Sjuttonde söndagen efter trefaldighet
Dagens bibeltexter: Pred 5:9-15; 1 Tim 6:7-11; Luk 12:13-21; Ps 49:6-12

Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat. Ja, detta är något ont och plågsamt: sådan han kom får han gå härifrån. Vad har han för glädje av sin strävan efter vind? (Pred 5:12-15)

Alla föds vi till denna värld nakna och tomma på ägodelar. Sedan riskerar vi att ägna större delen av den tid som blir vårt liv åt att samla på oss rikedomar av varierande slag. I total glömska, tycks det, för att livet, som vi fick som gåva den dag vi föddes, är den största av rikedomar.

Bibeltexten talar om denna födelsens nakenhet som densamma som den vilken följer av dödens avklädande. Men vad är det egentligen som finns däremellan? Vad är det vi kan föra vidare till nästa generation, vad är det som består då allt annat förgår? Vad är det som kan ”betala priset för att få leva för evigt” (Ps 49:9b-10a)? Det eviga livet är det som fyller det tidsbegränsade livet på jorden med mening och rikedom. Det är det eviga livet som kan klä den nakne och följa den döde till andra sida. Detta är att vara rik, att vara rik inför Gud.

En sådan rikedom kan inte samlas i lador, inte heller i fonder, utan endast vara en ständig påklädningsprocess där människan har att klä sig i Kristus (se Rom 13:14). Dessa kläder består enligt en annan av dagens bibeltexter av ”rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet” (1 Tim 6:11). Det är detta som gör det möjligt för människan att vinna evigt liv. Att vara verkligt rik är således att kämpa för högre värden än de jordiska. Något annat finns inte som består. Något annat finns inte för människan att bli rik på, och något annat finns inte heller att lämna i arv till nästa generation. Det är genom detta, och endast genom detta, som världen kan vara rik och bestå.

Herre, gör mig till ett instrument för din frid.
Där hat råder, låt mig sprida kärlek.
Där orättfärdighet råder, förlåtelse.
Där osämja råder, enighet.
Där tvivel råder, tro.
Där lögn råder, sanning.
Där misströstan råder, hopp.
Där sorg råder, glädje.
Där mörker råder, ljus.

Herre och Mästare, hjälp mig att inte så mycket söka
att bli tröstad som att trösta.
att bli förstådd, som att förstå.
att bli älskad, som att älska.

Ty
det är genom att ge, som vi tar emot.
det är genom att förlåta, som vi blir förlåtna.
det är genom att dö, som vi föds till evigt liv. (Franciskus)

Mitt introverta betraktande av mig själv, som utestänger såväl mig som alla andra, gör att jag inte bara förstör för mig själv utan också för alla dem som på detta sätt inte heller kommer till synes. Så blir att inte se någon annan än sig själv att helt enkelt inte se någon alls. (Se inlägg 070927 och 070928.)

Är det månne rädslan för den tomma framtiden som frestar oss till detta? Den framtid som är så svår att tro på och att se. Rapporterna om hur vi förstör vår värld, hur människor gör varandra illa, hur krig och svält drabbar, gör de kanske oss introverta och självbetraktande. Som om att inte se är detsamma som att det inte finns. Och ser gör jag ju inte om jag bara riktar min blick på mig själv, mina intressen och mitt väl och ve.

Blir jag då inte medansvarig för allt det där som faktiskt sker, men som jag ser bort ifrån? Utan att själv i direkt mening göra ont, bidrar jag till det onda genom att blunda, titta bort eller underlåta att överhuvudtaget lyfta blicken. Så är jag inte längre oskyldig. Det är inte längre de andra som gör det onda, utan det är jag som gör det onda genom att låta det ske. Min egocentricitet och passivitet ställer mig inte utanför, utan placerar mig mitt i. Jag blir inte bara en medhjälpare, utan till och med anstiftare, då jag genom mitt navelskådande skapar den miljö där hemskheterna kan äga rum. Och en anstiftare döms, enligt lagen, lika hårt som den som verkligen genomför dådet.

Att leva sitt liv på längden, att sikta in sig på en framtid, vad som ska komma sedan, och enbart låta den egna livsberättelsen utgöra handlingen, är anstiftandet. Att leva sitt liv på bredden, att inkludera andra, räta på sig och se sig runtomkring, att låta framtiden ligga bredvid istället för framför, är något helt annat. Ett liv på bredden gör att jag ser framtiden bredvid mig och då är framtiden inte bara min privatsak, utan min framtid är min medmänniska.

Förutsättningarna för mitt liv ges då genom att jag ger förutsättningar för andras liv. Så kan jag inte längre avfärda det som sker som att det inte berör mig – allt berör mig eftersom det berör mina medmänniskor och därmed är min framtid. Att inte välja, att inte se, att endast delta i livet på längden är då att anstifta förutsättningarna för ondska, lidande, nöd. Medan att våga se, att möta blicken, att leva livet på bredden, är att skapa förutsättningar för godhet, förlåtelse, upprättelse och framtid.

Igår talade jag med hjälp av Nouwens ord om ensamhetens rikedom. Nouwen jämför ensamheten med Grand Canyon, denna naturens väldighet. Det är djupt, det är långsträckt, det är nära och det är långt borta. Varje detalj som finns att se är del av en mångfald och en helhet. Genom att låta blicken vandra mellan det stora och det lilla, det djupa och det vida, fås perspektiv och sammanhang.

I undvikandet av ensamhetens fasa tycks det nära till hands att sänka blicken och bara se sig själv; ett egocentriskt navelskådande i rädsla för att bli så ensam att inget annat än ensamheten finns att se. Så blir den som till varje pris söker undvika den smärtande ensamheten istället del av något ännu värre: en värld så liten att inte ens människan själv får plats. En värld där egoismen fyller varje vrå. Den som däremot vågar möta och vågar se sin egen ensamhet, ser inte bara det lilla utan också det stora, såväl det förfärande som det bedårande. Precis som Nouwens bild av Grand Canyon så målande åskådliggör.

En gång var min blick stadigt riktad ner i en liten röd sandlåda. Där ägnade jag mig, enligt lekens regler, åt att med spaden i hand skapa en egen värld med vägar, hus, och arbetsplatser, skolor, daghem och sjukhus. Nu är det länge sedan jag för gott höjde blicken över den sandlådans kant. Men ibland tycks vägen tillbaka – trots detta – vara väldigt kort.

Skrev igår om att varje människa är unik. Läser i en kommentar på en blogg att ”det är väl inget kul att vara unik alldeles själv”. Naturligtvis vill man vara unik – men absolut inte ensam!

Trappistmunken Henri Nouwen (1932-1996) skriver en del om just detta. Han hävdar att till följd av att varje människa är unik, är varje människa också ensam. Därför är ensamheten en av de mest universella mänskliga upplevelserna. Och en av de mest förfärande. Så här skriver Nouwen:

Vi lever i ett samhälle där ensamheten har blivit ett av människornas mest plågsamma sår. Den växande konkurrensen och rivaliteten som präglar oss från det vi föds har i oss skapat en tydlig medvetenhet om vår isolering. Denna medvetenhet har i sin tur lett till att många upplever en stark oro och intensivt söker efter upplevelser av enhet och gemenskap. Den har också fått människor att på nytt fråga sig hur kärleken, vänskapen och syskonskapen kan befria dem från isoleringen och ge dem en känsla av närhet och tillhörighet. Överallt omkring oss ser vi hur människor i västvärlden försöker undfly denna ensamhet…

Nouwens beskrivning ger bilden av att det är ganska tröstlöst att vara människa, utlämnad åt sin egen ensamhet. Men Nouwen fortsätter:

Men ju mer jag tänker på ensamheten, desto mer föreställer jag mig att ensamhetens sår är som Grand Canyon – en djup skåra i tillvarons yta som har förvandlats till en outtömlig resurs av skönhet och självinsikt.

Utsikten över Grand Canyon är säkert svindlande, precis som tanken svindlar vid påståendet att ensamheten – så som det sår den är – skulle kunna vara både vacker och berikande!

Sysslar en del med identitetsbildning just nu. Inte så mycket min egen, som studiet av (även om studiet av identitetsbildning förmodligen också är identitetsbildande för mig). Enligt de dominerande teorierna på området tycks identitetsbildning (i alla fall hos unga människor) höra nära samman med grupptillhörighet. Att forma en identitet är då att ha plats i olika specifika grupper.

Efter (tidigare) utvecklingspsykologiska teorier anses människan ha ett genuint ”jag”, en kärna, som hon strävar efter att finna. Postmoderna teorier är mer inne på att något sådant ”jag” inte finns i människan, utan att hennes identitet endast är ett resultat av sociala konstruktioner. Utan att ifrågasätta den socialkonstruktionistiska teorin undrar jag ändå om det verkligen är rättvisande att helt överge tanken på att människan också har ett ”jag”, som hon strävar efter att finna. Ett sökande som i så fall äger rum i den kontext av sociala konstruktioner som tillvaron utgör.

Är människan verkligen ingenting utan en social kontext? Ett rättvisande svar kanske är både ja och nej. Nej, därför att människan alltid, på ett eller annat sätt, står i relation till andra människor, till sammanhang, till en historia, till erfarenheter, o.s.v. Ja, därför att hon inte enbart är beroende av dessa relationer för att vara någon. Det är snarare hur människan förhåller sig till allt det som är en del av henne, som omger henne och som förväntar sig saker av henne, som är viktigt.

Om det finns något mått av ”jag” i människan blir uppdraget för hennes identitetsbildande snarare att söka kommunikation med sig själv än med grupperna som positionerar sig kring henne. Hennes strävan blir inte att söka inträde i och identifikation med specifika sociala sammanhang utan att våga möta sig själv. Att våga se sitt av livet nedpackade bagage och däribland hitta en plats för sig själv. Inte i första hand i relation till andra människor, till socialt konstruerade sammanhang, utan i relation till sig själv.

Utifrån tron på att Gud skapat människan till den hon är, tror jag att människan i sig dels är en avbild av Gud och dels är unik som människa. Det finns bara en av oss var. Genom att se det, acceptera det, tycka om det, kan något skönjas av den där avbilden som gör det möjligt för oss att se Gud – i oss själva och i varandra.

Identitetsbildning i linje med detta är då att finna sig själv, att finna Gud och att därmed också finna sin relation till omvärlden. Eller helt enkelt att finna Gud och därmed finna sig själv!

Cyklar hem genom mörkret och tänker på att mörker är rätt fascinerande. Mörkret är nämligen förutsättningen för ljuset. Hur skulle vi annars kunna se, identifiera och känna igen ljuset om inte mörkret fanns? Ju mörkare mörkret är, desto tydligare kontrasterar det ljuset som då blir ljusare. Så mörkret behöver inte vara så mörkt. Åtminstone inte om man väljer att i det se ljuset.

Det är väl ungefär dit som den själens dunkla natt leder, om vilken Johannes av Korset skriver. I det mörkaste blir det också möjligt för det ljusaste att komma till synes.

Och det ljusaste, det är Gud.

Johannes av Korset har gott sällskap av sin namne aposteln Johannes, som skriver om ljuset:

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. (1 Joh 1:5)

Så när nu mörkret sänker sig i såväl nattens dunkel som höstens vila, är det egentligen bara förhöjda förutsättningar för ljuset att tydliggöras.

Om man inte har något att säga, bör man vara tyst. Sägs det. Och det låter ju klokt. Men vem eller vad avgör om man har något att säga?

Kan mina ord som inte tycks säga någonting i ett sammanhang, i ett annat vara fyllda av innehåll och mening? Förmodligen. Varför skulle annars barnet så envist jollra fram sitt språk? Så vem avgör egentligen om och när orden är värda att uttalas?

Skrev förra veckan (070920) om Wittgensteins tanke, att orden och meningarna får sin betydelse i kontexten. En kontext där både talaren och lyssnaren/läsaren har sina platser. Vi kan omöjligen bestämma vad andra ska uppfatta för betydelse i våra ord. Och kanske därmed inte heller om talaren istället för att tala borde ha varit tyst. Däremot kan vi bestämma vad vi lyssnar på.

Det är som att orden genom att användas ger oss en mening. Ibland kan till och med de egna orden överraska med innebörder man aldrig kunnat ana att man skulle kunna uttala. Genom att använda orden kan vi således bli upplysta. Som Dag Hammarskjöld uttrycker det i sina Vägmärken:

Dåren ropade på torget. Ingen stannade för att svara. Så bekräftades det då att hans teser var oemotsägliga.

Så kanske jag inte har något att säga, men väl låter orden tala.

Sextonde söndagen efter Trefaldighet
Dagens bibeltexter: 1 Kung 17:17-24; Upp 2:8-11; Luk 7:11-17; Ps 107:18-22

Jesus begav sig till en stad som hette Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. (Luk 7:11-17)

Att somna är att dö en smula. Varför skulle barnet annars så ogärna avsluta sin lek för att sova? Eller tonåringen med livet framför sig gärna sitta uppe halva natten med kompisarna? Eller sömnen bli en tillflykt då vi inte mår bra? Det krävs mod och tillit för att såväl dö som somna. Vi vågar somna i tron på att det finns en morgondag, men vågar vi dö i tron på att det finns en morgondag?

I texten ovan förvandlar Jesus död till liv genom sin närvaro, sin handling och sitt tilltal. Jesus ser den sörjande kvinnan och drabbas av medlidande. Han låter inte henne och hennes sällskap passera förbi utan stoppar dem för att ge sin hjälp. Han är där och han ser, han stannar den pågående begravningen och tilltalar den döde så att denne får livet åter. Genom ett enda ögonblick, en enda person, en enda handling blir livet förvandlat för människorna; sorgen blir glädje när döden blir liv.

Detta är möjligt för att Jesus blivit närvarande i en döende värld. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och talat om Guds rike där andra ordningar gäller. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och blivit dess död genom sin egen död. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och genom sin uppståndelse blivit dess liv.

Hösten är här med avlövning och förfall. Naturen kläs av sin skönhet, blir spretig och mörk. Så dör den varje höst för att varje vår återkomma med liv och förnyelse när nya löv fyller grenarna med lummighet och grönska och nya blommor sprider sin färgglada skönhet. Döden är endast en övergång till något annat, precis som sömnen banar väg för en ny dag.

Att somna i tron på att få vakna till en ny dag är lika tryggt som att låta döden föra vidare till livet. Det finns somligt värt att dö från redan i livet, sådant utan vilket det verkliga livet inte är möjligt. Det finns för oss alla en höst med avklädning och karghet att gå igenom, för att beredas för vinterns vila och väntan. För se, sedan kommer en vår med nytt liv till det som synes vara dött. Ett nytt under vid Nains stadsport då Jesus ger den döde liv.

” – snart stundar natten.”
Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja! (Dag Hammarskjöld)

Det bor en hackspett här. Jag följer den fascinerad och fylld av beundran. Varje dag hackar den i samma hål, i samma träd. Så målmedvetet, så ändamålsenligt. Tycks inte täras av några behov av variation.

Kanske även jag är ämnad åt en enda sak. Vilken?

Ha tid. Inte ha tid. Spara tid.

Vi omger oss med ständiga formuleringar som indikerar att vi tycks tro att vi bemästrar tiden. Vad är skillnaden mellan att ha tid och att inte ha tid? Och hur går det där sparandet av tid egentligen till? Finns det en liten burk där man kan stoppa undan ett stycke tid, för att sedan förvara en tid (!) och sedan ta fram för att använda?

Tiden finns ju inte i en existentiell mening, utan är vårt sätt att ordna och förstå tillvaron. Men på vilket sätt har vi den eller har vi den inte? Naturligtvis har vi alla lika mycket tid. Dygnet har 24 timmar, så är det för alla. Det som skiljer sig åt är vad vi gör med tiden, vad vi fyller den med. Alla har vi vår livstid till att uträtta det vi vill göra. Alla har vi alltså tid. Att inte ha tid är således en omöjlighet, för det skulle innebära att vi inte längre är en del av den värld som är vårt livsrum. Eftersom tiden inte står under vårt bemästrande kan den inte heller sparas, tid används alltid till någonting och i den meningen förbrukas den ständigt. Ingenting av den kan lagras.

I följden av detta kommer att det inte är brist eller tillgång på tid vi har, utan valmöjlighet. Att sedan känslan av tiden, dess närvaro, frånvaro, hastighet, varierar är kanske en helt annan sak.

Här finns en beskrivning av hur tiden används:
http://www.nordicom.gu.se/common/stat_xls/938_10530_anvandningstid_medier_gnsn_dag_2006.xls

Läser om detta att översätta till andra språk, exempelvis Kerstin Ekmans böcker till engelska. Hur översätter man ord som inte finns på andra språk än jämtländska? För att inte tala om den forskning som översättaren måste göra för att själv veta så mycket om de olika orden och uttrycken att rätt ord på det främmande språket går att finna. I synnerhet gäller detta då orden som ska översättas helt enkelt inte finns på det främmande språket. Vad heter till exempel vitost och mese på engelska? Och vad är det egentligen? Det kanske inte ens den vet som på ett sätt känner igen orden, men någonstans av det textuella sammanhanget framgår det i alla fall. Åtminstone om det är en bra text. Och det är så översättaren får arbeta, att hitta eller hitta på ord som i sig och med hjälp av den omgivande texten, trots sin obegriplighet, får en betydelse. Det är sannerligen ett konstnärligt hantverk.

Ständigt för vi samtal med människor. Människor som trots att de talar samma språk som vi, ändå kan tala så fullständigt obegripligt. Vad betyder egentligen de där orden som uttalas? Wittgenstein talar om att ett ord och en mening endast har betydelse i ett större sammanhang. Var för sig har orden ingen mening, de måste kontextualiseras för att fyllas med innehåll och därmed med mening. Det är sammanhanget som avgör ordens innebörd. Sammanhang av samtal och text, men också sammanhang av relationer, förförståelse, erfarenheter, avsikter, o.s.v.

Så svårt är det att förstå och att göra sig förstådd; det är svårt med språk. Det är inom språket som våra gränser för kommunikationen finns. Samtidigt som det där, inom språket, vi förstår – och inte förstår.

Trots ett omfattande ointresse valde jag att vara så tillmötesgående att jag lyssnade en stund, då jag hejdades av en telefonabonnemangsförsäljare. Hans erbjudande var naturligtvis bättre än allt jag kunde få med mitt nuvarande ringsystem. Jag försökte påpeka att jag är nöjd med mitt val och inte är intresserad av att byta. För detta hade han ingen förståelse (eller om min replik helt enkelt inte ingick i det flödesschema han fått lära sig att samtalet skulle följa), utan fortsatte nitiskt sitt försök att få mig att teckna ett nytt abonnemang. Efter min fråga varför han var så enträgen upplyste han mig om att de från operatörens sida ville ha nöjda kunder. Hm, försäljaren representerade samma operatör som jag redan var kund hos och jag hade just ägnat ett mått av tid och energi åt att påtala att jag var helt nöjd med mitt abonnemang. Det var då jag förstod att det inte var jag som skulle vara nöjd med mitt val utan försäljaren.

Är det så individualismen fungerar i kollektivets tjänst? Det som tidigare utgjordes av storebror statens val åt medborgarna, utgör nu en arena av frihet för individen. Den enskilda människan väljer. Men naturligtvis är hon inte fri att välja efter eget tycke och smak. Nej, hon bör vara så uppdaterad i frihetens valsituationer att hon vet vad hon ska välja. Poängen är nämligen att varje enskild individ ska välja exakt samma sak som alla andra också väljer. Så har vi vår frihet, men slipper det otäcka i att stå ensamma. Så kan vi vara vårt eget centrum kring vilket allt annat kretsar, utan att ställas utanför allt som kretsar runt.

Så om vi tidigare gjorde samma saker som alla andra för att det var så man gjorde, gör vi nu samma saker som alla andra för att vi alla individuellt har valt det. Varför skulle vi annars vara så många som bloggar? Men vem är storebror i denna individualistiska valfrihetens kollektiv?

Att mötas utan att träffas tycks vara något av tidens signum. På bussen eller tåget är det till exempel inte ovanligt att alla talar, men det är inga som talar med varandra, utan alla sitter med varsin telefon och talar med någon som är någon annanstans. Så består gemenskapen mera av att alla gör samma sak samtidigt, än av att man gör det med varandra. Ganska sorgligt egentligen. Vi har fler kommunikationsmöjligheter än någonsin, men frågan är: När träffas vi?

Ur det perspektivet är ju en blogg helt enkelt en påtaglig bekräftelse på denna tidsanda. Vi kan alla delta i ett och samma samtal, men vi behöver aldrig träffas för att göra det, utan vårt möte kan äga rum utan att vi är där.

Förstår egentligen inte vitsen med en blogg, vill se människor jag talar med. Men är samtidigt intresserad av denna kommunikation där mötet är en frånvaro. Så låt oss pröva. Jag skriver, andra skriver, vi läser, något händer - men vad?

Tanken har funnits en tid och stört mig. Tanken på att trots mina frågor och mitt motstånd ändå falla till föga för bloggandet, och nu har jag en engagerad medmänniska som uppmuntrat mig och uppenbarligen fått mig att tippa över kanten och falla fritt i den rymd som denna mötesplats är. Förmodligen trodde hon inte att det skulle vara så enkelt - men tack för hjälpen, kanske kan detta, trots allt, bli spännande.