan vara Gud (vilken gud?), vetenskapen, ödet, mig själv eller något annat.

Jag föredrar själv att tala om mig som kristen, inte som troende. Jag är förvisso troende, men kristen berättar vad det är jag tror på , inte bara att jag tror. Nu är visserligen inte kristen heller någon direkt exakt beskrivning av tron, men ger en fingervisning om vilken slags tro det är jag har.

Kanske är det obetänksamhet, kanske är det en anpassning till samtiden, kanske är det något helt annat som gör att människor ibland kallar sig troende snarare än kristna. Jag tycker det är synd. Visst är ordet kristen behängt med en del belastning som man inte vill stå för, men betänk då på vad ordet stod för när det började användas. ’

Det var i Antiochia efterföljarna till Kristus för första gången kallades för kristna (Apg 11). Vad kännetecknade dessa kristna? Jo, de trodde på Jesus som Guds son, som deras frälsare och som den som lever och ska komma tillbaka en dag för att döma levande och döda. Detta är klassisk kristen tro. Det är vad jag menar när jag talar om mig själv som kristen.

Kristen tro är inte tro i största allmänhet. Nej, kristen tro har ett innehåll. Detta innehåll är det som är helt avgörande. Var gärna troende, men vad du tror på är viktigare än att du betecknar dig som troende.