Färgrikt

I min nyförvärvade handväska har jag lagt ett päron. Jag plockar upp det för att äta. Hejdas då jag ser päronets skimrande yta tecknad i höstens färger med klaraste orange och rött som inslag i det gröna. Jag beundrar frukten från naturen innan jag säter tänderna i den. Den matchar naturen så påfallande väl. Och jag börjar mitt tuggande på den gröna sidan av frukten.

Ruljans bland orden

En blogg är faktiskt ett sätt för den med skrivklåda att få lite omsättning på alla orden. Allt i sökandet efter de fåtal ord som fyller ut sina bokstäver och verkligen säger något.

Valmöjlighet

Är allt som gör att jag inte kan få det alla andra har, och som jag också vill ha, verkligen diskriminerande? Det tycks vara så i den verklighetsuppfattning där diskriminering, kränkning och rättigheter blivit honnörsord.

Jag är lite tveksam till om detta verkligen är realistiskt. Glömmer vi inte bort valmöjligheten om vi resonerar utifrån varje människas rätt till allting. Det är nämligen så att har man valt det ena kan man inte samtidigt få det andra. Ett val exkluderar per definition ett annat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, för att använda en välkänd metafor.

Detta är en grundläggande ordning i livet, att vi måste välja och att vi därmed också väljer bort. Att säga ”ja” till något eller någon, innebär att säga ”nej” till alla de alternativ som var valbara innan ”ja” uttalades, men som på andra sidan ”ja”-svaret upphör att vara möjligheter.

Att detta ska vara så svårt att förstå. Vi försöker välja allt och inget på en och samma gång. Vi vill inte välja bort något, alltid ha en utväg att springa till. Resultatet blir en splittrad människa, aldrig fokuserad utan ständigt mottaglig för allting. Ansvar behöver vi inte ta, har vi inte valt kan vi inte ställas till svars. Fragmentiseringen, som blir resultatet, är förödande för människan och för samhället. Var och en ägnar sig bara åt sig själv och sin egen tillfredställelse. Att finna ro och förnöjsamhet i den begränsning valet innebär, det är att vara en vuxen människa. Men då ungdomen prisas salig allt högre upp i åldrarna, är det väl knappast något intressant alternativ för människan – att bli vuxen.

Tänk om livets rikedom inte ska mätas på bredden utan på djupet. Där det inte handlar om att famna så mycket som möjligt utan att välja och gräva på djupet. Tänk om det finns en skatt förvarad åt människan, där någonstans i djupet.

Stommen

Nu tittar grenarna allt längre ut ur trädkronorna. Det är höst och lövens resa är ett dalande nedåt, medan dess fästen – grenarna – alltjämt sträcker sig uppåt och vidare. Anar de månne en kommande vår, då de återigen ska få iklädas lövens smyckning.

Hur som helst upphör inte trädet att vara träd, det bevaras som stomme, även om en del av dess yttre och dess form förändras. Det är naturens ordning. Stommen av samma skapelse finns även i människan, oavsett det yttre.

Utanför

Många gånger har jag nu skrivit om boken Hemlös - med egna ord, men den gav upphov till en och annan tanke som fångas här. Nu om detta att vara och framförallt att bli hemlös. Skildringarna i boken visar att det är sådan som du och jag som till följd av några olyckliga omständigheter kan bli hemlösa. Själv nosade jag, för inte alls länge sedan, i utkanten av risken att inte kunna betala hyran, och då förstod jag på allvar – med mer än mitt förstånd – hur lätt hänt det är att det tippar över. Och vem skulle ha tagit emot mig då?

De svaga i samhället

Nakna och stundom mycket kloka ord yttras i boken Hemlös – med egna ord. Hör bara vad Raine Gustafsson skriver:

Kom att tänka på ”de svaga i samhället”. Vad då svag? Vad menas med det?
Är man svag för att man är bostadslös?
Är man svag för att man är arbetslös?
Är man svag för att man är förtidspensionerad?
Är man svag för att man är skild sedan femton år tillbaka?
Är man svag om man trots rådande omständigheter ändå har starkt psyke, är frisk och välmående?
Är man svag om plånboken inte är tillräckligt tjock?

Edgar ”Mirre” Tedro är inne på samma spår:

Det finns de som brukar kalla oss ”de svaga i samhället”. Snacka om brist på perspektiv. Om vi nu är så svaga, hur kommer det sig då att vi lever vårt liv under förhållanden där de flesta etablerade medborgare skulle överväga – om inte verkställa – sitt livs ände.

Nakna ord som sagt – och frågan är vem det är som saknar kläder. Kejsaren?

En bok

Med extra väntetid på järnvägsstationen blev det möjligt att botanisera bland böcker till försäljning. Gick därifrån med boken Hemlös – med egna ord. Det är texter skrivna av Stockholms hemlösa, som tidigare varit publicerade i tidningen Situation Sthlm som nu sammanställts.

Det är knappast någon hög litterär upplevelse av det slag som kan vara så ljuvligt. Det är inte heller någon språklig eufori förknippad med läsningen. Men där finns något annat. Ett blödande snitt rakt in i livet, andras, mitt eget. Jag läser och ser människorna framför mig, jag möter de hemlösa dagligen, ofta är de bara vem som helst bland alla andra okända människor som vimlar förbi. Här får deras liv ord.

Jag blir lite beklämd då jag tänker på mig själv. Blott ett fåtal meter från platsen där jag dagligen möter hemlösa människor betalar jag några tior för en bok de skrivit. På ett sätt är mötet via boken på distans, samtidigt får skribenterna möjlighet att genom sina ord krypa under skinnet på mig, något som våra flyktiga möten i myllret inte möjliggör. Kanske är det just det som ligger mellan mig och de hemlösa, flyktighetens tomhet. I boken får deras liv ord.

Först och främst

Thomas Österberg skriver insiktsfullt i Dagen att

Kristus kommer alltid först. Inte moralen.

Tänk om vi lite oftare kunde komma ihåg det, både i våra egna liv, i församlingstukten och i debatten. Det är från källan livet rinner fram och Kristus är trons – och livets – källa.

I vanlig ordning

Idag har jag åkt tåg två gånger. Första vändan blev vi resenärer, vid framkomsten, upplysta om att vi var i tid, enligt tidtabellen. Skrattretande med en sådan upplysning tyckte jag, den skulle liksom inte behövas. Vid återresan är tåget kraftigt försenat, men inte ett ljud sägs om detta som upplysning till passagerarna. Vi som reser regelbundet med tåg vet att det snarare hör till regel än undantag att tåget är just försenat (om än inte alltid i den grad som idag), så vi här luttrade. Det som slår mig är dock att det som borde vara det normala – att tåget håller tidtabellen – blivit det ovanliga och därmed det man måste upplysa om. Förseningen däremot är det vanliga och kräver därför ingen ytterligare kommentar.

Ibland undrar jag om inte kyrkan alltmer kommit att göra på ett liknande sätt. Det som skulle kunna förstås som det normala för kyrkan – att lita till Bibeln som källa för tro, liv och lära – har blivit det onormala. Följden blir att det är då kyrkan väljer (som om det vore ett val) att följa Bibeln måste detta särskilt kommenteras – om än med andra ord. Då annat än Bibeln styr agendan tuffar allt på okommenterat och som vanligt.

Rätt skrämmande och sorgligt, faktiskt.

Bättre värld

Egentligen borde man (jag) naturligtvis göra något vänligt den dag jag upplever mig förfördelad eller sårad av en medmänniska. För genom att, trots min egen upplevelse, så det goda, hjälper jag kanske till att göra världen lite bättre.

Inbjuden

Blev just inbjuden till en bön- och fastedag nästa vecka. Tyvärr är jag förhindrad att vara med. Men jag får veta att detta återkommer med regelbundenhet och jag säger då att jag ska lägga det på minnet. Inbjudaren kontrar då med det självklara: lägg det på ditt hjärta!

Vad ser du?

I tunnelbanan åker en pojke, cirka 5 år och hans mamma. Pojken stå med ansiktet pressat mot den mörka glasruta som skiljer första vagnen i tåget från förarplatsen. ”Ser du något”, frågar mamman, varpå pojken svarar: ”Ja, det är alldeles svart.”

Även mörkret syns alltså. Åtminstone är det vad ett barn ser, där de flesta av oss vuxna förmodligen sagt att vi inte sett någonting. Mörkret är fyllt av något synligt.

Senaste nytt

Nyheter händer inte, de skapas. Men detta till trots berättar de naturligtvis något om verkligheten. Dessutom i bästa fall något om verkligheten utanför det sammanhang där nyheten skapades.

Just detta att nyheter skapas gör det viktigt att så många aktörer som möjligt finns representerade. För då kommer flera bilder och beskrivningar av verkligheten fram, flera verklighetsuppfattningar kommer till tals. Och det är förmodligen den bästa nyheten, i betydelse att det ger den bästa bilden av vad som försiggår i vår gemensamma värld.

Kristen humor

Häromdagen hörde jag den mest tystlåtna och stillsamma människan av dem som befann sig i min vardagliga närhet, stillsamt men övertygande uttala sig så klokt att jag i vördnad blev sittande andäktigt lyssnande. Det var apropå att någon sagt att kristna måste ha humor. Den timide mannen säger då ungefär så här: Varför det, varför måste kristna ha humor? Vi måste väl ingenting. Även den utan humor kan vara kristen, vi måste ingenting.

Klokt. I dessa tider då de kristna och kyrkan så idogt strävar efter att vara attraktiv, populär och synas än här än där för att visa att ”vi minsann är som alla andra”, finns det något befriande i att en människa så enkelt och tydligt kan formulera detta viktiga: Vi måste inte någonting. Kristna måste inte ha humor, de får ha det, men det finns inget tvingande i det. Kristna måste inte vara som alla andra, kristna måste inte tycka samma sak, kristna måste inte vare sig det ena eller andra. Ty det är inte en speciell livsstil, ett speciellt sätt att vara eller ett speciellt sätt att uppfattas som är att vara kristen. Nej, att vara kristen är något långt mycket större. Att vara kristen är att vara jesusefterföljare. Punkt slut.

På luffen

Något, osäker vad, som är attraktivt tycker jag finns i Dagen i berättelsen om kyrkluffaren Eva. Hon besöker kyrkor. Hon tar reda på resväg dit och kan med denna förberedelse vila i resan dit och närvaron i gudstjänsten i kyrkan. Hennes söndagar är vikta för dessa kyrkliga möten. Att ligga flera timmar under en klockstapel i stilla samtal, att låta sig omsvepas av mässans närvaro och njuta av arkitektur och konst i Guds hus, det är vad hon gör på sin luffarstråt. Och som sagt, det finns något attraktivt i det där.

Happy birthday

Obemärkt smet den förbi. Bloggens födelsedag. Den var den 18 september har jag nu tagit reda på. Inte mycket att fira, men nämnas kan det ju i alla fall. I den första bloggposten skrev jag om möten som aldrig äger rum trots att vi befinner oss på samma plats. Ett av exemplen där var då vi alla sitter på samma tåg och alla pratar men ingen pratar med varandra. Det är hela tiden den eller det som är någon annanstans som är fokus för vårt intresse. Vi är liksom alltid på väg och aldrig framme.

Denna iakttagelse finns fortfarande hos mig och ibland blir jag trött på den och till och med irriterad. Denna ständiga splittring.

Inte visste jag då, för ett år sedan när jag startade bloggen, att jag nu ett år senare skulle ägna så mycket tid av mina dagar åt att färdas på just sådana där tåg där vi alla talar med någon annan. Mer än så har tydligen inte förändrats på det här året. Vad jag ska tycka om det vet jag inte riktigt och det kanske inte heller spelar någon roll, det är konstateranden utmed livets väg.

Nej då

Nej, jag har inte glömt bort bloggen, bara att ordna nytt bredbandsabonnemang. Men jag återkommer när kommunikationsmöjligheterna är mer till min fördel. Eller i bästa fall dessförinnan, då jag kommer nära något nätverk att åka snålskjuts på.

I rörelse

Hör talas om det fåtal kristna som finns på en plats i en orolig del av världen. En del där det inte ses med riktigt blida ögon att människor samlas till gudstjänst. Så de fåtal frälsta samlas helt enkelt i en bil och kör en sväng. Där i bilen firar de gudstjänst och prisar Herren tillsammans. Och ingen anar att det pågår ett gudsmöte i en bil, men så är det i det samhälle som inte vill veta av vare sig kristna eller gudstillbedjan. Till och med de gudlösas vägar kan på det sättet bli till Guds vägar och de vägarna är både förunderliga och finurliga.

Läsvärt

Häromdagen puffade jag för Ramadanbloggen. Den rekommendationen kvarstår. Idag är det dags att tillfoga en enskild bloggpost till listan över det läsvärda. Carl-Henrik Jaktlund bloggar så bra om barnen att jag blir alldeles tagen. Läs själv!

Överenskommet

I Matteusevangeliet talar Jesus om att komma överens i sin gemensamma bön:

[A]llt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. (Matt 18:19)

Funderar på det där med att komma överens om. Att vara överens är inte detsamma som att ge med sig. Att vara överens är inte heller att säga att den ena har rätt och den andra har fel. Utan att vara överens handlar om att ge upp det egoistiskt egna till förmån för den andre. Att låta nåden komma först. Att vara överens är att se det viktiga och våga låta det komma först. Att vara överens är att leva i försoningen. Det är försoningens bön, den som ljuder tillsammans med Jesus bön i Getsemane, tillsammans med förlåtelsens ord på korset, det är den bönen som löftet om svar gäller.

Drömmar och mål

Hörde idag på radion en intervju med Marie Ledin, dotter till Stickan Andersson. Hon talade om fadern som i sin ungdom haft så många och höga önskningar och planer för sitt liv och som under livet fått se i stort sett allting av detta förverkligas. Då han nått alla de drömmarnas mål som ungdomen formulerat tappade han strävan att leva. Det fanns liksom ingenting kvar att uppnå. Han hade siktat på månen och nått till månen, som dottern uttrycker det.

När jag står i köket och hör detta blir jag så förvissad om vikten av ett mål större än mina jordiska drömmars räckvidd. Det är för att inte behöva uppleva det där tomma, då allt vi drömt om förverkligats i det bästa av liv, som vi behöver hoppet om himlen. Längtan och strävan till det bortom, det som vi inte mer än aningsvis kan omfatta och som kräver vår uppmärksamhet och vår målfokusering livet igenom, oavsett vilka andra höjder vi lyckas uppnå. För

[d]et är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
”Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.”
(Dan Andersson)

Följ ramadan

Men hur har jag kunnat missa detta intressanta! Blir nästan besviken på mig själv för min försumlighet. Ramadanbloggen är ju en självklarhet att följa. Det är fortsatt intressant med denna samhällets (medias) uppmärksamhet kring det religiösa i en högtid (har ju skrivit om fenomenet tidigare, här i bloggen). Jag uppskattar det och tänker självklart följa ramadanbloggen fastemånaden ut.

Den allvarsamma glädjen

Jag tar livet och allt som hör till livet på största allvar. Åtminstone är det min strävan, detta allvar. Samtidigt är jag ibland en rätt så glad figur. Livets allvar är inte detsamma som att se dysterheten i vitögat. Tvärtom faktiskt, tror jag. Vid det nära mötet med livets allvar upptäcker man nämligen hur mycket glädje det finns där.

Mörkret och tron

Johannes av Korset, 1500-talsmystikern, uttrycker det så självklart, så tydligt, då han talar om ljus och mörker i livet och om trons betydelse för livet i detta skifte mellan dag och natt.

Our spiritual ascent is a journey by night. Faith is our only light in the hours after midnight, when all we have come to depend on can no linger point the way.

We move toward God not by understanding, not by drawing on an relying on what we know from experience gained in the clear light of day, not by what we feel or can imagine, but by belief... by faith.

[...]

Therefore as long as we cling to what we can understand, imagine, or even desire, especially as long as we depend on our own efforts, we will not reach a goal that transcends all that we are, all that we can achieve. We must move from knowing to unknowing, from daylight to the night of faith.

Så blir natten trons kamrat och tron nattens ljus. Inget annat, ty detta är det enda som återstår: mörkret och tron. I mörkret kan vi inte längre se oss själva, inte längre förlita oss på det egna. Endast min tro och Guds ljus är synliga där i mörkret. Och det är där de möts, det är där vägen lyses upp, inte av mina uppfinningar för belysning och ledning, utan av Guds ljus som blir synligt för mig genom min tro. En tro som till och med kan se ljuset i mörkaste mörker, inte som något senare, utan som något närvarande, ty också mörkret bär i sig ljuset. Att se det är att ledas av det. Att se det är tro.

Om bibbandet

Blir förvånad när jag i Språktidningen 4/2008 läser om betydelsen av ordet ”bibba”. Så här står det:

Har du bibbat i sommar? Bibb är en förkortning för bag in box och har skapat ett nytt verb i svenskan: bibba. Bibba betyder ”dricka vin från låda”. Helt nytt är ordet inte, men det tycks växa för varje bibbande sommar.

Ordet bibba är väl inte nytt, tänker jag. Jag har upplevelsen att det alltid funnits. Fast inte som verb då, utan som substantiv. Så jag kollar upp saken i Nationalencyklopedin. Där får jag medhåll i min förståelse av bibba, då ordet, vars historia går tillbaka åtminstone till mitten av 1800-talet, förklaras som

(obestämd) hop eller hög av något, t.ex. papper.

En bibba är helt enkelt en bunt med papper eller, ännu hellre, en hög med böcker. Fast allt detta ryande om ett ord som ges en betydelse jag inte anammar, kanske bara är ett uttryck för vartåt mina intressen är riktade och vilken bibba jag helst engagerar mig i vare sig det är sommar eller höst.

Något emellan

Då man kom på att skriftspråket med fördel kunde innehålla mellanrum blev läsningen så mycket lättare, för det fåtal som ännu behärskade konsten. Tidigare skrevs allt i en enda följd, utan mellanrum eller skiljetecken mellan ord och meningar. Klart det var ansträngande att läsa då, även om man säkert till viss del kan vänja sig även vid något dylikt. Men så kom någon alltså på det där med mellanrummen och allt blev mycket enklare och tydligare.

Mig slår det att det är på samma sätt med livet och alla dess händelser. Det är mycket svårare att leva då allt händer på samma gång, utan mellanrum. Och då tänker jag inte bara på de stora katastroferna, som vi gärna ser med så långa mellanrum som möjligt emellan. Nej, det lär även gälla det vardagliga växlandet av händelser.

Den som ständigt är på väg någonstans och i tanken och väsendet därför aldrig är riktigt närvarande kanske saknar just de där mellanrummen. Att istället göra en sak i taget, om än följd av ett andra och ett tredje göromål, ger ändå ett visst (mentalt) mellanrum som underlättar hanterandet av alltihopa. Det blir, liksom med läsningen med mellanrum mellan orden, helt enkelt lättare att hänga med.

Besök

Återigen tittar talgoxen in då den har vägarna förbi. Platsen efter sådant besök ekar snabbt tom. Saknaden har varit påtaglig. Men nu är ekot ersatt av besökaren igen. Äntligen!

Steg för steg

Jag har genom livet haft återkommande anledning att påminnas om att detta att söka med ljus och lykta är en god strategi för en pilgrims liv. I efterföljelsens utforskning ligger nämligen att ta de där små stegen, upplysta endast av den lilla lyktan, medan de stora vidderna ännu ligger fördolda i mörker och ovishet. Därför är Psaltarens ord ledstjärnan att navigera efter:

[Guds] ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

Tomhetens fullhet

Nu är det dags att ta tag i den där tråden som hänger i tankespånens förråd och väntar. Den handlar om tomhetens relation till fullheten. För att något ska kunna identifieras som tomt, måste det finnas något om vilket kan sägas att det är fullt. Ett liv som upplevs tomt är således inte tomt av sig självt, utan endast i relation till förståelse av att livet kan vara fullt, eller fyllt av något. Då blir tomheten avsaknaden av detta vilket livet kunde vara fyllt av.

Så när det upplevs och känns tomt, tråkigt, meningslöst så beror det av att det finns alternativ som vi förstår som tomhetens motsats. Ett liv, en tillvaro fyllt av något och då något som vi väljer att betrakta som meningsfullt. Exakt vad detta som fyller livet och ger det karaktär av motsatsen till tomhet är, vet jag inte riktigt. För även ett liv fyllt av tomhet är ju förvisso fyllt av något och därmed knappast möjligt att betrakta som tomt.

Och i så fall är det med livet som med frågan om fickan med hål i. Kan en ficka som innehåller ett hål sägas vara tom?

Högtidligt

Idag börjar Ramadan, muslimernas fastemånad. Är det inte rätt intressant ändå, att en religiös högtid för en religion som vi alltfort i stora stycken betraktar som främmande – trots att den har stor utbredning i vårt eget land – ändå kan bli så uppmärksammad i vårt sekulariserade samhälle. Dagens Nyheter skriver till exempel om hur skolor planerar och beviljar ledighet, därför att [d]et ingår i vårt arbetssätt att knyta an till elevernas vardag, deras bakgrund och kultur. Och Upsala Nya Tidning ger en god kringinformation av högtiden medan Svenska Dagbladet slår på stort med ett flertal artiklar om människorna bakom fastan.

De kristna högtiderna äger naturligtvis överdåd av uppmärksamhet, men knappast för sin religiösa innebörd. Nej, det är den sekulära konsumismen som ges utrymme i intresset. Julen, påsken, pingsten har blivit matens och köpandets helger.

Och kanske är det just det där, att det är en främmande religion det handlar om, som gör att vi lite exotiskt kan omtala en religiös högtid och dess religiösa innehåll även i det sekulariserade Sverige. I så fall börjar nästan längtan spira, att också, den i landet sedan länge etablerade, kristendomen ska bli en exotisk religion. Värd att uppmärksamma och ta hänsyn till.

Innerligt

Innerligheten blir så tät att min sång inte ryms. Jag låter mig omslutas av innebörden.

Jesus håll mig vid ditt kors,
där en dyrbar källa
på Golgata synes fritt
för envar uppvälla.

Av ditt kors, av ditt kors
vill jag mig berömma,
tills hos dig jag evigt skall
jordens sorger glömma.

Tätt vid korset först mig fann
nåden underbara.
Där jag första gången såg
morgonstjärnan klara.

Tätt vid korset, o Guds Lamm
ställ dess bild framför mig
och att i dess skugga gå
ständigt villig gör mig.

Tätt vid korset städs jag vill
hoppas, vänta, vaka,
tills jag frälst på andra strand
himlens fröjd får smaka.

Av ditt kors, av ditt kors
vill jag mig berömma,
tills hos dig jag evigt skall
jordens sorger glömma.
(Fanny Crosby 1869)