Talträngda

En spansk man försöker tala med en kvinna från Somalia. Ingen av dem kan egentligen svenska i någon utsträckning som förslår till ett samtal. Han framhärdar dock ett tag, mannen, men går sedan över till engelska. Ett språk som kvinnan verkar behärska ungefär lika lite som svenska.

När jag åhör detta försök till samtal slår det mig att det påminner en del om människans försök att tala med Gud. Vi kan inte språket, det gemensamma, men vi trevar oss ihärdigt fram – vårt behov driver oss – på de språk vi kan komma på. Så gärna vill vi tala, behöver vi tala, med någon utanför oss själva.

Den ihärdiga väntan, eller Att leva i advent

Det är advent, den första idag och därmed inleds den period fram till jul som brukar vara präglad av... jul. Så mycket advent är det sällan i advent, utan snarare jul för fullt ända från början.

Därmed har något gått förlorat, trånaden, väntan efter det som ska komma på ankomstens dag. Advent som förberedelsetiden för julen. Så lär vi oss oåterkalleligt att allt går att få på en gång, att väntan inte existerar.

Det är synd eftersom hela evangeliet handlar om väntan. Julens ankomst är väntans ankomst. Jesus födelse är historiens långa väntan på frälsaren som får sitt slut genom att en ny väntan tar vid.

Att ta ut allt på en gång förtar väntans mysterium. Och livets. Ty inte blott advent är en vänte- och förberedelsetid utan så också livet.

Det hade väntats och väntats, i generationer, på frälsaren. När han så äntligen kom var det som ett skrikande spädbarn. Ingen segerfest där inte, nej, mera väntan. Väntan på att barnet skulle växa upp och ta sig an sitt uppdrag. Just den där väntan – att Jesus var barn snarare än kung, då han kom – gjorde att många inte förstod och att många tröttnade. Väntan är en svår dygd.

Tids nog blir han dock stor, den lille bebisen. Han tar sig an sitt uppdrag, men nu är det inte längre så många som är kvar i sin väntan. I alla fall inte den väntan som harmonierar med Jesus sätt att vara kung och frälsare på. Men det följer en tid av under och tecken, av märkliga tal, tät gemenskap och ovanliga ställningstaganden. Jesus går sin väg som frälsare, men få ser vartåt det barkar. De tror att allt är här och nu, att det inte längre finns något att vänta på.

Det som skulle bli ett kungarike blev en avrättningsplats. Det var dit allting väntande. Frälsaren dör och med honom väntan på räddning.

Tre dagars väntan, sedan är han tillbaka, uppstånden och evig, med försoningens blod i sin kropp, med frälsningens gåva i sina sårmärkta händer. Väntan har, för den uthållige, äntligen fått ett svar.

Och då, tar väntan vid. Väntan på hans återkomst.

Där är vi nu, i väntan på återkomsten.

Vi kan ta ut julen i förskott, marknadsföra den redan i oktober och ha fullt pådrag under adventstiden. Men vi kan inte föregripa den väntan som Jesus liv i våra liv innebär. Vi kan inte föregripa födelsens under, inte livets under och tecken, inte döden, inte uppståndelsen, inte frälsningen, inte återkomsten. Nej, det sker i den takt som är Guds – och livets.

Vi kan tro att livets mål är att få allt på en gång, vi kan bruka våld på den naturliga rytmen. Men själva livet rår vi inte på, det står utanför vår kontroll. Och livet är väntan. Inte väntan på stunden då allt ska läggas tillrätta, men väntan på att väntan ska få form, få ljud, få sammanhang.

Det väntande folkets väntan fick form en jul för länge sedan. Ett litet barn att vänta på då han växte till sig. Sedan väntan på ljudet, budskapet om fred och försoning. Och så sammanhanget, väntan på att det ska falla på plats och bli förklarat. Ett kors, en död, ett nederlag. Så såg väntan ut i sin förlängning. Men den som höll ut och väntade lite till fick skriva uppståndelse, liv och seger i sin loggbok. Som en inledning till en period av väntan.

Där är vi nu, i väntan. Adventstiden blir påminnelsen om att allt inte kan hända samtidigt, att inte allt är ständigt tillgängligt. Livet är väntan. Inte väntan på att något ska ta slut, inte väntan på att något ska komma, utan väntan på att livet ska få ha sin gång.

Att leva är att vänta och att vänta är att leva. Adventstiden är som livet: förberedelse och väntan på den ankomst som ska förvandla allt.

Det är ”medan ni väntar” (2 Pet 3:12) som livet pågår ty ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” (Tomas Tranströmer). Väntan tar inte slut, den pågår och det är som det ska; håll ut.

Gud och kunskapen

Nils Uddenberg får till en bra formulering i sin essä om Gud och Darwin. Som den darwinist han är har han förstås inte så mycket till övers för de gudstroende, men visar dem ändå skälig respekt i sin artikel. Det är när det gäller att belägga Guds existens som Uddenberg gör den formulering som är nog så tillämpbar även för de gudstroende. Han skriver:

Men en Gud som söker stöd i våra ofullständiga kunskaper – God of the Gaps – kommer att befinna sig på ständig reträtt. Allt fler gåtor har fått sin naturvetenskapliga förklaring.

Att Gud finns har föga med människans okunskap att göra. Det är inte så att Gud är den som är det vi inte har kunskap om eller riktigt begriper oss på. Trots att det oändligt ofta är just så den troende förstår – och använder – Gud är det knappast en rimlig förståelse av Gud eller en reell tro på Gud. Om Gud bara är skarven mellan mina kunskaper och förmågor är Gud liten och egentligen ganska obetydlig. För, som Uddenberg påpekar, vårt vetande utökas. Vår kunskap, både den offentliga vetenskapliga och den privata av olika slag, ökar. Om Gud då bara är våra okunskaper blir Gud allt mindre och mindre i takt med att kunskapen ökar. Något som är helt orimligt såvida Gud inte bara är en tankefigur just för att hålla ihop förståelsen av det vi inte begriper.

Om Gud existerar och är Gud i någon mening som vi inte kan omfatta, kan Gud inte reduceras till den som bara fyller ut våra kunskapsluckor. I alla fall inte med mindre än att upphöra vara Gud för oss. Då har vi istället blivit vår egen gud.

Gud är inte vår okunskap. Gud är inte vår oförmåga. Gud är inte heller förklaringen till det oförklarliga. Nej, Gud är den som är – och endast detta. Utan den som är, är ingenting. Inte ens vår förmåga till kunskap, vetenskap och vetande.

Årstidsväxling

På sommaren är ljuset nästan bara ljust. På vintern har det påtagliga inslag av mörker. Ljuset byter årstid.

Konsten att tjata

Blir ofrivillig åhörare till ett meningsutbyte mellan en mor och hennes minderårige son. Eller meningsutbyte är det väl inte egentligen, snarare monolog. Från moderns sida. Jag hör henne gång på gång säga: ”Tjata inte! Hör du vad jag säger, det är ingen idé att tjata.”

Undrar vem hon talar till, sonen som inget säger eller sig själv som tjatar sig blå om att inte tjata?

Vad gör kyrkan reklam för?

Vad ska man säga, man blir mest trött. Dagen berättar att Uppsala domkyrka köper tid i radion för att göra reklam. Att kyrkan gör reklam i radion finns det väl inte så mycket att säga om. Men budskapet. Artikeln låter oss veta vad domkyrkans budskap är:

Huvudbudskapet är ”Ta en paus i julstöket. Kom och njut av domkyrkans konserter i advent”.

Och jag som trodde att det – inte minst vid denna tid på året – fanns ett helt annat huvudbudskap i kyrkan. Men tydligen är ärkestiftets domkyrka och jag inte riktigt överens på den punkten. Evangeliet, gott folk, det är kyrkans verkliga huvudbudskap. Utan det – ingen kyrka, hur höga torn och reklambudgetar man än har.

Trosbekännelse

Det varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

Martin Luther i Stora katekesen

Mörka eftermiddagar

Så här års är det lätt att gjort att mörkret redan på tidig eftermiddag får en att tro att dagen går mot sitt slut. En titt på klockan visar istället att det än finns gott om tid. Så blir mörkret som ett tecken på att det ännu är tid.

En kyrka i november

Har vägarna förbi landets sydligaste domkyrka. Slås av hur lik den är innevarande novemberdag: grådaskig med en lätt nedsmutsad ton. Känns som ett välkommet sällskap.

Lite ljus

Ser en kvinna som vid lunchtid en vanlig novemberonsdag tänder några fint arrangerade stearinljus i ett fönster.

Vardagsdetalj att njuta.

Den farliga religionen

Om Den farliga religionen skriver filosofen och teologen Keith Ward i boken med samma namn. Han funderar kring huruvida det är korrekt att tala om religionen som roten till allt – eller i varje fall till mycket – ont i världen. Att på detta sätt kritisera religionen är, konstaterar Ward, orättvist, då den inte finns i ett vakuum, utan är beroende av omgivningen. Så även om religionen förvisso kan användas för onda syften – och det görs ju – beror det också på fler faktorer än bara religionen om sådant ska bli möjligt. Så här säger Ward:

Religionen färgas av sitt sociala sammanhang, och vilket inflytande den får beror i stor utsträckning på andra krafter i den aktuella omgivningen.

Religionen kan undvika att hamna i situationer då den kan användas till ondska och destruktivitet. Ward resonerar sig fram till tre punkter om hur detta ska gå till. Bakgrunden är de faktorer Ward identifierat till varför religionens – och i detta fall specifikt kristendomens – historia är fläckad av våld. För det första handlar det om att kyrkan blandat sig i det politiska maktspelet med resultat att de politiska fienderna också blivit kyrkans fiender. För det andra handlar det om det som finns i alla mellanmänskliga relationer och mänskliga institutioner, nämligen synd och hat, girighet och avundsjuka.

För att råda bot på denna risk, att kristendomen hamnar i dåligt sällskap och därför blir redskap för onda handlingar, listar Ward tre saker, som han förstår som de bästa sätten att motverka de riskfaktorer han konstaterat utifrån historien. Så här skriver han:

Det första är nog att kyrkan tar avstånd från imperialistiska maktcentra och hittar tillbaka till jordens fördrivna och fattiga – med modernt språkbruk, till tredje världen snarare än till maktens korridorer i västerlandet. Det andra innebär att kyrkan avstår från en inskränkt förmyndarattityd och helhjärtat accepterar religionsfrihet, samvetsfrihet och åsiktsfrihet. Det tredje skulle inte vara att utrota synden, vilket är omöjligt, utan att vara medveten om samhällsstrukturer – i kyrkan liksom i samhället överlag – som uppmuntrar tendenser till högmod, girighet och hat, och att försöka ersätta dem med strukturer som inte belönar sådana tendenser, utan i stället uppmuntrar ödmjukhet, osjälviskhet och medkänsla.

Detta finner jag synnerligen intressant och hårresande utmanande. Ward utgår från sitt engelska sammanhang, men detta är i högsta grad användbart även i ett svenskt. Vad är det han säger? Jo, kyrkan ska inte beblanda sig med politisk makt och höga positioner. Istället ska hon syssla med det som är hennes uppdrag, enligt föredöme från Jesus: de fattiga, utslagna, behövande. Alla de mänga människor världen över som behöver mat, kläder, hem. Behoven är oändliga och av såväl fysisk som andlig art.

Utöver detta ska kyrkan vara generös mot andra sätt att tänka. Det finns ingen anledning att av rädsla för det främmande sätta upp höga staket för att skydda sig. Bättre är att släppa rädslan och låta frihet råda. Det handlar helt enkelt om att inte söka makt över andra människor. Makt är på detta sätt oförenligt med en kristen tro, som är ett frihetens evangelium – även för dem som inte tror, tycker och tänker på det kristna viset.

Och så det tredje, som Ward tipsar om, att vara vaksam. Kyrkan bör hålla ett uppmärksamt vakande öga på sådant som utmanar maktbegäret, något som alltid rymmer högmod och ondska. Det är inte bara det sekulära samhället som står för dessa faror, utan de är minst lika frekventa inom kyrkan själv. Och därmed tycks vi vara tillbaka i den första åtgärdspunkten, att vända sig till de fattiga och behövande. Ty det är där ödmjukhet och medkänsla övas och det är sådant som motverkar maktstrukturer och destruktivitet.

Vad de olika kristna kyrkorna sysslar mest med i Sverige, låter jag läsaren själv avgöra, men en sak är säker: Det finns en del att jobba med. Och kanske handlar det framförallt och ytterst om vilken Herre kyrkan väljer att tjäna och ge sin själ till.

Ord att älska

Har blivit så förtjust i ordet glänta. Visst är det vackert. Man kan glänta på en dörr, och man kan komma till en glänta i skogen. Det har med öppenhet att göra och ändå inte. Gläntandet är liksom föraningen eller för den delen kontrasten till det täta och slutna. Ljuvligt!

Ett djup att falla i

När Dagen intervjuar Jonas Gardell med anledning av hans programledarskap i SVT:s nya religionsprogram Åh, Herregud!, talas det en stund om djupet att falla i. Så här säger Gardell:

Jag tror också att var och en av oss måste gräva ut ett djup åt oss själva, där vi kan falla ner. För vi kommer att falla, i våra liv kommer vi att falla.

Samtalet fortsätter med frågan ” Vad händer när människan inte har ett djup att falla i?” och Gardells svar:

Då faller man handlöst. Vi har tomma kyrkor och fulla gym. Vi ägnar oändligt mycket tid åt att bygga upp våra kroppar och alltför lite tid åt att bygga upp våra andar, våra själar. Det är lite banalt, men det ligger en sanning i det.

Detta är mycket intressant, här blir han nästan lite mystiskt Gardell. Och jag tror, faktiskt, han rör vid något högst väsentligt. Detta är något väl värt att bära med sig och fundera vidare på; att gräva ut ett djup att falla i, så vi inte faller handlöst. För faller det gör vi.

Mer om programledaren Jonas Gardell här.

En sökares religion

Det här är bra! Söndagsskola i SVT på bästa sändningstid och med en programledare som hoppas att tittarna ska ”börja läsa Bibeln med öppna ögon inför vad som faktiskt står där”. Det är ju bra på riktigt!

Programledare är Jonas Gardell och han intervjuas med anledning av detta i Dagen. Intressant intervju, må jag säga, mycket matnyttigt och tankeväckande där. Han verkar både ärlig och ambitiös, den gode Gardell. Och nästan lite barnsligt uppspelt – och det är då sannerligen inte det sämsta.

Gardell talar om att han vill belysa en religion som inte bara är ett uttryck för en persons identitet, utan mycket mer än så. Detta är lovvärt, inte minst i den tid och kultur av smörgårdsbordsreligiositet som så ohejdat präglar det svenska samhället. Och just denna smörgårdsbordsreligiositet angriper Gardell och talar om sin motvilja mot religionen som konsumtion där vi ”väljer den som passar oss bäst”.

Men sedan gör han väl ändå några tankefel, Gardell. Han garderar sig genom det till synes ödmjuka att säga att han inte vet allt, att man inte ska tro allt, att han kan ändra sig och att detta är sökarens egenskap. Absolut är det så. Det är inte hans prövande hållning som är problemet hos Gardell, utan det att han inte utgår från något annat än sig själv. På frågan om hur fria händer han fått med programmet, svarar Gardell:

Rätt fria. Det producenten är mest rädd för är att det ska bli för mycket predikande. Men vi pratar ju religion, det måste finnas en avsändare, den avsändaren är ju jag och jag är ju troende.

Gardell talar bara om sin egen lilla berättelse som han inte fogar in i en större av bibeltolkning och tradition utformad kristendom. Detta gör han trots att han värjer sig mot godtycklighetsreligiositeten. Beskrivningen han gör av TV-serien, stryker under detta:

Därför är jag glad för min tv-serie, för jag kan få folk att börja fundera över sina liv. Jag gör det i termer av Gud och kristendom, ungefär som i tolvstegsprogrammet. Men du kan översätta Gud till vad du vill.

Detta är det största problemet med Gardells evangelium, att det är hans eget och detsamma som hans personliga sökande. Hans personliga sökande är intressant, men evangelium enligt Bibeln är något annat. Han gör ingen skillnad och framförallt tycks han inte alls se skillnaden. På det sättet är Gardell ett utpräglat fall för vår tids sätt att vara religiös på, det sätt som han så tydligt uttrycker sitt ogillande inför.

Så programmet, som nu är under produktion, tycks inte handla om kristen tro i allmänhet eller kristendomen som sådant – även om detta är vad marknadsföringen säger – utan om just det som artikeln uttrycker: ”Jonas Gardells eget sökande efter Gud”.

Mer om programledaren Jonas Gardell här.

Snart är det jul igen

Jag blir alltmer förvirrad för varje år som går: Varför firar vi egentligen jul på det sätt som vi gör?

Är man kristen kan man naturligtvis försvara sig med att det ju är en högtid till minne av att Jesus, Guds son, föddes till den här världen. Men, handen på hjärtat, är det verkligen det som är det stora i vårt julfirande? Långt ifrån alla bekännande kristna besöker någon kyrka under julhelgen. Och det är förresten inte så konstigt, för det är inte säkert det är möjligt. I den frikyrkliga traditionen är gudstjänster under juldagarna i det närmaste obefintliga, så även om man vill är det inte alla gånger så lätt att involvera ett kyrkobesök i sitt julfirande. Nu finns det ju andra kyrkor – tack och lov – som bjuder lite mer av kristna inslag under julen.

Nu invänder säkert någon att man visst kan fira jul till minne av Jesus, även om man inte går till kyrkan. Naturligtvis, men den kristna tron är en gemensam angelägenhet och där är gudstjänsten ett viktigt och riktande uttryck.

Skamligt att kyrkan inte tar sina egna helger på allvar. Att de årsrytmiska hållpunkter inte får vara de stöd för tron och dess uttryck som de med enkla medel skulle kunna vara. Jag önskar mig en kyrka som firar jul, som bjuder in till gudstjänst med Guds son i centrum.

Allt det här andra runt julen, vad är det egentligen bra för? Ja, inte vet jag. Visst, om det blir en (familje)högtid i fred och lugn är det väl ingen skada skedd att vi tar i lite med vårt upphöjande av firandet. Men så mycket stress, så mycket olust är också förknippad med julen och kanske framförallt med dess förväntningar. Varför, varför utsätter sig folk för detta varje år? Och varför firar inte den kristna kyrkan längre sina egna högtider?

Ett ljus

Tänder ett ljus i en ljusbärare i kyrkan. Vet inte riktigt varför, men tänker att det lyser ju i alla fall.

En människa, det är en människa

Jag fick för en tid sedan tre frågor i ett speciellt sammanhang. Eller egentligen blev det nog bara en fråga, fast det var tänkt att vara tre. Mitt svar på den första frågan omintetgjorde värdet av de andra två.

Frågorna var: (1) Vad tänker du när du hör ordet kriminell? (2) Vad tänker du när du hör ordet invandrare? (3) Vad tänker du när du hör ordet missbrukare?

På den första frågan svarade jag: Jag ser inte på det på det sättet, utan jag ser människor som människor inte som kriminella eller något annat. På de andra frågorna svarade jag samma sak, att det är människor – en invandrare är en människa, en missbrukare är en människa.

Nu läser jag Ann Heberleins artikel i DN:s serie ”Arma själar”. Hon är inne på exakt samma tanke. Heberlein är teologie doktor och forskare i etik, hon har själv en diagnostiserad bipolär sjukdom. Om hur det är att leva med denna sjukdom skriver hon i boken Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, som kom tidigare i år. Hennes kunskap om psykiatrin är imponerande. Som patient alltså. Hennes artikel innehåller en förfärande beskrivning av svensk vård. Självklart finns det andra, som kan berätta om samma vård på andra sätt, men artikeln är läsvärd som ett vittnesbörd från personlig erfarenhet.

Heberlein talar om bemötandet och människosynen:

Jag har inga som helst illusioner om att människor någonsin kan förstå varandra fullt ut. Det behövs inte heller. Det som behövs är insikten att människor trots allt är mer lika varandra än olika. Att människor med diagnoser är friska. Också.
Psykiskt sjuka människor är givetvis lika mycket individer som alla andra. Alla manodepressiva är sannerligen inte Virginia Woolf och alla alkoholister är inte Ernest Hemingway.
”Personalen borde sätta sig ner en gång i veckan för att påminna sig om att patienterna är människor precis som de. Att varje patient är en individ”, säger en vän med lång erfarenhet av att vårdas inom psykiatrin. Jag vet att de finns, de är ganska många, läkarna och skötarna som ser människan bakom diagnosen. Jag önskar bara att de var ännu fler.

Det är människor vi möter då vi möter varandra. I andra hand kan vi ses som patienter, läkare, kriminella, invandrare, missbrukare och så vidare. Men först och alltid är vi – alla – människor.

Den existentiella sjukdomen

Läser om radions sommarpratare som ska tala i TV. En av dem är kirurgen Nils Simonsson, den störste doldisen av dem alla, enligt artikeln. Det berättas att Simonsson är expert på stress och han säger att vi svenskar är extremt dåliga på att hantera den. Det är därför vi är sjuka så mycket, mest i hela världen. Simonsson får frågan om varför just vi svenskar mår sämre än andra och han svarar:

Det där obestämda som vi kallar att ”må dåligt” utgör ungefär 70–80 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Det handlar om en existentiell olust som är vanligare här än någon annanstans.

Simonsson har inget svar på varför just svenskar så mycket mer än alla andra har det så här. Själv funderar jag på om vi här kanske har ett samband mellan den existentiella olust som Simonsson nämner och den extrema sekulariseringen i Sverige.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Det betyder att värden som har med existens, livsåskådning, tro, religion är satta på undantag. I vår strävan att skapa en sekulär stat har frågor som dessa förpassats till det privata rummet. Vi talar inte om våra existentiella behov, åtminstone inte som ett gemensamt problem.

Religion och existentiella frågor har visserligen fått ett uppsving i det offentliga rummet den senaste tiden, ett flertal kändisar talar öppet om sin tro. Men det är alltfort den enskildes fråga och berättelse. Det finns inget gemensamt, inget kollektivt, i det existentiella uttrycket (mer än möjligen detta att alla är sökare eller alla är religiösa, men var och en för sig och på sitt sätt).

Och det är ju så det är. Vår vilja till kollektivt organiserade engagemang är mycket liten, det gäller föreningsengagemang i stort, politik, religion, vad som helst. Vi vill inte binda oss till ett sammanhang, utan var och en frilansar på sin egen kant.

Vi är ensamma även i det existentiella. Även om vårt sökande är gemensamt för det oss inte samman och så blir den existentiella olusten ännu större när vi söker tillfredsställa den.

Kanske är det därför svensken är sjukare än alla andra. Inte för att hon tappat bort det mest fundamentala, det grundläggande vi alla har gemensamt: att vi existerar. Men att hon tappat bort att detta är en gemensam fråga, en gemensam angelägenhet, med ett gemensamt svar.

Precis intill

Ibland är skönheten precis intill. Rätt ofta faktiskt och allt som oftast då uppmärksamheten inte är på alerten.

Detta kunde man till exempel se genom taket på en busskur en kulen novemberkväll Enkelt, men vackert.

Här och nu

Läser frasen ”vill bli bättre på att leva här och nu” och tänker två saker. För det första att det känns som ett väldigt tidstypiskt yttrande. Och för det andra att det är väl självklart, var skulle man annars leva.

Tidstypiskt därför att talet om nunärvaro, att stilla sig, fokusera och så vidare har blivit väldigt vanligt. Det är dels en fokusering inåt, på det egna, och dels ett slags markering mot det hetsiga informations- och aktivitetssamhället runtomkring. I sin bästa form är denna fokusering sund och välgörande. I sin sämre form är den egoorienterad och introvert. Ibland kan man till och med misstänka att det är en (omedveten?) statussymbol – den som har möjlighet att påverka livstempot är privilegierad och den som har något att dra sig tillbaka ifrån är naturligtvis en viktig och betydelsefull person.

Samtidigt: Har vi inte en övertro på att livet kan levas någon annanstans än här och nu? Som om vi kunde leva det i ett annat rum och en annan tid än det som är för handen. Och kanske är det detta som får mig att värja mig inför uttrycket: ”leva här och nu”. Att det faktiskt är en självklarhet; livet är det som pågår här och nu. Om sedan vi väljer att ha tanken någon annanstans, att fokusera mer på något fjärran än på det nära, och så vidare, då är det ett annat problem än det som rör var livet egentligen äger rum.

Om vi tror oss kunna styra över livets rum och tid är risken stor att vi missar hela grejen. Livet levs alltid här och nu – det kan vi inte ändra på.

Det blommar i november

I november sätter den blommande novemberkaktusen färg på tillvaron. Den har en viktig uppgift den blommande torrisen, eftersom den tajmar sin blomning i färgstarka invecklade blommor så väl med mörkret och höstdisets tid.

Kanske ändå en susning

Det är kväll, jag sitter i soffan, det är tyst runtomkring. Stilla lägger jag märke till ljudet – om det nu är ett ljud det är, kanske är det snarare en rörelse. Det susar. Jag hör att det susar, jag hör hur det susar. Det är inte riktigt här, men det är inom hörhåll. Och det påminner om den djupt poetiska adventspsalmen.

Det susar genom livets strid (...) En aning fyller varje bröst (...) O, mänsklighet, ställ dörr’n på glänt (...).

Det står en dörr på glänt, i väntan. Öppen bara så pass att susningen kan passera igenom. En susning som blir en aning. Den aning som är upptäckten av susets viskande rörelse och närvaro.

En dörr på glänt, i väntan. En dörr på glänt, i väntan på en ankomst. En ankomst som mest är en formlös längtan och fjärran vag önskan. En väntan utan slut; en ankomst som kanske redan varit. Längtan tar slut, bara väntan finns kvar. Men susar, det gör det.

Den obegripliga lyckan

Han sa att han var glad att han inte då insett att han just upplevt ett av sitt livs lyckligaste stunder, för om han förstått det, hade han inte ens haft den.
(Ur Mig äger ingen av Åsa Linderborg.)

Det är så det är: Livet levs framlänges och förstås baklänges.

Vem där?

Om man står framför spegeln och tittar sig själv i ögonen, vad är det då man ser, eller vem?

Nöja sig

Ibland bör man låta bli att göra något perfekt, även om man skulle kunna. Stå ut med att det inte är perfekt och nöja sig med att det är tillräckligt.

Inte alltid, men ändå

Det blir inte alltid som man önskar. Och inte som man hoppas heller. Eller ens vill. Men blir, det gör det.