Religionens plats

Äntligen någon som förstått och förmår uttala att religion är annat än omodern teori eller föråldrad uppfattning. Äntligen någon som talar om religion som kulturarv, som bakgrund. Äntligen någon som kontextualiserar religionen i människors liv.

I en artikel i Dagen kritiserar pedagogikdoktorn Jan-Olof Hellsten skolornas religionsböcker och därmed undervisning i religion. Den håller inte måttet, menar han, utan förmedlar en bild av religion som något föråldrat och utan sammanhang med livet i övrigt. I själva verket är det så att religionen är integrerad med livet, en del av människors vardag och livsföring. Religionen är till och med det vilket ligger bakom hur vårt samhälle ser ut, säger Hellsten och bidrar därmed med en viktig poäng. Dessutom blir det så tydligt hos Hellsten att religion faktiskt är ett sätt att förstå verkligheten. Inte bättre eller sämre än något annat, utan ett bland flera möjliga förståelser.

Religion har med människors liv här och nu att göra. Det borde skolan undervisa om. Tänk att någon äntligen upptäckt det!

Igen och igen och igen och...

En kommentar till ett tidigare inlägg satte igång mina tankar. Det handlar om att hålla fokus på och följa högtider, kyrkoåret och sådant. Jag tjatar ju en del om detta – inte minst nu när fastan just börjat – och jag kommer i och med den där kommentaren på mig själv med att göra detta just därför! Just för att kunna ha fokus, för mitt tjatande hjälper mig att hålla frågorna aktuella. Ett slags självhjälpande påminnelser alltså.

Det är så mycket som stör, som skjuter upp och skjuter undan fokus. Mitt tjatande påminnande räcker tyvärr inte till. Får jag erkänna. Så jag måste fortsätta. Fortsätta hjälpa mig själv att vara uppmärksam på det som fokuserar mig på det viktigaste.

Att ta fasta på

Det är ju lätt att känna sig lite kluven inför faktumet att blogga om fastan. Att fasta är inget som man, enligt Bibeln, ska skylta med, utan det är en sak mellan människa och Gud. Men nu är det ju påbjudet (?) fasta enligt kyrkoårets ordning, så vi känner ju redan till den. Att det då finns människor som under just den perioden väljer att fasta på olika sätt är ingen överraskning.

Därför får Dagens fasteblogg förstås som ett gott initiativ och en läsning som rekommenderas.

Kyrka utan gudstjänst

Blir djupt besviken då jag upptäcker att min näraliggande kyrka inte har någon askonsdagsmässa. Hur ska jag nu kunna få hjälp av fokusera fastetiden på ett bra sätt?

Just detta kan störa mig gränslöst ibland. Att det inte i den församling som är mitt andliga hem på jorden finns den där lotsen genom kyrkoåret, helgerna, högtiderna, livet som så väl behövs. Det märks allra tydligast vid större helger såsom jul och påsk. Men jag har vant mig vid denna brist.

Att det nu inte ens i den kyrka som jag brukar berömma för dess trohet när det gäller att fira gudstjänst och på det sättet erbjuda lots för människan genom skiftena av helg och vardag finns någon askonsdagsmässa blir jag alltså upprörd och besviken.

Det blir till att bege sig någon annanstans. Och det är just det jag tycker är så tråkigt och förfärligt: att man för att kunna fira gudstjänst inte kan bli kvar där man är utan man måste söka sig till andra platser än vardagens. Den församling jag tillhör förmår inte, den kyrka som geografiskt ligger nära förmår inte, men tack och lov är det inte lika illa överallt – än. Så jag får bege mig ett stycke och där slå mig till ro i askonsdagens dramatik och utmaning.

Upprördhet är naturligtvis ingen bra inledning på fastan, men ändå en inledning till bön om botgöring.

Frihet att välja

Läser en del bloggar med vidhängande kommentarer kring gårdagens förlovning i kungahuset. En sak är tydlig: många är det som tycker att det är förfärligt att det i ett demokratiskt och jämställt land finns en så osmidig institution som ett kungahus. Man upprörs över att en vuxen kvinna dels helt odemokratiskt ärver ett ämbete och dels inte har rätt att på egen hand bestämma vem hon ska gifta sig med.

I frågan om monarki eller republik har jag ingen åsikt värd att slåss för, men jag fascineras över denna övertro på det fria och demokratiska svenska samhället. Visst vi har något slags demokrati här, vi är mer jämställda än de flesta, vi har åsiktsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och så vidare. Det finns inte längre några fäder som stakar ut våra liv eller gör våra val.

Men den där friheten som hyllas så intensivt, är den inte bara en chimär? Är inte den friheten i själva verket bara en bundenhet under andra auktoriteter? Individen är fri i sitt val – men nåde henne om hon avviker från kollektivet. Det finns givna och mycket tydliga regler för hur man ska uppföra sig, vad man ska göra, hur man ska leva sitt liv för att vara accepterad och anses som normal. Men dessa regler och ordningar göms under frihetens och valfrihetens flagg.

Varför skulle det annars blir så upprört så fort någon hävdar Bibeln vara en auktoritet värd att få långtgående och avgörande inflytande över mitt liv och mina val? Nej, vi är alltid under någons makt, frågan är bara vem eller vad som har makten över oss. Ingen människa är helt sig själv, ingen människa är en solitär, hon är alltid i ett sammanhang, alltid påverkad, alltid orienterad i relation till ett kollektiv. Friheten består i att välja åt vem eller vad vi ger makten att påverka och styra oss.

Svårt med orden

Inte trodde jag att jag skulle blogga om kronprinsessans och herr Daniels förlovning. Men se där, ett ord dök upp som gör mig tvungen att vädra lite kunskapstörst.

Den ena kvällstidningen fick ett scoop med nyheten om förlovningen och lurade grundligt och välplanerat konkurrenten. En speciell ”falsk” upplaga togs fram för detta ändamål. Nu påstås att en dylik upplaga med syfte att föra konkurrenterna på villospår kallas för kyrkupplaga. En kort förklaring ges, men jag är inte nöjd, jag vill veta mer om detta ord och dess betydelse.

Söker febrilt och får inget veta. Någon som vet något mer om detta med kyrkupplaga? Upplys mig, vill så gärna veta! Varför jag vill veta vet jag inte, men det spelar väl ingen roll. Det är så roligt med frågor och saker man inte vet (och det är ju väldigt mycket man inte vet... hela tiden).

(Inom parentes måste jag i sammanhanget ändå nämna att kungen inte riktigt behärskade orden i det rara Youtube-klipp som familjen spelat in. Han säger att han offentliggör eklateringen mellan Victoria och Daniel. Hm, eklatera betyder ”tillkännage”, ”göra offentligt” eller så. I och för sig som regel i betydelsen ”tillkännage förlovning”, men i alla fall. De har väl ändå inte ingått eklatering (tillkännagivande) utan förlovning. Så kan det gå. Men det gör inget, vi förstod så bra allihopa i alla fall. Och vem har inte snubblat på orden i högtidens stund?)

Från fastlag till fasta

Nu är det dags igen, att ta ett djupt andetag och förbereda sig för fastan. Eller förresten förberedelsen borde redan vara gjord vid det här lagt. Nu är det genomförande som gäller. För idag är det fettisdagen och imorgon är det askonsdagen och därmed är det fasta ända fram till påsk.

Hur det där fastandet kommer gestalta sig för mig del, det behåller jag för mig själv. Men det betyder inte att det någon hemlighet. Gud ser. Inte att förglömma. Men vissa överenskommelser kan gott vara med endast mig själv och Gud som vittnen.

Hur som helst är det en god idé att ta vara på de där perioderna som kyrkoåret ger. Möjligheterna att ta saker på allvar, att ta livet på allvar.

Så sakteliga

Jag vill ha långsamma relationer. Sådana som utspelar sig i långsamhet. Gärna intensiva, men långsamma.

Så ser det inte ut och jag försöker att ta det som bjuds.

Jag kan kanske vänja mig (vid att det inte blir som jag önskar), men förmodligen inte sluta längta efter en glimt, en stund, en medmänsklig relation av det där långsamma slaget.

Vackert smyckad

Hon blir så förtjust i mitt armband (som egentligen är två, men jag har dem alltid tillsammans och de ser kanske ut som ett). Ametister och rosenkvarts. Silver. Hon tycker det är vackert. Roligt tycker jag. Så frågar hon om jag gjort det själv.

Tänk att hon utgår ifrån att det som hon tyckte är så vackert är något som jag har gjort själv. Det vackra måste vara mitt eget verk, liksom. Jag blir lite tagen av det där, märker jag. Tänk att någon kopplar det vackra till mig på det sättet.

Fast jag har inte gjort det där armbandet själv, utan köpt det på rea i en smyckesaffär i gnällbältet.

Rubrik

Övar mig att sätta rubriker. Eller i alla fall i att tänka rubriker.

Tycker inte om rubriker, men förstår så väl deras syfte. Och förmodligen tycker jag visst om rubriker. Det vill säga bra rubriker som hjälper mig att hitta det intressanta jag inte visste att jag ville läsa.

Fast hurdana rubriker vill jag själv kunna sätta, kunna formulera. (Kom på att vilka rubriker jag vill kunna sätta och vilka jag vill kunna formulera inte alls behöver vara samma sak.)

Jag är ju så gärna lite poetsikt vag. Poesi som för övrigt inte alls är vagt utan mycket tydligt. I alla fall inte ur den poetiska synvinkeln.

Mer frustrerad nu än då jag började mitt filosoferande om det här med rubrikerna. Varför blir allt så omfattande så fort det utsätts för en eller annan tanke?

Det är ju inte utan att det ibland känns som att det skulle vara intressant att bara för en stund få prova hur det är att inte ständigt vandra i tankarnas snårskog...

Det var en gång

Går igenom några texter skrivna av mig själv för något år sedan. Och jag blir avundsjuk. Flera av de där texterna är ju bra! Eller det är så jag upplever det just nu i alla fall. I vilket avseende de är bra kan väl diskuteras, men det finns något i sättet att tänka och formulera som jag inser att jag saknar i mitt nu.

Kan man göra en resa tillbaka i sig själv och plocka upp något förlorat? Kanske inte, livet är väl alltid på väg framåt. Eller?

Jag får fortsätta leta. Inte nödvändigtvis efter den jag en gång var, men efter det sätt på vilket jag förmådde betrakta det som händer. Och kanske sökandet efter vem jag kan bli. Och vem jag är.

Just nu

Jag vet ingenting. Så är livet och tillvaron just nu.

Just nu är ju inte ett tidsbegrepp i vanlig mening utan något som finns men som inte kan placeras separerat från det pågående. Ett nu kan aldrig vara då eller sedan. Det är alltid nu, utanför den mätbara tiden (om nu tiden finns och är mätbar).

Så att något är just nu blir på det sättet existentiellt. Och med den logik som därmed är skapad i detta nu blir min existens och mitt existerande ingenting. Eftersom jag ingenting vet.

Det är så det känns. Eller så det är.

Utan grepp och fason. En ständig väntan på ett sedan. Men inget annat finns än detta nu, just nu.

Samtidigt

Ibland händer de saker samtidigt och just detta att de sker samtidigt eller i tät följd gör att det blir så märkligt. Jag läser, det är psykologiska människoöden som utspelar sig på sidorna framför mig. Jag känner igen mig, värjer mig, känner inte igen mig, uppmuntras, nedslås, allt på en och samma gång.

Så kommer det ett mejl från en människa jag inte haft kontakt med på hur länge som helst, men som jag av någon anledning tänkt en del på den senaste tiden. Det är en människa som så väl passar i delar av de där böckerna jag läser. De belyser liksom varandra – och därtill min kunskap och okunskap.

Det tycks alltså vara ett slags tematisk indelning av mitt liv just nu. Och det passar mig alldeles utmärkt. En sak i taget, både här och där.

700

Jag hade tänkt skriva något speciellt i det sjuhundrade inlägget. Men jag kom inte på något bra. Det kändes så högtidligt och därmed förpliktigande att göra så, så det fick vara. Och så kändes det så fånigt och trivialt, inget att uppmärksamma. Men nu är gränsen i alla fall passerad. Så många inlägg det blivit. Och inte vet jag om det blivit något för det. Prata går ju bra. Liksom blogga. Och hur mäts egentligen det väsentliga i alla dessa ord?

Bokslukaråldern

Slukar böckerna. Fakta mer än romaner. Så är det just nu. Samtidigt funderar jag på vad det är som får den där smått maniska ivern att infinna sig. Den där som gör att det inte går att lägga en bok ifrån sig, inte ens för det kortaste ärende. Är det boken som är så bra? Så fängslande? Så välskriven? Eller är det något utanför boken, det vill säga hos mig som läsare? En flykt? En tillflykt?

Detta är det i särklass bästa sättet att läsa böcker på, det vet jag ju sedan tidigare. Att sluka dem. Att läsa en från första till sista sidan och sedan raskt ta nästa och göra samma sak.

Fast varför det är så bra, det vet jag inte. Jag har visst fullt upp med att njuta.

Lycka

Läser en fråga i någon blogg någonstans, som jag hamnar på. Och den frågan fastnar: Hur vet man att man är lycklig?

Talas det inte väldigt ofta om detta med lycka. Hur viktigt det är att vara lycklig. Hur man blir lycklig. Hur receptet för lycka ser ut. Och så vidare. Lycka tycks vara något man kan kräva, något man kan förvänta sig att få och något nödvändigt för livet. Nödvändigt i alla fall för ett lyckligt liv.

Och som jag har funderat på svaret till den där frågan jag hittade: Hur vet man att man är lycklig? Och jag hittar inget svar. Först måste ju lycka definieras, så man vet hurdan man är de man är lycklig. Och jag klarar inte ens av att definiera lyckan.

Tar hjälp av Nationalencyklopedin och finner följande för lycka: (varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse betingad av grundläggande förutsättningar i själva livssituationen.

Och för lycklig: som känner varaktig, djup glädje och tillfredsställelse.

Lycka är alltså en känsla och att vara lycklig är att känna denna känsla. Lite besviken är jag allt över att det inte fanns mer där i lyckan än en känsla. För hur ofta känns det bra? Tror jag önskar att lycka var ett fundament istället. Det vore nog enklare.

(Samtidigt som jag sysslar med dessa tankar hittar jag – av en annan anledning – ett av mina egna tidigare blogginlägg. Det handlar om lycka och är från 071121.)

Censur och avslöjanden

Självutlämnande utan att det märks, är något slags outtalad devis eller till och med kännetecken för bra text. Om jag skriver så har jag ingen aning om – det är ju en omöjlighet att vara sin egen läsare. Men detta får mig ändå att ibland stoppa inlägg, som jag väljer att inte publicera. Inte för läsarens skull, utan för min egen.

Jag blir i och för sig sällan överraskad över mig själv, men vissa saker bli oåterkalleligt plågsamma då de formuleras. Om än i täckta ordalag eller endast framskymtande i min egen läsning. Om sedan läsaren kan läsa något i mina texter som jag själv inte kan se, det är en helt annan sak.

Unik

Varje morgon har jag vant mig att se dem. De är unga och äldre. De sitter, står och går. Alla med samma attribut: gratistidningen, Sveriges största. Själv läser jag inte Metro, jag har ju fullt upp med att titta på dem som gör det.

Fast läser de verkligen tidningen? Ja, en del gör säkert det, men min gissning efter mina ytliga studier är, att de flesta helt enkelt deltar i ett beteende. De skulle inte ”läsa” Metro om det inte var så att alla andra gjorde det.

Det är därför det är så roligt att inte läsa Metro. Det är liksom ett så enkelt sätt att vara speciell på.

Vänta ett tag

Behöver något att vila ögonen på. Det blir första artikeln i senaste numret av tidskriften Peqoud. Om väntan handlar det och en paragraf i Anita Beckmans text träffar så rätt:

Väntan sitter i våra kroppar.
Den fadda smaken från bänken i busskuren likväl som väntan på kärlek och närhet i livet: sedimenterad i vår hållning, i vår kroppsliga tyngd.

Längre ner i texten står att läsa:

Att samtala om väntan är att tala om ett existentiellt, men ändå högst vardagligt mellanrum.
Att samtala om väntan är att försöka göra små, små sprickor i självklarhetens mur. Den mur som gör oss blinda för det som egentligen upptar en så påtaglig del av vår tid. Att livet går åt till att vänta på olika saker är så självklart att vi sällan eller aldrig har anledning att reflektera över det, precis som en varnlig dag på jobbet består av en hel del till synes meningslöst plockande med suddgummin, lappar och gem.

Detta är vad jag läser i väntan på... Ja, på vad då? Jag vet och jag vet inte. Och det är kanske just så som väntan är, uppenbar och oklar, påtaglig och diffus.

Felande länk

I tider av omorganisation, ständig förändring och krav på människan att hon ska vara hundra procent flexibel, rörlig i alla riktning samtidigt och ögonblickligen, händer det att den mänskliga verkligheten uppenbarar sig. Och då som en begränsning till alla de där skrivbordsfabricerade idéerna som genomförs. Vi fortsätter utbyggnaden av det samhälle där människan inte klarar av att leva. Men det märker i och för sig bara den som är modig och rofylld nog att stanna mer än fem minuter på samma ställe.

Svensken och religionen

I det postmodernt fragmentiserade Sverige har religionen nu länge varit godtycklig. Den har formats av varje individ ensam och innehållet har varierat efter tycke och smak. De organiserade religiösa samfunden har fört en tynande tillvaro i spåren av den individorienterade kulturen.

Men någonstans finns det en bortre gräns. Ett slags yttersta punkt där människans inte kan bli mer individualistisk och självväljande. Det är då attraktionen för den organiserade religionen återfår sin kraft. Och kanske är den tiden snart här.

Dagen bjuder på en intressant artikel i ämnet. Det är redovisningen av en undersökning om religionens betydelse för människor i olika länder. Helt enligt förväntningarna kommer Sverige långt ner på en sådan lista. Här betyder religionen minsta möjliga för den frigjorda människan.

Men något kan alltså vara på gång. Så här säger Grace Davie, professor i sociologi:

De religioner som ofta vinner anhängare i kristider är de med fasta ramar och som erbjuder trygghet.

Synd då bara på alla kyrkor och andra, som så ihärdigt försökt anpassa sig till tidsandan. Nu verkar det vara ogjort arbetet, det hade gått att vänta in konjunkturen. Risken är att det nu bara återstår omvändelse.

Till heders

Det som, åtminstone för mig, betecknat något förgånget och ibland smått löjligt (varför det egentligen?), visar sig nu vara extremt i fas med tiden. Det handlar om ljusbilder. I senaste numret av Språktidningen är det nämligen detta ord som rekommenderas för att beteckna en rad olika typer av upplysta (och upplysande?) bilder såsom OH och Powerpoint. Förklaringen till rekommendationen av ljusbilder lyder: ”ordet är inte kopplat till ett särskilt tekniskt system eller program”. Och vips så var ljusbilderna moderna igen. Härmed införs de i denna betydelse i den aktiva vokabulären.

Avlyssnat

Det går ju inte att komma ifrån detta att det kan vara ganska roligt, generande, upplysande, att ibland lyssna på vad man själv faktiskt säger. Som när jag hörde mig själv säga att tänka kan vara rätt så påfrestande ibland men också vara ett ack så bra sällskap då man inte har något annat. Undrar om jag inte lärde mig något om mig själv där – genom att lyssna på mig själv.

Praktik

Förhållandet mellan teori och praktik har gäckat mig hur länge som helst. Ända tills några ord i en dagstidning får allt att falla på plats. Det som sägs är att teori är reflektionen över praktiken. Jag gillar det där, att det är praktiken som kommer först. Det finns liksom inga manualer för hur livet ska levas, hur det kristna livet utvecklas eller liknande, utan det handlar hela tiden om att praktisera – att leva kort och gott. Sedan kommer olika skrivningar och kan belysa praktiken från olika håll, men inte styra den.

Somligt – rätt mycket egentligen – kan inte läras genom att följa en färdigformulerad manual eller instruktionsbok. Det allra mesta, kanske allt, i livet behöver praktiseras för att kunna göras. Ingen teorietisk instruktionsbok kan göra en människa bättre, mer framgångsrik, tryggare, snyggare. Ingen dogmatik i världen kan frälsa en människa. Nej, det behövs praktik, övning i konsten att leva.

Reflektion över min livspraktik får jag genom teorin. Och den bästa teorin är den som är framsprungen ur livet självt, ur själva levandet. Så kan justeringar göras, omvändelse, upprättelse, förnyelse. Men först måste det finnas något att reflektera mot och det är själva praktiken, alltså livet. Så är då teorin reflektionen över praktiken.

Because I'm worth it?

Visst hör man numera väldigt ofta att det sägs att den ena eller andra människan är värd någonting. En semester, en dyr pryl, ett steg i karriären och så vidare. Jag är lite osäker på vad ”värd” egentligen betyder i det här sammanhanget, men kan inte låta bli att dra snabba paralleller till ”förtjäna”.

Och det är då alla frågorna dyker upp: Hur blir man värd en sak? Vad är det man ska ha gjort, vad är det man ska vara, hur ska man vara, för att bli värd något?

Kanske går det att hitta ett och annat mer eller mindre tillfredsställande svar på de där frågorna, men frågor som gör det än mer komplicerat är sådana som: Vad är det som gör att så oerhört många människor i vår värld inte ens tycks vara värda mat, kläder och husrum. Eftersom de saknar just detta måste det väl bero på att de inte förtjänat det. Eller?

Jag kan köpa mig en ny dator, en semesterresa till Kreta, åka på spa en helg eller något annat. Men förtjänat det har jag svårt att se att jag gjort. Detta helt enkelt för att jag inte förstår hur den förtjänsten, det värdet, mäts. I synnerhet inte hur det mäts i förhållande till alla de medmänniskor som inte har mat för dagen.

Tillvarataget

Om åren med små barn hör man ofta sägas: ”Den tiden kommer inte igen, så det gäller att ta vara på den.”

Jag undrar bara: Vilken annan tid kommer igen, så att man inte skulle behöva ta vara på den?

Mer lila

Märkte när jag la upp det förra inlägget att det var första gången jag hade lila som etikett till ett inlägg. Rätt märkligt i en så lila-präglad blogg. Men samtidigt kanske det finns saker i livet som märks utan att man formulerar det.

Dagens klädsel

Idag fick jag frågan om jag klippt mig. Mitt svar blev: ”Nej, men jag borde”, för det är just så det är. Hon som frågat fortsatte då: ”Men det är något som är annorlunda.” Efter en kort eftertanke kommer hon på vad det är: ”Men du har ju inget lila på dig idag!”. Och så var det: inget lila idag, förutom några pärlor kring hals och arm.

Bara minuter efter denna händelse händer det igen, att jag får en kommentar om att jag inte har något lila på mig. Jag har varit med om det förut, till och med att någon trott att jag inte mått bra för att jag inte varit klädd i något lila.

Detta är då specialistens (det vill säga den som specialiserat sig, i detta fall på en färg) problem: Inte att klä sig i andra färger än den vanligaste, utan att omgivningen liksom rubbas. Fast visst är det lite roligt! Imorgon blir det något lila igen, så lugnet kan lägra sig över dem jag möter.

Sunt och friskt

I Dagen idag intervjuas Lars-Åke Albinsson om synen på sjukdom och hälsa. Albinsson gör en mycket god insats som talesman för ett alltför bortglömt eller kanske negligerat synsätt. Ett synsätt där den viktigaste och avgörande hälsan inte handlar om kroppens medicinska friskhet utan själens goda relation med Gud. Gott talat du tappre!

Trygghet och ensamhet

Så har det aktualiserats igen, det här med de rädda och trygghetsberoende svenskarna. Nu är det Dagen som i veckan haft en intervju med överläkaren och psykiatern David Eberhard. Han talar om att vi har lagstiftat bort farorna i livet och därför blivit mindre försiktiga och mindre kunniga om att livet gör ont. Människor söker akut psykvård för att förhållandet tagit slut. Cykelhjälm lär oss inte förutse farorna, det behövs helt enkelt inte. Zebralagen vid övergångsställena fråntar oss ansvaret att se oss för och lägger skulden på någon annan, med följd att olyckorna på just övergångsställen ökat.

Som en replik på denna intervju med Eberhard kom en insändare av Ulrika Naezer, kommunikatör inom Svenska kyrkan. Hon hävdar att Eberhard missar betydelsen av de alltmer saknade familjebanden som skapar gemenskap och tillhörighet. Om ingen annan finns att ty sig till kanske hundens frånfälle faktiskt gör mig deprimerad.

De har goda poänger både Eberhard och Naezer, även om jag inte är helt säker på att de i grund och botten talar om samma sak. Kanske talar de inte heller om det avgörande. Nämligen detta att människan är obotligt ensam. Ensamhet botas inte ens med sociala relationer, om än aldrig så familjära och trygga.

Ingen människa blir mindre ensam vare sig med cykelhjälm eller barhuvad. Vare sig hon har en hund som lever eller inte. Eller vare sig hon är deprimerad eller inte. Nej, ensam det är hon oåterkalleligt. Och livet gör ont, oåterkalleligt. Bara att vänja sig, bättre blir det inte.

Och lösningen på ensamheten kanske inte finns, men Dag Hammarskjöld har ändå fångat en utmanande tanke då han säger att Ensamheten kan vara en kommunion.

Uppfylld

Under andakten faller det mig in att vi är med om något anmärkningsvärt stort där mitt i tystnaden. Jag fylls av tacksamhet över att vi på detta sätt får vara med och uppfylla Bibelns ord: Bär varandra bördor, så uppfyller ni Kristi lag. (Gal 6:2)

Som hittat

Det är den som är väl förberedd kan improvisera. Så brukar jag själv uttrycka mig då det passar sig. Nu får jag tydligt medhåll av Elisabeth Sandlund, som i Dagen formulerar sig så här angående miljön och förutsättningarna på en tidningsredaktion:

Det är en speciell miljö där genomtänkt planering är ett måste för att man hela tiden ska vara beredd att improvisera. När man är ute i skogen är det ju bara om man har en bra karta som man vågar avvika från stigen i förvissningen om att det går att hitta tillbaka.

En tydlig och stadig grund i livet är naturligtvis ännu viktigare. Ty den gör att det är lättare att hitta.

Med blick för det onda

Vi bör blicka in ibland, det skriver Owe Wikström i Dagen. Och dit vår blick bör söka sig är till det inre hos de människor som är begåvade och sjuka nog att kunna berätta om det. Livet gör ont, att glömma det är nog en av de största skador vi kan orsaka oss som människor.

Som vanligt

Länge nu sedan jag skrev något som gav upprörda och tillrättavisande kommentarer. Men det beror väl på att det också är länge sedan jag kommenterade någon tidningsartikel. Gör man det och gärna i något kontroversiellt ämne eller på ett radikalt vis får man alltid uppmärksamhet.

Men just uppmärksamhet är ju inte så viktig. Åtminstone inte jämt. Det är ju det där vardagliga stretandet som snarare är den här bloggens varaktiga tema. Där kan förvisso en och annan tidningsartikel med lätthet rymmas. Men det är så mycket mer än löpsedlar, så mycket mer än förstasidor, så mycket mer komplicerat. Och så mycket enklare. Det är livet, helt enkelt.

Som vanligt med andra ord.

Ovanlig

På bussen är det en kvinna, en uppenbart främmande kvinna, som ger en ung tjej en komplimang om hur söt hon är. Och kvinnan gör detta inte mindre än två gånger. Att någon gör så är så pass konstigt att det blir spännande. Men oavsett om kvinnan är galen eller drogpåverkad eller bara helt vanlig är det lätt att tycka om det hon gör.

Två saker gör hon: För det första verkar hon inte bry sig om – kanske inte ens vara medveten om – den outtalade regeln att så där gör man inte. För det andra både ser och uppmuntrar hon en annan människa.

Jag misstänker starkt att hon inte är det minsta galen utan bara en vanlig, men alltför ovanlig, medmänniska.

Mer

Betänk: Gud är alltid mer. Inte mest, utan mer än så. Ständigt mer.

Heltid

Häromdagen hörde jag det igen uttrycket ”att umgås med Gud”. Jag blir så förvirrad, för jag vet inte vad det betyder. För mig låter ”att umgås med Gud”, som något slags socialt planerad aktivitet. En aktivitet som dessutom antyder trevlighet och gemytlighet – för det är väl vad vi tänker oss att få då vi umgås.

Gud är ingen jag umgås med, men väl någon jag lever med. Vi har ingått en överenskommelse, genom dopet, som nu rullar på dag för dag. Men umgås gör vi nog inte så mycket. Det är mest vardag, vanlig tristhet, en och annan härlighet, inte särskilt planerat utan vi följs åt genom det som är.

Så hur jag ska beskriva min relation med Gud vet jag inte riktigt. Och kanske är det därför ett uttryck som ”umgås med Gud” uppstår. Men ett sådant uttryck reducerar Gud till en relation bland andra. Och så är det inte för mig och framför allt vill jag inte att det ska vara så.

Möjligen ligger det i tiden det där med umgänget, att det ska vara kontrollerat, äga rum när jag vill, på mina villkor och lagom ofta. Men Gud är ingen man umgås med, Gud är någon man lever med – och det är skillnad det. Gud inkräktar i våra liv, ovillkorligt, Gud går aldrig hem utan stannar kvar ständigt. Det finns inga mellanrum mellan tillfällena då Gud är involverad i livet. Det är därför det inte är något umgänge (av typen delad vårdnad...) utan ett liv och livet pågår ju ständigt, det ges inga pauser, men ett vidunderligt liv – heltid tillsammans med Gud.

Ljusfenomen

På väg hem passerar jag det stora huset fyllt av kontorslokaler. Där blinkar lamporna i alla rummen i två våningsplan i otakt med varandra. Det blir ett märkligt ljusspel i mörkret mellan husen. Konstigt, tänker jag, något måste ha hakat upp sig på något vis.

Strax därefter åker jag tåg. Jag sitter och läser och någonstans mitt i en mening blir det mörkt i vagnen. Det visar sig att det blivit problem med en säkring till just den vagnen, så vi får färdas i mörker genom kvällsmörkret.

Efter allt detta ljus och mörker fylls jag av tacksamhet över att ha mitt liv upplyst av det Ljus som inte kan släckas. Det Ljus som lyser lika klart i ljus som i mörker. Jesus sa: Jag är världens ljus.

Andligt liv

En kristen som vill leva i Jesus efterföljd torde sträva efter ett rättfärdigt. Detta rättfärdiga liv levs inte i bönen, inte i det andliga livet. Nej, det är i den vanliga grå vardagen det rättfärdiga livet levs och visar sig. Det är beslut som fattas, val som tas, handlingar som utförs, ord som sägs och så vidare.

Det finns ingen separering mellan andligt och kroppsligt, utan allt hör ihop. Det går inte att dela och ha en andlig och en fysisk del i sitt liv, utan allt är ett och detsamma. Även om nutidens svenska religiositet gärna separerar andligt och kroppsligt/fysiskt är detta inget som Bibeln gör och alltså inget som den kristna människan heller bör göra.

Allt vi gör är en del av våra andliga liv och våra fysiska liv påverkar vårt andliga liv. Det är inte två olika saker utan en och samma. För den som vill vara en Jesus efterföljare finns inget val, det är hela livet, alla dess delar, eller inte alls. Någon uppdelning vet det fromma livet inte av.

Leende

Han log! Trött kliver på bussen och visar fram min biljett. Då ger mig busschauffören ett soligt leende. Så ovanligt och på ett sätt kanske onödigt. Men så uppiggande!

Ett ögonblick

Ett ögonblick är oftast väldigt likt det ögonblick, som var strax innan. Inget tycks ha förändrats. Så läggs ögonblick till ögonblick, bildar en dag, ett liv. Ögonblick så lika varandra och ändå så olika. Livets konstant och föränderlighet.