Där allting finns

Har länge haft stora problem med min dator. Det är ett av skälen till tystnaden här på bloggen. Nu har jag en ny dator att bekanta mig med. Det som slår mig mitt i detta är hur otroligt sårbar en modern människa är. Alla vi datorbrukare har så mycket av det som är viktigt på olika sätt just i vår dator. Fungerar inte datorn blir många saker lidande. Somliga med risk för vittgående konsekvenser.

Det går inte att betala räkningar, inte att komma åt sina (kanske jätteviktiga) inkommande mejl – man blir oanträffbar. Det går inte att söka information på nätet, inte anmäla sig till saker, köpa biljetter, söka jobb, och så vidare. Och så alla dokument, all information man samlat på sig och smidigt lagrat i sin lilla dator. Det är onekligen en inte obetydlig del av en människas liv som finns gömt i en dator. Så sårbart det är.

Utan kontakt med sin dator riskerar en nutida människa i den uppkopplade delen av världen att få en rad problem. Problem som bara kan lösas med hjälp av en ny dator. För det är enda sättet att på nytt komma åt allt det där som inte finns lagrat någon annanstans än i den värld som består av ettor och nollor.

Men tänkt, att detta ändå – trots sin väsentlighet – är så oviktigt. Så oerhört oviktigt! För det som verkligen berättar något om människan, som innehåller det som är verkligt väsentligt för henne och som är den enda kontakt hon egentligen behöver, det är Gud.

Den kontakten kräver inga maskiner, inga speciella hanteringsfärdigheter. Det enda som behövs är en människa. Allt människan är och behöver finns lagrat på den plats som inte är av denna värld – i det hem som är Gud. Kontakten tas med hjärtat, utan något annat hjälpmedel än längtan och vilja. Det är inte sårbart, det är hållbart.

Enligt Johannes Döparen

I det som är kyrkans årsrytm är det Johannes Döparen som uppmärksammas när det är midsommar. Igår, den 24 juni, var det Johannes Döparens dag. Om denne Johannes berättar Bibeln.

Johannes Döparen var en kuf som framlevde sina vuxna dagar i öknen. Så här berättar Markusevangeliet bland annat om honom:

Johannes döparen uppträdde ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan. Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung. Han förkunnade: ”Efter mig kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er med vatten, han skall döpa er med helig ande.” (Mark (1:4-8)

Det finns mycket att säga om Johannes Döparens uppgift att förbereda vägen för Jesus. Men en sak som jag speciellt tänker på denna gång, i anslutning till detta textavsnitt, är förhållandet mellan Gud och människa. Johannes var kallad av Gud för ett speciellt uppdrag. Han förkunnade om Guds rike, uppmanade människor till omvändelse och döpte dem sedan, som en bekräftelse på deras omvändelse. Johannes talade om Jesus, om den vilken allt handlade och han påpekade att Jesus skulle komma med ett annat dop än det vattendop han själv genomförde – dopet i den helige Ande.

Människor kan göra mycket för Gud, det finns uppgifter vi kan utföra. Men det finns också sådant som människor inte förmår, sådant som bara Gud ensam kan göra. Johannes kunde uppmana till omvändelse och han kunde döpa människor i vatten. Men själva underverket i omvändelsen och dopet, det stod Gud för. Extra tydligt blir detta då Johannes påpekar att Jesus är starkare än vad han själv är och denne starkare ska döpa dem med helig Ande.

Men först behövdes en Johannes som gjorde det han kunde. På så sätt banades den väg som Jesus sedan kunde gå. Och så tillförde Jesus det som ingen människa kan – han fyllde människor med helig Ande och ingöt därmed Guds ande i människorna. Det är på den här vägen alla Guds under äger rum: Människorna gör det de kan och är kallade till. Sedan kommer Gud och gör det som ingen människa förmår, men som så påtagligt har ett samband med det som människan gjort i sin tjänst för Gud.

Tänkvärt hos Markus

I slutet på 1990-talet turnerade skådespelaren Roger Storm runt Sverige med föreställningen Markusevangeliet. Han reciterade helt enkelt Bibelns Markusevangelium. Jag var och såg (eller upplevde) föreställningen.

Jag har den här föreställningen med Markusevangeliet på cd. Det var länge sedan jag lyssnade på den – flera år sedan. Men nu har den kommit fram och jag låter den vara mitt bakgrundsljud.

Associationerna till de så välkända bibelorden får ny luft av Storms recitation. Markusevangeliet väcker så mycket tänkvärdheter. Det är så välkänt och så nytt på samma gång.

Människan och skriften

Lästa böcker:

Melin, Lars. (2004). Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi. Stockholm. Pan Norstedts.

En överraskande lärorik bok! Melin tar läsaren med på en resa genom skriftens historia, teckentolkning och förhållandet mellan morfem, stavelser, fonem och bokstäver. Intressant var ordet. Och faktiskt överraskande matnyttigt. Har läst några av Melins böcker tidigare och de har varit betydligt mer populärvetenskapligt lättsamma. Den här var inte på något sett svår, men innehållsrik på lärorikt material. Utmärkt!

De många vittnesbörden

Om ett antal människor är med om samma sak, kommer de alla att efteråt berätta om det som hände på olika sätt. Det beror inte nödvändigtvis på att de har olika bra minne eller berättarförmåga. Nej, troligtvis beror det främst på två andra saker. För det första att de hade olika perspektiv på det som hände, utifrån var de befann sig vid händelsen. Och för det andra att upplevelsen silats genom deras personligheter, där olika saker framträder olika starkt.

Därför berättar alla olika berättelser om det som hände, trots att alla upplevde exakt samma sak.

På samma sätt är det med vittnesbördet om evangeliet. Det finns något exakt, som inget vittnesmål kan ändra på – det som faktiskt ägt rum – men olika människor har olika upplevelser av det där som ägt rum.

Mångfalden är viktig, den ger en tydligare bild av verkligheten. Därför är varje kristens vittnesbörd om sin tro väsentligt.

Museum över förändringar

Många människor verkar tycka det är tråkigt med museer. Och sanningen att säga är väl den bild jag som barn fick av museer också rätt tråkig. De verkade bara handla om något fjärran förflutet, som svårligen kunde väcka intresse och sammanhang med det som var min tid och mitt liv. Det var rätt mossigt, helt enkelt.

Problemet, tror jag, var att museets utställningar och material besöktes för att få en uppfattning om hur det varit ”förr i tiden”. Och så blev det isolerade företeelser och museerna uppfattades som tråkiga och irrelevanta.

Det händer ju att man ändrar uppfattning om ett och annat då man blir vuxen och får lite andra perspektiv. Museer tänker jag numera inte som ett monument över något förflutet, utan som ett dokument om en process av förändring. Det som kan ses på museet kan sättas i förbindelse med det som är nu och vips kan man se att en förändring ägt rum. Då blir det faktiskt intressant på ett helt annat sätt, än vad som var fallet vid skoltidens museibesök.

Det förflutna är inget museum att beskåda, utan hjälper oss att orientera i det som är nuet. Vi kan se hur saker och ting påverkat varandra, vad som förändrats, hur och varför. På så sätt kan vi förstå att vi är involverade i en process.

I församlingen finns det ibland en tendens att hemfalla åt att somligt var bättre förr. Det kan tyckas så idylliskt där bland museets olika montrar. Men församlingen är inget museum, som konserverat en viss tid och dess uppfattningar och beteenden. Nej, församlingen är platsen där vi kan se processen. Saker förändras, uttryckssätt moderniseras, språkbruk förändras, tonarter byts. Men det som allt detta handlar om – evangeliet – det förändras inte.

Bönbok för en vän

Lästa böcker:

Didion, Joan. (1977). Bönbok för en vän. Månpocket.

Detta är den tredje boken jag läser av samma författare. Jag upptäckte Joan Didion genom en teaterföreställning härförleden och nu när jag stiftat lite mer bekantskap med hennes författarskap kan jag säga att hon är värd att ta tid för.

Denna bok belyser ett mänskligt möte i en av 1970-talets centralamerikanska diktatur. Den visar också på människors olikheter på många plan.

Trons språk

Inte så sällan i Bibelns evangelium stöter vi på situationer då människorna inte förstår vad Jesus pratar om. Till och med lärjungarna är ibland oförstående. Att inte riktigt kunna förstå allt, som har med Jesus att göra, tycks alltså vara normalt.

Varför är vi då så måna om att allt ska vara så begripligt för alla hela tiden?

Trons språk är på tvärs med världens, det bara är så. Det har med trons mysterium att göra – den knyter an till det som är bortom orden och tiden. Allt går inte att omfatta med förståndet, men det går att tro. Tron på evangeliet går inte att omtala utan trons språk och trons språk är inte alltid begripligt för den som bara behärskar världens språk. Det är inget hotfullt i detta, utan det är här trons möjlighet anas. Tron är något större, något mer, än det vanliga. Jesus talar trons språk och Jesus är något utöver det vanliga.

Och förresten, borde det inte alltid finnas något som är lite för svårt, så vi kan utmanas, lära oss nytt och komma vidare. Tron är ingen målgång, utan en process, en väg att vandra.

I mitten

Jag har förstått att för den professionella orkestermusikern är musiken mitt i orkestern inte så vacker. Det är höga, skrällande, skärande toner från enstaka instrument, som man råkar sitta nära. Den njutning konsertpubliken upplever är inget som musikerna själva får del av under sitt musicerande. Det är helt enkelt inte så njutbart mitt i orkestern.

Det är en bra bild av livet, det där. Mitt i allt är det inte alltid så njutbart, även om det kan verka så ut utifrån. Upplevelsen av det som händer är en för den som är mitt i det och en annan för den som står utanför och ser en helhet. Det gör inte nödvändigtvis saker och ting lättare, men det kan ändå ibland vara skönt att påminna sig om att det finns flera perspektiv i livet.

Mening utan ord

I boken Ett år av magiskt tänkande finns en förtjusande formulering. Den visar på ordens samtidiga möjlighet och begränsning.

Det här är en situation där jag behöver mer än ord för att kunna hitta en mening.

Fråga utan svar

Joan Didion ställer en fråga i boken Ett år av magiskt tänkande. Det är en fråga som jag tycker om. Jag begriper mig inte på den, jag har inget svar på den, men jag tycker om den. Den är något att fundera över. Frågan lyder:

Är tro och sorg samma sak?

Lagt kort

Lästa böcker:

Didion, Joan. (1970/2008). Lagt kort. Stockholm: Atlas.

Efter att nyligen ha upptäckt författaren Joan Didion ser jag nu till att läsa några av hennes böcker. Detta är en bok som jag skulle beskriva handlar om vilsenhet. Geografisk vilsenhet till viss del, men framförallt existentiell. Den är på det sättet väldigt mänsklig.

Mera om språknyanser

Häromdagen skrev jag om nyanserna i modersmålet, som är helt unika i jämförelse med den precision man kan uppnå på sitt andraspråk. På förekommen anledning skriver nu språkkonsulterna i sin blogg Pratbubblor om detta. Notera att även där betonas nyanserna, som det vilket avgör i vilken grad man behärskar ett språk. Det handlar inte om att inte våga prata eller skriva på andra språk än svenska, utan om att förstå sina begränsningar. Dessa språkliga begränsningar har inget med begåvning att göra – även om vi naturligtvis har lite olika förmåga att lära oss främmande språk – utan är högst allmänmänskligt. En medvetenhet om det skulle mycket väl kunna bidra till en ökad förståelse av både det ena och andra.

Ett år av magiskt tänkande

Lästa böcker:

Didion, Joan. (2005). Ett år av magiskt tänkande. Stockholm: Atlas.

Efter att ha sett en teaterföreställning blev jag uppmärksam på författaren Joan Didion. Nu har jag läst en av hennes böcker och fallit pladask för hennes handhavande av språket.

I den här boken beskriver hon mycket insiktsfullt tiden efter att hennes man hastigt dött. Det är känslosamt och reflekterat på samma gång. Mycket skickligt! En bok från insidan, mycket välskriven och läsvärd.

Betydelsen av en punkt

Jag reserverar en film på biblioteket och då jag lånar den finns det en lapp med min reservation instucken i filmfodralet. På lappen står det ”res.-lapp”. Jag läser detta som reslapp och tycker det är lite charmigt att filmen försetts med en liten ”adresslapp” så att den ska komma rätt på sin resa mellan stadens bibliotek för att hamna just där jag kan låna den.

Sedan ser jag punkten ”res.-lapp” och inser att det nog står ”reservationslapp” istället. Naturligtvis, det är ju mer logiskt.

Lärdomen blir följande: Ibland behöver man helt enkelt sätta punkt för saker och ting. För att de ska bli begripliga.

Språkbladet

Lästa böcker:

Grünbaum, Catharina. (2001). Språkbladet. Månpocket.

Catharina Grünbaum är nyligen bortrationaliserad språkvårdare på Dagens Nyheter. Sorgligt att en så stor tidning inte förstår värdet av språkvård. I synnerhet eftersom Grünbaum bedrivit en så förträfflig sådan.

Den här boken är ett urval av de råd Grünbaum gett till Dagens Nyheters skribenter. Det är en utmärkt bok för den som intresserar sig för språkvård och språkråd. Och kanske i synnerhet för resonemanget bakom olika råd. Men man bör ha i medvetande att boken har några år på nacken, somligt har förändrats. Jag älskar den här typen av böcker och detta är ett mycket gott exempel på en användbar språkvårdsbok.

Svenskans förträfflighet

”För att jag kan”, svarar Per Gessle på frågan om varför han blir mer specifik då han skriver låttexter på svenska. Frågan om svenska och engelska i sångtexter tas upp i senaste numret av Språktidningen.

Artikelförfattaren konstaterar att: ”Om man sjunger på sitt modersmål känns texten ofta naknare och mer utlämnande.”

Och så är det. Faktiskt. För den som har svenska som modersmål finns det inget annat språk som man någonsin kan lära sig lika bra som svenska. På främmande språk kan man gömma sig bakom orden; man vet inte riktigt vilka nyanser och undertoner orden har. På svenska blir det avklätt, ärligt och mer nyansrikt.

Detta gäller förstås inte bara låttexter utan alla språkanvändning. I den akademiska världen breder engelskan ut sig som en farsot. Fortsätter det kommer det snart inte att gå att bedriva forskning på svenska. Det är problematiskt. Och det beror just på det där med att det finns ett språk som man kan bättre än alla andra språk – sitt modersmål.

Så för nyanserna, uppriktigheten och den stora potentialens skull: Använd svenskan!

Tillägg: Se även inlägget "Mera om språknyanser" från 100617.

Sommar, titlar och människosyn

I veckan presenterades sommarpratarna i Sveriges radios program ”Sommar”. Många intressanta personer finns det att lyssna till. De är alla inskrivna i en almanacka på SR:s hemsida. På listan är de försedda med titel som berättar vad de gör, på vilket sätt de är kända. Ett par av sommarvärdarna har titlar i form av ”före detta”. Det känns ju lite sorgligt att de är mest kända genom sitt förgångna. Men ännu sorgligare är det att Annika Östberg inte har någon titel alls.

Annika Östberg har suttit fängslad i Kalifornien i ofattbart många år och fördes för något år sedan över till svensk kriminalvård. Nu är hon på väg ut ur fängelset. Varför, Sveriges radio, har hon ingen titel, varför presenteras inte Annika Östberg med mer än sitt namn i er tablå?

Detta är en häpnadsväckande särbehandling. Att jämföra med alla andra sommarpratare som har både en, två och tre beskrivande titlar. Eller kan vi hoppas på att det bara är ett misstag? I annat fall verkar det inte bättre än att för Sveriges radio är en människa som sitter eller har suttit i fängelse ingenting. En sådan människosyn är svart och förödande.

När är en vigsel kyrklig?

Igår var det drop in-vigslar på Skansen i Stockholm. Media rapporterar att det var succé, mängder av par köade i timmar för att få vigas till äkta makar. Det var sex vigselförrättare som tjänstgjorde, tre borgerliga och tre kyrkliga.

Det är klart att det är bra att folk gifter sig. Och att göra det på Skansen verkar ju trevligt. Men jag undrar hur de kyrkliga vigselförrättarna tänkte. I kyrkans tradition är vigseln nära sammanknuten med församlingens liv. Det är därför vigseln äger rum i en vigselgudstjänst. Vid Skansens drop in antar jag att det inte fanns mycket utrymme för gudstjänst. Och då är det mycket tveksamt om man egentligen kan tala om kyrklig vigsel.

Därmed kan man också undra huruvida de kyrkliga vigselförrättarna egentligen utfört sitt uppdrag på ett korrekt sätt. Märkligt om inte kyrkan, som de tjänar, reagerar.

Det är inget nytt, detta att kyrkliga handlingar blir allt mindre kyrkliga. Men problemet tilltar. Om kyrkans praktik innehåller allt mindre av det kyrkliga (det vill säga det kristna), hur länge kan hon då kalla sig och vara kyrka?

Tid för gudstjänst

När ska det egentligen firas gudstjänst i våra kyrkor? Den frågan diskuteras i Kyrkans tidning både på ledarplats och i ett par reportage. Resonemanget gäller Svenska kyrkans högmässotid, söndag klockan 11. Men då även många andra kyrkor alltfort har denna tid som sin gudstjänsttid kan frågorna gälla stora delar an den kristna kyrkan i vårt land.

Problemet som Svenska kyrkan upplever är att antalet gudstjänstbesökare sjunker. Det är bakgrunden till att frågorna ställs.

Jag tänker att vare sig söndagen eller klockslaget på något sätt är heligt (med anledning av en rubrik i Kyrkans tidning, som frågar hur helig söndagen är). Helig är det endast Gud som är.

Dock finns det en fin tradition med söndagen som gudstjänstdag alltsedan den kristna församlingens födelse. Det hänger samman med att söndagen är uppståndelsedagen, då Jesus uppstod från de döda och därmed triumferade över synd och död. Det är detta som firas i gudstjänsten.

Att söndag klockan 11 skulle passa dåligt därför att människor just den tiden har så väldigt mycket annat att göra och säkert skulle komma till gudstjänsten bara den var på en annan tid, tycker jag känns som ett märkligt argument.

Att tro, att ta konsekvenserna av sin tro, att gå på gudstjänst – allt detta handlar inte om att det passar in i en upptagen människas program, utan det handlar om prioritering. Vad är det jag väljer i livet, vad är så viktigt för mig att jag låter det ta plats i den tid som är min livstid?

I det perspektivet är det nästan bra om gudstjänsten ligger på en tid som inte alltid passar alla. För då tvingas prioriteringen fram och med den visar jag både mig själv och andra – och även Gud – var jag verkligen står.

Gudstjänst kan man fira när som helst, men det handlar betydligt mycket mer om prioritering än vad det handlar om tidpunkt.

Frihet att missförstås

I förmånen att få vara människa inför möjligheten att missförstås. Men kom då ihåg att missförstånd endast är möjligt tack vare att vi har frihet att både verka och yttra oss fritt.

Vilodag

Skylten för öppettider i em butik jag går förbi ger i sedvanlig ordning besked om måndag-fredag och lördag. Därefter står det om veckans sista dag:

Söndag är vi hemma och vilar.

Ett utmärkt initiativ, värt att understödja.

Vi är alla människor

Andra människor är inte andra utan de är jag. De är jag även om de gjort saker jag tror jag själv aldrig skulle göra. Människor är mer lika varandra än olika. Det går inte att dela upp i ”vi” och ”de”, för vi är alla vi.

Håkan Arenius skriver i Dagens ledarblogg om detta, att mördare inte är av en annan sort utan av samma sort som vi alla.

Så är det. Det är därför alla människor har samma värde – även om det inte alltid känns bra att det är så. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan, inte heller sämre; vi är alla människor.

Detta är inget självklart synsätt. Fördomarna är många, fördömandena kanske ännu fler. Särskilt tydligt riskerar detta bli i sammanhang där människor som gjort det onda finns.

Helt avgörande är att kunna se sig själv i andra, och dem i sig själv. Vi är alla människor. Låt oss också behandla varandra som sådana. Och gärna be en bön för varandra. Vi är onda och goda och vi är alla varandra.

Religiofobi

Religiofobi är inte bara en profan sak. Synsättet att religion skulle vara en isolerad privatsak smittar av sig på kyrkan, så som en verklig farsot.

När kyrkan själv, de troende, tycker att tron ska skötas separerad från det offentliga i samhället är det allvarligt. Bibeln talar inte om någon hemlig tro. Tvärtom säger Jesus till sina lärjungar: ”Förkunna på er väg”, något som kan förstås som ”lev er tro”. Det handlar alltså inte bara – men även det naturligtvis – om predikan och evangeliserande i ordnad form, utan framförallt om det vardagliga livet. En tro som är med och är en självklar del av den troendes liv. Bara det.

För visst är väl tron en del av hela den kristnas liv? Om inte, är det kanske där vi har källan till den religiofobi som kyrkan själv bidrar till.

I kyrkan eller inte?

Det är skolavslutningstider och frågan om avslutning i kyrkan eller inte är brännhet. Igen, får man väl lov att säga, för debatten är inte ny. Först är det viktigt att komma ihåg att för många skolor, elever och andra tradition med avslutning i kyrkan, men inte för alla. Många skolor har aldrig haft sina avslutningar i kyrkan utan håller till i andra lokaler eller rent av utomhus. Frågan gäller därför inte alla skolavslutningar. Men det är ändå en viktig fråga.

Skolverket har uttalat sig i frågan och säger att skolavslutningen kan vara i kyrkan, bara ”tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa inslag”. På olika håll skrivs det om frågan och ges lokala exempel. Arbetarbladet, Hallandsposten och Nerikes Allehanda är några exempel.

Det finns åtminstone två agerande sidor i den här frågan. Den ena är skolan den andra är kyrkan. Skolan talar om diskriminering och påverkan och menar att skolavslutning i kyrkan exkluderar vissa elever och dessutom riskerar innehålla religiös påverkan, som skolan enligt skollagen inte får ägna sig åt.

Rädslan för kyrkorummet är överdriven. Man blir inte kristen av att gå in i en kyrka och barn utsätts ständigt för påverkan, att tro att den religiösa påverkan i samband med en skolavslutning skulle vara skadlig för dem är märkligt.

Kyrkans reaktion på det hela tycks väldigt blandad. I artiklarna som redan nämnts finns allt ifrån biskopen som pläderar för att skolavslutningen inte ska vara i kyrkan, till prästen som tycker att det utan problem kan vara neutralt (vad det nu är) i kyrkan.

För mig är kyrkan inte vilket rum som helst, inte ett rum likt den lokala logens samlingssal, skolans aula eller idrottshallens arena. Kyrkans rum hör samman med dess verksamhet. Att vilja vara i kyrkan utan att vilja kännas vid det som kyrkan står för blir problematiskt, oavsett det gäller en vigsel eller en skolavslutning.

Att skolan inte förstår detta är kanske inte så märkligt, men att kyrkan tycks blind för sig själv är skrämmande. Dagen rapporterar om en präst som väljer att inte vara med på skolavslutningen i hans kyrka, eftersom skolan inte vill ha några religiösa inslag. Heder åt prästen som inte ställer upp på vilka villkor som helst. Men varför ska då samlingen vara i kyrkan?

Visst är det fint att barnen och deras föräldrar kommer till kyrkan, men räcker verkligen det som skäl för att upplåta kyrkan? Jag är tveksam eftersom en sådan välvilja gör åtminstone två saker. För det första skickar den ut signalen att det kyrkan sysslar med, kyrkans budskap, inte är så viktigt utan är något som kan förhandlas bort. För det andra visar den på kyrkans dåliga självförtroende då andra än kyrkans egna (i detta fall skolorna) tillåts vara de som sätter agendan för kyrkans verksamhet.

Ja till skolavslutning i kyrkan, om den tillåts innehålla religiösa inslag. Annars nej till skolavslutning i kyrkan. Svårare än så är det inte.

Uppdaterat lördag 5/6-10: Thomas Österberg kommenterar ämnet i Dagens ledarblogg.

Någon att hålla i

Man kan behöva något eller någon att hålla i då det stormar. Så säger vi ibland och det är ett klokt påstående, fyllt av livsvisdom trots sin klyschighet.

Ofta är det nog livet vi försöker hålla i, det är oss så kärt. Naturligtvis! Men tyvärr är nog inte livet så mycket att hålla i. Det är nämligen extremt opålitligt och instabilt i all sin skörhet och bräcklighet.

Vad som behövs, att hålla i, är något eller någon utanför livet. Svaret på vem det är, är Gud.

Tron pågår

I Kyrkans tidning redovisas några intressanta reflektioner kring religiositet och religionsfrihet i det svenska samhället. Den viktigaste poängen – tycker jag – är det som prästen Bo Brander skriver: ”I verkligheten är den som tror troende hela dygnet.”

Är det inte just det de som vill begränsa religionsfriheten och den synliga religiositeten inte förstått, att tron inte är något man sätter på och stänger av. Nej, tron är alltid närvarande och kommer därmed till synes lite här och där. Den rättigheten måste människan få ha, utan att någon annan för den skull blir tvingad till samma tro.

Att inte våga tilltro människan den friheten är orimlig ängslighet, som snarare bottnar i egen osäkerhet än verklig omsorg om medmänniskan.

Väntan på det som ska komma

Vänta är ofta svårt. Vi har lite olika svårt för det, somliga blir irriterade direkt då det inte går deras väg medan andra har ett större tålamod. Men oavsett har vi alla våra gränser för hur länge vi står ut att vänta.

Säkert är det också många som upptäckt att det kan vara lättare att vänta då man vet att det finns ett slut. Då det alltså inte bara är den där förhoppningen om en ände utan ett verkligt slut att fästa längtan vid.

Att vänta på sommaren – om det nu är det man gör – är lättare i och med att vi vet att den kommer vid ungefär samma tidpunkt varje år. Tänk om den var helt nyckfull och dök upp lite nu och då utan den förvarning som våren är. Då skulle vi inte få någon ordning på vår väntan, den skulle famla rätt mycket i blindo. Förmodligen skulle en sådan oordnad längtan vara svår att leva med.

Det är lättare att vänta när man vet att det finns ett slut.

Det är därför den kristna människan kan stå ut med att vänta på livets fullbordan. Hon vet att den finns, därför att Bibeln talar om hur Jesus ska komma tillbaka och ställa allt tillrätta. När exakt detta ska ske vet vi inte, men att det ska ske vet vi och det räcker för att väntan ska ha det slut som gör att det går att stå ut med den.

Medan tid ännu är

Så ofta tycks tiden vara människans största fiende. Vi kommer för sent, får stressa, hinner inte det vi vill, upptäcker att tiden går väldigt fort, och så vidare. Och så är det, tiden är det mänskliga livets värsta fiende. Vi är instängda i tiden, den är förutsättningen för vår existens på den här jorden och också det som sätter stopp för vårt liv, därför jagar den oss ständigt.

Vad vi önskar med alla våra försök att bemästra tiden är nog egentligen att överleva tiden. Och för att göra det finns det bara ett sätt: att låta sig försonas med Gud som är evig och därmed står utanför tiden.