Ett under

Det Citodon inte förmår det kan Gud göra. Den hejdlösa tandvärk som härjat mig och på vilken inga värktabletter bet är nu ett minne blott. En syster i Herren lovade att be för det hela och resultatet är att värken avtagit och nu återstår endast en svag aning av den, som en påminnelse om undret som skett. Så stor och så enkel är Gud.

Inte så perfekt

Mera från min läsning av Fredrik Lindström:

På verandan
Vissa ögonblick i livet
tycks aldrig infinna sig.
Vi går beredda
och försöker att inte låtsas
om alltings ofullkomlighet.

Vi lever
fast delar av livet
ännu fattas.

[...]

Det finns en risk att livet levs i en ständig väntan på att det ska vara eller bli annorlunda. Men det kanske aldrig blir annorlunda, och ändå pågår livet hela tiden. Fullkomligt är det inte, livet, men tillräckligt för att leva.

Människans belägenhet

I dimmorna av en tandvärk som får all tidigare upplevd tandvärk att blekna till ett intet söker jag distraktion med hjälp av poesi av Fredrik Lindström. En bok som jag oförhappandes kom över för en ringa slant.

Han har ju en sällsam förmåga att formulera sig, den gode Lindström, och någon omväg kring orden tar han knappast utan det är rakt på. Så pass att jag som läsare ibland nästan blir lite besvärad. Samtidigt – just därför – så pricksäker. Som när han skriver om den moderna människan och på så sätt beskriver det som jag brukar omtala som att vi skapat ett samhälle där människan inte klarar av att leva.

Moderna människor

Man måste förstås
ställa högre krav idag,
vara öppen för korrigeringar,
medge att vi inte alltid
fungerar tillfredsställande.

Om man ser problemen
finns det också
nästan alltid lösningar.
Moderna människor
måste vara positiva till
förändring.

Det kan inte vara
omöjligt att få folk
att skärpa sig lite,
att sluta stiga av
vid fel hållplats,
sluta slänga saker
huller om buller
i sina källarförråd,
sluta låta bli att
ta vara på tiden
när barnen är små.

Man kan inte bara
helt okritiskt låta folk
stå och slabba ner i
sina högintelligenta kök
och vara nöjda
när det går att få
det så mycket bättre.

Vi måste arbeta
hårt och målmedvetet,
förändra, förbättra, förädla,
bota depressioner och klaustrofobi,
läs- och skrivsvårigheter,
bacillskräck, blyghet, ångest,
spontan oönskad insomning
(narkolepsi), generande hårväxt
och vilja att
i offentliga sammanhang
skrika könsord rakt ut
(Tourettes syndrom).
Allt är möjligt att komma till rätta med
med dagens moderna kunskaper,
brinnande vulva, flygskräck.
(Det gäller bara att inte frestas
gå över på patientens sida,
de som blir rädda
när ett bråddjup
inte är ett bråddjup längre,
de som får för sig att det är
obehagligt att sitta
tio tusen meter upp i luften
och dricka kaffe
med homogeniserad
och pastöriserad mjölk.)

Man måste förstås
ställa högre krav idag.

Man måste försöka anpassa sig lite mer
till sin egen tid,
och dess utvecklade kvalitetstänkande,
inte sitta fast i sina begränsningar,
inte nöja sig med att bara vara människa.
Vara lite mångsidigare,
mer flexibel,
bättre lära sig
hantera konflikter,
samarbetssvårigheter,
dödsfall,
konjunkturförändringar,
besvikelser.

Man måste försöka.
Man måste göra
sitt allra bästa.

Och man måste
lära sig att bita ihop
och dölja den värsta
besvikelsen över att
nu när vi trodde
att vi faktiskt
nästan var framme,
när vi äntligen
skulle få ha det lite bra.

Då har vi insett att
det är vi själva som är
problemet.

Ensam mening

Min gode vän (ja, det är faktiskt så jag betraktar honom, trots att vi aldrig mötts i livet) Dag Hammarskjöld skriver i sina Vägmärken om ensamheten och om meningen.

Ge mig något att dö för - !
[...]
Icke detta gör ensamheten till en pina:
att ingen finns som delar min börda,
men detta:
att jag har endast min egen börda att bära.

Och i ett annat sammanhang:

Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.
Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening.
Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam.

Jag får inte riktigt klarhet i tanken kring just det här förhållandet mellan ensamhet och mening. Men som jag – så här långt – förstår Hammarskjöld är hans tanke att ensamheten är ofrånkomlig och plågsam, men då den kan kontextualiseras med något som kan förstås som meningsfullt (och i Hammarskjölds fall handlar det nog i första hand om arbete till nytta för behövande människor) blir den inte mindre ensam men kanske mindre plågsam – åtminstone uthärdlig (får mening).

Hammarskjöld skriver dessa båda textstycken 1952. Året efter, 1953, blir han utnämnd till FN:s generalsekreterare och hans liv (eller kanske främst hans ensamhet) får det mått av mening som han eftersökt.

Kan ensamhetens plåga (inte ensamheten själv) minskas genom mening? Ja, kanske. Samtidigt kan jag inte låta bli att också undra: Om ensamheten får sällskap av meningen är ensamheten då fortfarande ensam? För något i den stilen går ju att ana i Hammarskjölds resonemang, att ensamheten – förenklat uttryckt – skulle vara något slags konstant som i sig inte kan lindras eller försvinna, men vars konsekvenser (plågan av ensamheten) kan ges annan dimension (genom att den får mening).

Och just detta är en ganska angenäm tanke – om än aningen komplicerad kanske – att ensamheten alltid är ensam, men att sällskapet av meningen ändå kan lindra dess smärta något. I så fall återstår bara frågan om inte själva detta resonemang och filosoferande kring ensamheten och meningen i sig bidrar med något litet meningens sällskap åt ensamheten – som då lindras något i sin plåga.

Tomhet

Lätt frustrerad över att inte få ihop något bra att skriva här på bloggen idag – allt blir liksom bara tomt – beslutar jag mig för att söka lite i Bibeln på just ”tomhet”. Och så får jag sällskap av en av Jobs vänner, som i all sin tafatthet säger:

Han borde inte lita på det som är tomhet, då blir han bedragen och tomhet blir hans lön. (Job 15:31)

Se där! Att publicera det tomma jag lyckats spåna fram idag hade varit allt annat än lyckat. Det finns bättre ting att lita till, så ingen behöver desperat ta vad som bjuds utan ibland kan det vara bättre att vänta och slippa tomhetens lön och istället åtnjuta vilan en stund. Livsvisdom för såväl blogg som livsföring.

Bakom allt

Apropå förra inlägget, om baksida och framsida, kom jag att nynna på en sång av Roland Utbult:

Du finns här, som skapat liv på jorden.
Du finns här, som gett det mörka ljus.
Ditt förnuft är mer än vi kan fatta.
Stor är du Gud.

Bakom allt finns du Gud,
finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet.
Stor är du Gud.

Du finns här, som skapat hav och himmel.
Du finns här, som gett oss all natur.
Att du finns bevisas av din godhet.
Stor är du Gud.

Du finns här, som sänt din son till jorden.
Du finns här, som tänder hoppet nu.
All din nåd ger människan en framtid.
Stor är du Gud.

Du finns här, som ger oss av din Ande.
Du finns här, som ser våra beslut.
Hjälp oss du att rätt förstå vår frihet.
Stor är du Gud.

Bakom allt finns du Gud,
finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet.
Stor är du Gud.

På baksidan

Tänk att baksidor kan vara så intressant och utmana tanken så! För några månader sedan gjorde jag en notering om just baksidor. Sedan dess har det där med baksidor dykt upp lite nu och då. Det finns alltid en baksida och den baksidan är inte alltid en baksida i den meningen att den är något negativt eller något som ogärna visas upp. Nej, det kan tvärtom vara så att baksida är det som får framsidan att vara framsida, det vill säga själva förutsättningen för det som framträder för oss. I så fall är baksidan inte mer negativ än vad ett fotonegativ är, det vilket får bilden att framträda.

Baksidan blir på så sätt det som befinner sig bortom och samtidigt nära. I så fall är det baksidan som är spännande, det som inte syns, men som finns där lika påtagligt som framsidan, bara det att vår blick inte kan fånga två sidor samtidigt.

Kanske är det ungefär så det är med Gud. Vi kan inte, trots våra idoga försök, förstå Gud. Kanske kan vi inte heller alltid se Gud. Men det beror inte på att Gud inte är där (eller här), utan kanske helt enkelt på att vi inte kan se både framsidan och baksidan samtidigt. Men förutsättningarna finns där – fotonegativet som får bilden att framträda – döljer sig bakom och framträder genom framsidan.

Baksidan är inte det som göms undan och ogärna visas upp, utan är det utan vilket det inte skulle finnas någon framsida. Gud är den som inte alltid framträder på framsidans uppenbara vis, men som alltid finns där – på baksidan – och skapar förutsättningar och visar det fördolda. Och ibland inträder nåden som gör det möjligt att vända och se baksidan i all dess härlighet.

Ljust

Jesus säger såhär om sina efterföljare i det som kallas Bergspredikan:

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:14-16)

Det där med ”världens ljus” är intressant. Det sägs som en självklarhet betecknande dem som tror, inte som en valmöjlighet utan fakta. Att vara världens ljus, att lysa i mörkret, det är att lysa så att människor ser. Så att människor ser att gå, att ta nästa steg, ser att söka efter det förlorade.

Enskild kristen såväl som församling och kyrka bär detta i sin efterföljelse, att vara ljus. Ljus i världen som gör det möjligt för dem som ännu inte tror att gå och att finna.

Ibland verkar det som att de kristna är mer intresserade av att leta efter popularitet, acceptans och minsta motståndets väg än att vara den som går före, lyser och visar vägen för de ännu förvirrade och vilsegångna. Det är som skulle lampan inte vara riktigt tänd, eller så sätts den under sädesmåttet, trots att Jesus i sin predikan talar om det som ett onaturligt sätt att bruka ljuset.

Att vara världen ljus är att lysa för Gud, för människornas skull. Kännetecknet på efterföljelsen, inte ordets ryande utan gärningens vägvisande. Det enda som kan lysa upp och rädda människorna.

För evigt

I söndagens gudstjänst gick mobilkamerorna varma bland tonåringarna på raden framför den där jag satt. Det de ville föreviga var dopet. En av deras kompisar blev döpt till Kristus. Jag blev rörd till tårar av denna iver att föreviga den handling som för evigt får konsekvenser.

Bekännelsen i att låta döpa sig är större än allt annat, den får konsekvenser för både tid och evighet. I trätaket där högt ovanför dopgraven speglar sig vattnets rörelser. Jag betraktar dopets svallvågor och skymtar det finger som rör om vattnet till helande och evigt liv. Vattenspelet är ingen teater, det är mönstret av det livsnödvändiga. Utan livets vatten är intet, vare sig nu eller sedan.

Obegripligt

Häromdagen längtade jag efter att i brevlådan finna senaste numret av tidskriften Komma. Och minsann, där låg det! På försättsbladet står följande mening: ”När vi förstod hur han tänkte var det inte lika intressant.”

Så träffande! Strävan i livet är att söka förstå det obegripliga. Om allt gick att förstå, vad vore livet då? Nej, det är där någonstans mellan längtan att förstå och dragningskraften i att inte göra det, som livet utspelar sig. Det obegripliga för oss vidare. Om det tog slut skulle vi stanna. Om vi förstod en annan människa – om vi förstod oss själva – fullt ut skulle attraktionen upphöra.

Att söka förståelsen och veta att den inte finns, det är livets grundförutsättning. Att inte förstå är tillit. Att söka förståelsen och finns den i det obegripliga, det är att tro på Gud.

Värdefullt

Visst händer det att vi talar eller hör om livets värde. Inget att ifrågasätta där inte, klart att livet har ett värde. Eller möjligen är ett värde. För det är just det, hur mäter man livets värde? När något har ett värde tänker vi gärna att detta värde går att mäta i pengar. Men livet går väl inte att mäta i pengar? Visserligen försöker vi allt som oftast köpa oss fria genom försäkringsutdelning, skadestånd och annat som försöker sätta prislapp på livet.

Men allt det där är inte bara svårt, det är omöjligt. Livet och pengar är inte förenliga på det sätt att det ena kan mäta upp det andra. Nej, det är nog trots allt så att livet inte i första hand har ett värde, utan snarare är ett värde.

Resvägen

Min resväg är ömsom ljus, ömsom mörk. Så olika samma omgivning ter sig i dessa båda belysningar. Det är väl därför vi kan färdas genom livet och tycka att livet går. Nyanserna framträder olika, ger variation, förnyelse, förändring. Så går livet sin gilla gång. Och jag tar mig till resans mål.

Tillräckligt bekant

När är man egentligen tillräckligt bekant med någon för att hälsa då man möts? Jag vet inte riktigt, men tror att det kanske beror en del på var man möts. Men jag som i stort sett varje dag ser/möter samme man på min resa till det dagliga värvet, hur ska jag göra? Vi har uppenbart samma resväg och möts på inte mindre än två olika transportmedel. Vi färdas och vi står där och väntar, var och en på sin plats. Jag har svårt att tro att han inte känner igen mig på samma sätt som jag känner igen honom. Men hälsar gör vi aldrig. Inte ens nickar eller ler igenkännande till varandra.

Det är lite tråkigt för det är ju ändå en medmänniska som jag har något slags relation till. Fast å andra sidan kan man fundera på vad som skulle förändras om vi började hälsa. Ja, kanske bara detta enda, att en människa har blivit sedd ett ögonblick. Och det är sannerligen inte det sämsta!

Ska nog hälsa nästa gång. Tror jag det.

På liv och död

En liten notis i Dagen ger vid handen att det går för länge mellan dödsfall och begravning. För länge för att vara praktiskt med hänsyn till förvaring, alltså. I Stockholm går det i genomsnitt en månad från dödsfall till begravning på grund av att fredag är den populäraste dagen för begravningar. Orsaken till detta beskrivs av stockholmsbiskopen Caroline Krook:

Man vill samla människor just en fredagseftermiddag, för att inte begravningen ska påverka ens vardagsliv.

Och kanske är det just så vi hanterar döden och allt som har med den att göra: som om det var något som inte hörde till vårt vanliga liv. Märkligt, eftersom döden är det säkraste vi har i livet. Den är betydligt säkrare än själva livet. Att leva är inte självklart, men att vi alla ska dö är visst och sant.

Detta fjärmande från döden kan knappast vara bra för människan, eftersom hon därmed samtidigt avlägsnar sig från livets möjligheter. För det är ju endast i relation till att livet inte är självklart som det blir viktigt.

Det finns något tragiskt i att inte våga möta döden och dess sammanhang. Något långt mycket mer tragiskt än döden själv. Att förpassa denna väsentliga del av livet enbart till ”fredag eftermiddag” då den stör så lite som möjligt är som att slänga ut barnet med badvattnet; med det obekväma och jobbiga försvinner också fröjden och substansen.

Tid att leva

Att inte ha tid är ett konstigt uttryck. Inte bara för att tiden inte är något vi äger. Utan framförallt för att vi väl alla har fullt upp. Fullt upp med att leva. Så vad är det vi inte har tid med, då vi påstår att vi inte har tid?

Himlen sjunger

När jag sjunger sjunger himlen, sjunger himlen sjunger jag.
Mitt i natten sjunger stjärnor, morgonljusen sjunger dag.
När mitt hjärta vill Guds ära, när Guds ära blir min sång,
ja, då sjunger hela himlen samma lovsång gång på gång.
Ja, då sjunger hela livet samma lovsång gång på gång.

Denna förtjusande sång av Urban Ringbäck hörde jag för första gången i helgen. Och jag föll som en fura. Melodiskt, vackert och med en förträfflig kombination av orden och innebörden. Jag har nynnat den sedan dess och hört hur himlen sjunger med mig i lovsången (som mera är riktning än finstämd körsång). Och tänker man bara efter märker man att detta är stort, väldigt stort.

Plats i livet

Är inte vårt tal om placering i livet egentligen rätt så märkligt. Vi talar om att vara ”mitt i livet” eller ”i slutet av livet”. Hur kan vi veta det? Och vad är egentligen mitt i livet? Det kan vi möjligen se först efteråt utifrån något slags beräkning av livets tidsliga längd och dess mittpunkt.

Men är det inte så i själva verket, att vi alltid är både mitt i livet och i slutet av livet. Mitt i därför att livet är fyllt av det att leva, själva levandet är liksom mitt i livet. Och ständigt i slutet därför att vi inte vet något om när livets ändlighet drabbar oss. Det har ju faktiskt inte bara med ålder och livslängd att göra.

Att vara mitt i livet är i så fall detsamma som att vara i slutet av livet – allt pågår liksom samtidigt. Och det även – och kanske framförallt – om man inte bara räknar livet som en sträcka tid utan som mer än så. För livet är ju inte bara sin längd (är det överhuvudtaget sin längd?), utan framförallt annat, nämligen livet självt.

Formulerad

Tänkvärt av Dag Hammarskjöld och jag kan inte stå emot behovet av lite Vägmärken här igen, det var trots allt ett tag sedan, så nu är det dags för klokord igen. Kommentarerna får var och en sköta själv och mina är ännu alltför oformade för att skrivas ner. Än så länge nöjer jag mig med att kittlas av beröringen från någon som formulerat mig bättre än vad jag själv förmår.

Vägrad den sökta
ville han förtjäna
att själv bli den sökte.


Hemmet sände mig
till öde rymder.
Få söker mig. Få hör mig.


Risk och renhet –
i denna kamp mot fjället
med mig själv som motstånd.

Tiden och evigheten

Filosofen Ludwig Wittgenstein lär ha sagt så här (jag är inte helt säker eftersom jag hämtat det från en sekundärkälla som jag inte mödat mig med att kolla upp):

Om man med evighet inte förstår oändlig tid utan avsaknad av tid, kan den sägas leva evigt som lever i nuet.

Även jag är beredd att betrakta evigheten som något annat än oändlig tid. Detta helt enkelt eftersom tiden i sig bär förståelsen av begränsning och förändring, egenskaper som inte självklart kan tillskrivas evigheten såsom den ofta förstås. Dessutom tänker jag att evigheten är något helt annat och då ryms knappast tiden, det vanligaste vi har.

Men om den som lever i nuet därmed självklart kan sägas leva i evigheten är jag tveksam till. En försmak av evigheten, ja, men inte mer än så. Jag tror faktiskt inte det är möjligt att leva evigt så länge tiden ramar in den evighet som nuet i så fall skulle utgöra. Nuet är ju ett nu, bara för att det relaterar till en dåtid och en framtid. Om evigheten är avsaknad av tid, finns då verkligen nuet i evigheten?

Jag är inte så säker på det, utan tycker nog att Wittgensteins uttalande, även om det förvisso i sig bär något intressant och utmanande, ändå först och främst visar på den begränsning som tiden ger oss, även då vi försöker tänka bortom den.

Evigheten är, liksom Gud, något annat. Närvaron här och nu utan grubbel över det gångna eller planer för det kommande varslar något om tidlösheten, men något evigt liv tror jag inte det är. Nej, evigheten och det eviga livet tar vid där tiden slutar. Och slutar det gör tiden efter jordelivet och dess begränsningar. Helt enkelt då vi blivit befordrade till härligheten (för att tala med ett vackert språk från Frälsningsarmén). Fram till dess får vi nöja oss med – och lockas av – de små smakportioner vi får då evigheten glimmar till i en reva i tiden.

Finanskrisen

Läser i senaste numret av Forskning och framsteg om finanskrisen. Professorn i kognitiv psykologi, Henry Montgomery, hävdar att krisen beror av alltför kortsiktigt tänkande. Han talar om att i relation till börsen tar alla in samma information samtidigt och alla reagerar likadant på denna information. Detta skapar problem. Likriktningen beror, enligt Montgomery, på att börsmäklare och ekonomer är tränade att tänka likadant. Alla har dessutom, i den globala världen, tillgång till samma information samtidigt och det finns därför inga variationer bland dessa. Så finns det en kortsiktighet där erfarenheter och långsiktighet inte ingår. Hela systemet bygger på denna kortsiktighet, med bonusar och framgång för snabba klipp. Det handlar inte, som man kan tro, om flockbeteende – det finns det inte tid för – utan det är en likriktning genom bristande variation i utbildning och informationsintag, om jag förstår Montgomery rätt.

Och media som försöker få oss att tro att börsen bara handlar om pengar och att allt beror av börsen, när det i själva verket också handlar om beteende. Livet i stort kanske inte heller bara handlar om pengar. Överlevnaden på sikt kanske också handlar om beteende. Värt att betänka.

Den som söker

Gårdagens Dagen bjuder en rätt rolig notis om Google. Eller rättare sagt ett Catholic Google för katoliker. Detta handlar helt enkelt om ett Google som sorterar sökträffarna på ett sätt som bedöms vara bra för en katolik. Som exempel i notisen nämns att en sökning på ”sex” ger en helt annan träffbild på det katolska Google än på det vanliga (och vem är förvånad).

Å ena sidan kan man tycka att även den som är religiös bör leva i samma samhälle med samma informationskanaler som alla andra. Och då blir Catholic Google bara en avskärmning. Å andra sidan är det rätt fascinerande att det går att leva katolskt även på Google. Det vill säga att det via de för alla tillgängliga och av alla använda kanalerna också går att ge plats för religiös övertygelse.

Dessutom välkomnar jag gärna ett Catholic Google (eller Cathoggle, som den kallas) av det skälet att vi behöver många sätt att få verkligheten presenterad för oss. Och att den katolska synvinkeln presenterar annorlunda än den sekulära kan man nog vara ganska säker på. Så hädanefter blir det säkert en och annan sökning på katolska sidan som referens och kunskapsvidgning.

En bok

Helgledigheten (det har ju varit många helger på sistone) har inneburit mer bokläsning än vad som annars får plats. Och det har varit ljuvligt. En märklig bok som jag kommit över på märkligt vis var Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar av B-I Garay. Det är något slags fiktiv dokumentär där kyrkvaktmästaren – som nu är död – förde anteckningar av teologisk och existentiell art på tapetrullar. Dessa rullar hittades sedan efter hans död och det som kunnat tolkas publiceras i denna bok.

I förordet står:

Att teologin har kunnat överleva genom tiderna kan (...) endast förklaras med att Gud besitter en för teologierna ovärderlig egenskap, nämligen den att kan är fullkomligt obegriplig.

Till detta finns inte mycket att säga. Förvisso är det så, om Gud var begriplig skulle vi inte ha mycket att fundera över. Och det är väl allt det myckna, som vi inte begriper, som egentligen ger spänst åt livet.

Senare i Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar finns följande att läsa apropå Bibeln:

(...) man upptäcker liksom små andliga lönnfack (...) som är fyllda med stora sanningar.

Det är väl talat, helt enkelt. Det obegripliga är fyllt av uppenbarelse.

Dunkelhetens klargörande

Den blev inte riktigt färdigläst förra vändan, så nu har jag tagit nya tag. Det handlar om Själens dunkla natt av Johannes av Korset. Och förvisso finns det en hel del klokskap att vara eftertänksam kring. I själens dunkla natt, då allt känns hemskt och Gud avlägsen, är det ändå något som händer:

Sålunda står det fast, att ur denna torra natt framspringer först självkännedomen, och att denna i sin tur orsakar kunskap om Gud. Därför säger den helige Augustinus till Gud: ”Herre, må jag lära känna mig själv, så att jag också får kunskap om dig.” Ty som filosoferna säger, en ytterlighet lär man bäst känna genom den motsatta ytterligheten. (s.62)

Tänk att jag och den jag är berättar något om Gud! Inte för att jag är Gud, utan för att jag är skapad av Gud till Guds avbild. Och därför att Gud är den helt andre.

Gudsberoende

Även ateisten är beroende av Guds existens. För utan Guds existens kunde ateisten inte vara ateist.

Förtärande

Det är något underbart och värt att nämna, att fastän Guds så häftiga och förtärande eld skulle kunna förtära tusen världar lättare än er eld på denna jorden skulle förtära ett halmstrå, så förtär den inte den själ i vilken den brinner.

Johannes av Korset

Liturgisk vila

En notering: När kroppen och själen är trötta. När koncentrationen inte finns där. Det är då den tydliga liturgin i gudstjänsten blir så betydelsefull. Sång, gensvar, rörelse – jag är med i handlingen. Och det är nog.

Nyfödd omsorg

Ett nyfött barn anförtros mig. Det läggs i min famn – nära mitt hjärta – utlämnat åt min vård och omsorg. Såsom barnet – det nyfödda – inte klarar sig utan min vård, klarar sig inte Jesus i mitt liv utan min vård och omsorg.

Jesus existens är naturligtvis inte beroende av mig (och faktiskt inte heller av min tro på den), men Jesus i mig är i helt avgörande grad beroende av min vård och omsorg.

Sedan ska vi inte tro att Jesus enbart är ett gulligt och lätthanterligt spädbarn att ta hand om. Nej, så är det inte. Om inte annat växer barnet upp och blir tonåring...

Men oavsett så börjar – och fortsätter – det med samma sak: Jesus överlevnad i mitt liv beror av mig.

Skymning

Ett litet barn av Davids hus,
ska göra vinternatten ljus

När solen går ner och färgar himlen med sitt ljus trevar sig denna verklighet fram. Korset framträder mot den skymning som är gryningen i vilken korset blir synligt. Ljuset spirar när skymningen sänker sig till mörker och korset omfamnar hela världen.

Tänkte

Reflekterar över de senast förflutna dagarna och veckorna och inser att jag ville resa bort för att tänka andra tankar. Andra tankar än vardagens. Det har inte gått så bra.

Samtidigt vill jag att det ska vara tvärtom. Att de tankar jag vill tänka på resmålet – de andra tankarna – är sådana tankar jag vill tänka i vardagen.

Det är det jag saknat. Det är kanske därför jag inte orkat tänka andra tankar de där bortresta dagarna.

Sprickor

Tycka vad man vill om Jonas Gardell och hans val av retorik, men ibland glimmar det till av välformulerad klokhet. Som i Gardells vinterprogram i Sveriges Radio häromdagen. Så här sa han om livet och dess mening:

Och så går vi sönder, det är en del av överenskommelsen. Vi formas och desformeras, blir bättre och sämre människor, det är så det är. Men är att vara hel verkligen det mest eftersträvansvärda. Det måste finnas sprickor för att omvärlden, på gott och ont, ska kunna sippra in. Det är genom våra sprickor Gud kan sippra in.

(Länk: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1520140&BroadcastDate=&IsBlock=
16.41 in i andra delen)

Ordanvändning

Det har varit Vinter i P1 nu några dagar. Har lyssnat på en del av vintervärdarna. Till exempel Lasse Åberg, som i sitt vinterprogram formulerade sig om sin ålder. Han omtalade sig själv som ”gravt medelålders”. Förtjusande uttryckt! Själv är jag än så länge nöjd med att vara ”milt medelålders”.