Oklart

Från P.O. Enquists Ett annat liv:

Han intalar sig att en ny fas i hans liv nu inträder. Han är osäker på vad den tidigare fasen resulterat i.

Ja, det kan även jag instämma i. Dessa fasväxlingar som bidrar med sådan oklarhet. Det går vidare, men med vad?

Ord

Är inte korsord ändå rätt fantastiskt. Att man kan foga ihop så många olika ord. Foga dem i och intill varandra, låta dem komplettera och bilda helhet. Och ändå betyder det ingenting.

Varför och ingenting

Det är något med den där varför-frågan. Den som svarar på orsaken, anledningen, till saker och ting. Varför gör jag si eller så? Varför behöver eller behöver inte varför-frågan svar?

När alla förklaringar finns där, när alla förhållanden är prövade. När ingenting återstår, vad finns kvar då? Vad är ingenting?

Tolkningsförsök

Hur tolkar och förstår man sin omgivning om man inte tror på Gud?

Det svåraste

Det är så uppenbart, steg för steg, att livet måste levas med en bit i taget. Frågan är bara vilken bit. Och hur. Allt på en gång är för mycket. Blir ohanterligt. Vem sållar? Hur sållar man? Vet inte. Det svåraste är att inte veta.

Behovet av förändring

Detta inlägg utgör försök till svar på en fråga till ett tidigare inlägg om förändring. När jag skrev det inlägget misstänkte jag att det kunde läsas precis så som det nu har gjorts, att jag inte tycker man ska förändra. Här följer ett försök att förklara hur jag tänker.

Utgångspunkten
Kyrkan upplever både minskat antal besökare och medlemmar. Detta vill man råda bot på. Därför vill man förändra. Rätt och riktigt naturligtvis, att se över sitt hus. För hur ska man kunna förkunna evangeliet för dem som inte är där? Och förkunna evangelium är ju uppdraget som kyrkan fått av Jesus själv. Alltså behövs en kyrka som är attraktiv, så människor kommer dit och stannar kvar. En inte helt enkel fråga att svara på. Hade den varit enkel hade inte det här samtalet behövt föras.

Uppdraget
Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium. Detta görs på olika sätt med hjälp av olika uttrycksmedel såsom sång, musik, tal, riter, symboler, o.s.v. Det finns inget självändamål i att behålla en gammal stil, ett gammal uttryckssätt, och inte heller i att byta ut det mot ett modernare och mer uppdaterat.

Därmed inte sagt att det inte ska satsas på relevant barn- och ungdomsverksamhet t.ex. Naturligtvis ska den delen av kyrkans verksamhet (precis som all annan) vara fräsch och tilltalande. Nya generationer av människor kan inte nås på exakt samma sätt som tidigare generationer. Språkbruk, referensramar, begrepp, uttryckssätt o.s.v. är sådant som växlar. Och här har kyrkan en stor utmaning i att vara relevant för olika åldrar och olika människor. Evangeliet är ju inte bara för en grupp eller ålder, utan för alla.

Frågan blir då: Vad är det som blir attraktivt till följd av det som kyrkan gör, de uttryckssätt som används o.s.v? Är det en viss musikstil? En mötesform (t.ex. stillsam sinnesrogudstjänst)? En mysig lokal? Gott fika? Trevligt sällskap? Eller något annat. Detta är ingalunda oviktiga saker. Men är de verkligt viktiga? Är de kärnan i kyrkans uppdrag? Nej, knappast.

Det är evangeliet som är uppdraget. Något som inte utesluter vare sig gamla eller nya uttryckssätt. Men uttryckssätten i sig är inte evangelium. Uttryckssätten, formen, åsikterna, är inte tron på Gud. De är bara ett försök att åskådliggöra tron och som sådana är de naturligtvis inte alls oväsentliga. Men först måste det finnas en tro, en övertygelse, ett allvar, ett upplevt evangelium att uttrycka.

Problemet
Det är här vi så lätt får problem. Vi vill hitta ”sättet”. Vi vill hitta – en gång för alla – hur vi ska göra så alla är överens och så budskapet förkunnas. Och så faller vi i fällan. Fällan att det skulle finnas ett speciellt sätt, en speciell metod, som är lösningen på det minskande intresset för kyrkan. Bara vi gör si eller så, kommer allt bli annorlunda. Men jag tror inte det finns en metod, en speciell förändring, ett speciellt sätt, som är det rätta och som gör kyrkan och kyrkans verksamhet (och evangeliet?) attraktivt.

Kyrkan
Vad är kyrkan? Vad är den till för? Vem är den till för? För mig svarar inte kyrkan mot något som kan omtalas i termer som roligt eller inte roligt. Kyrkan är ingen intresseförening dit jag går och engagerar mig tillsammans med några likasinnade med samma intresse som jag. Nej, kyrkan och kyrkans gemenskap är något långt mycket större. I kyrkan är man inte förenad av gemensamma intressen eller gemensam smak. I kyrkan är man (borde i alla fall vara) förenad kring Jesus, som frälsare och Herre. Det är när den gemenskapen förringas till att handla om musikstil, klädsel, mötestider eller något annat förhållandevis trivialt, som det blir problematiskt.

Visst måste det finnas någon attraktion i att gå till kyrkan, annars skulle knappast någon bry sig om att gå dit. Men vari består denna attraktion? Social gemenskap, tilltalande musik, välformulerad predikan, billigt kyrkkaffe o.s.v. är alla bra saker och visst kan de vara orsak att gå till kyrkan. Men borde inte det mest attraktiva i kyrkan vara något helt annat? Är inte evangeliet i sig attraktivt nog och angeläget nog för människor? Faran är att evangeliet göms bakom alla idéer och metoder, skyms bakom trevligheten och alla uttryck för det vi tycker om.

Jag går inte till kyrkan för att höra den musik jag trycker om, jag går inte till kyrkan för att möta människor som tycker som jag, jag går inte ens till kyrkan för att möta trevliga och vänliga människor (för alla är ju tyvärr inte det ens i kyrkan). Det finns inga sådana skäl som gör att jag går till kyrkan. Jag går till kyrkan för att vara tillsammans med andra Guds barn, för att vara tillsammans med dem som delar samma tro och som är på väg åt samma håll som jag. Jag går till kyrkan för att tillsammans med dessa höra, se och möta Gud.

Utmaningen
Hur ska jag kunna övertyga en annan människa att hon behöver Gud, om jag inte själv behöver Gud? Hur ska den helige Andes eld i den pånyttfödda människan kunna spridas om den inte brinner? Inga sånger i världen, ingen aldrig så vältalig och bibeltrogen predikant, inga häftiga möten eller annat kan någonsin ersätta tron på och kraften i evangeliet.

Vi får inte glömma att varje gång det händer något, varje gång en människa blir berörd av Gud, finns det en enda förklaring till detta. Den förklaringen lyder: Guds nåd. Att människor upplever Gud handlar aldrig om våra metoder, våra sånger, våra former, våra idéer eller förmågor, utan alltid och enbart om Guds nåd.

Alltså: Det vi kan göra är att söka de miljöer och de uttryckssätt som gör det möjligt för Guds nåd att verka. Där inte vi, våra idéer, former och metoder står i vägen för Gud och Guds verk. Något generellt svar på vad detta är finns inte, då vore det ju en metod vi kan styra över. Men att som enskild människa och som församling låta sig alltmer uppfyllas av helig Ande är en avsevärt mycket viktigare strävan än att ordna experimentverkstad för egna idéer, metoder och önskemål.

Och eftersom mötet med Gud alltid innebär förändring, är detta svaret på hur jag tänkte när jag skrev att det är människan, och inte metoderna, som behöver förändras.

Den stora ensamheten

Dokumentären i dagens Dagen väcker säkert reaktioner hos alla som läser. Det finns mycket att reagera på. Det handlar om sexuella övergrepp. Det som främst drabbar mig är den ensamhet som präglar alla de inblandade. Oavsett vem de är i den här förfärliga historien tycks de vara och ha varit så ensamma.

Och detta gör mig lite rädd – samtidigt som det kanske bara bekräftar det uppenbara. Trots församlingsgemenskap, trots att omsorgen sätts så högt, är det ytterst sett ensamma vi framlever våra liv. Även i församlingen.

Jag påstår inte att det är så det ska vara, men allt för ofta tycks det som att det i alla fall är så det ser ut. Är inte detta det värsta? Visst är det som hänt Ola i artikeln förfärligt och det bästa vore om det inte hände. Men om det ändå – till följd av att vi trots allt lever i en syndig värld – händer, är väl inte ensamhet det man bäst behöver. Nej, tänk om det fanns en gemensam vandring där det faktiskt fanns, åtminstone någonstans, möjligheten till en så pass nära relation att förtoende och tillit kunde skapas. Förövaren beskriver hur han inte kunde tala om det som hänt eftersom det var så personligt, så tabubelagt och så förfärligt. Ensam.

Önksar att det vore annorlunda, att vi skulle lära oss detta – den gemensamma vandringen – av dylika händelser. Men kanske är min önskan bara en utopi, en omöjlighet i denna värld. Jag vet faktiskt inte, förfäras bara.

Sommarbloggare

Ett lästips i sommar är Dagens sommarbloggare. Läs mer här och följ denna veckas bloggare, Berit Simonsson här eller via länken till höger, där också länkar till kommande veckors bloggar kommer läggas upp.

Förändringens strävan

Tänk så ihärdigt det jagas förändring. Nya koncept, nya metoder, nytt mode, nya strukturer. Säkert gott och bra ibland, säkert välbehövligt i vissa fall. Men kanske är det de allra flesta gångerna helt enkelt människorna som behöver förändras.

Ungefär så går tankarna när jag läser David Wingrens kommentar i Dagen till den gångna veckans Torpkonferens. Så här skriver han:

Och att tro att det skulle vara särskilt annorlunda nästa år är bara dumt. "Varför ändra ett vinnande koncept?", är nog den allmänna inställningen bland både Torpbesökare och arrangörer.

Och då tänkte jag: Nej, det är förmodligen inte konferensen som behöver förändras, utan människorna som besöker den. Åtminstone verkar Jesus, så som han och hans verksamhet beskrivs i Nya Testamentet, vara mer intresserad av människor och deras förvandlig än av nydanande arrangemang.

Önskelista

Ett timglas. Undrar om det inte är ett timglas jag vill ha. Ett timglas där tiden går, sandkorn för sandkorn. Ett timglas där man kan se att tiden tar slut, sanden rinner bort och tidsmätningen får en ände.

Men det ska vara ett riktigt timglas, ingen sådan där leksaksvariant, utan ett där man förstår att det är på riktigt. Ett där tidens gång och tidens slut tas på allvar.

Ett timglas. Det är ett timglas jag vill ha. En tidsmaskin till tidlösheten.

Ett timglas. Helt enkelt.

Värdet i att inte förstå

Så ofta söks förståelsen och strävas efter tillrättaläggandet då allt blir uppenbart. Förståelsen söks, som vore den enda sättet till närhet och hjälp människor emellan.

Men kanske är det i själva verket så att ingen någonsin kan förstå någon annan, helt enkelt för att varje människa är unik och livet kan te sig på oändligt många sätt.

I så fall är det inte förståelsen som ger närhet och hjälp utan istället konstaterandet och erkännandet att vi inte kan förstå. Också – och i synnerhet – oförmåga är brobyggande, ty vi behöver egentligen alla varandra.

Ge av sitt hjärta

Det är inte alltid lätt, tvärtom ofta väldigt, väldigt svårt, att övertyga sitt hjärta om att vara uppriktigt generöst.

Inklusive människan

Apropå det där med integrera och inkludera, som jag skrev om i förra inlägget, kan jag så intensivt sakna det inklusiva, inte minst i kyrkan, som jag kan tycka ändå borde föregå med både gott och bibliskt exempel. Visst, erfarenheterna är olika och därmed gäller inte den saknaden alltid och inte alla och överallt. Det finns positivt inklusiva kristna gemenskaper som låter gudsavbilden hos människor gå före den enkla likriktningen. Likväl finns det kristna sammanhang som så smittats av samtidens integreringspolitik att både Gud och människa tycks ha tappats bort på vägen. Martin Buber skriver:

Kollektivitet är icke förbindelse, det är en hopbuntning: medlemmarna är sammanpackade, individ intill individ, gemensamt utrustade, gemensamt förberedda, med endast så mycket liv från människa till människa att det uppeldar marschstegen. Men gemenskap, gemenskap i vardande (endast den känner vi hittills) är ett icke-mer-bredvid-varandra-utan-med-varandra hos en mängd personer vilka, även om de rör sig mot ett gemensamt mål, överallt erfar sig vara vända mot varandra. Det är ett dynamiskt visavi, ett flödande av Jag till Du: gemenskap råder där gemenskap sker. (Buber, Martin, (1993), Dialogens Väsen. Traktat om det dialogiska livet, Ludvika: Dualis, s94)

Just det där, inte bredvid utan med varandra, är orden för min längtan. Personlig, utlämnande och obekväm. Jag vet, men i alla fall.

Den svenska midsommaren

Det är midsommar. Det som – av någon anledning – så lätt bli symbolen och uttrycket för det svenskaste av det svenska. Att fira midsommar på traditionellt vis, det är att vara riktigt svensk. Och riktigt svenska vill vi ju gärna att alla ska vara, det är det som i ur och skur omnämns som integration.

Integrera är ett ord som betecknar en sammansmält helhet. Detta är en vitt utbredd strävan i samhället, att rikta alla åt samma håll samtidigt, att låta människorna färdas framåt i snörräta militärparader där allas steg ekar som ett enda. Det är till denna det-enda-stegets frihet människan fostras i integrationens anda, oavsett man är invandrare eller inte.

Inordna sig, vara integrerad, det är höjden av framgång, både för samhället och den enskilda människan. Och så har man fått förståelsen av att integrering är den bästa av gemenskaper, av samlevnad och lycka. Den utlandsfödda svensk som lyckats integreras är accepterad av samhället, inte som den hon eller han är utan för att hon eller han lyckats bli som alla andra. Den duktiga skoleleven som arbetar snabbare än sina klasskamrater integreras bland de andra, blir som dem och förlorar sin särart och kanske till och med sin begåvning. Då har samhället lyckats, ty integrationen är ett faktum.

Inkludera däremot handlar om att låta ingå. Ingå utan sammansmältning, alltså ett slags mångfaldens gruppering. I det inklusiva finns gott om utrymme, där ryms särarten och olikheten, likaväl som likheten och enhetligheten. I den inklusiva gemenskapen är grunden mångfald och inte likriktning. Det är en gemenskap där ljudet hörs av många fotsteg, där vars och ens röst blir hörd. Inte för att det alltid är enklast eller mest lätthanterligt, utan för att det ligger närmast människans natur.

Människorna skapades till Guds avbild, till att vara Gud lika. Inte till sin egen avbild och att vara varandra lika. Olikhet är en välsignelse som, när den accepteras, inkluderar gemenskap mellan människor.

Gemenskap och definitionen för ett svenskt folk är inte om och hur midsommar firas, utan helt enkelt det faktum att vi är olika människor som lever tillsammans.

Med eller utan tro på Gud

Göran Rosenberg och Christer Sturmark bjuder i ett par artiklar på intressant läsning om det religiösa och det sekulära.

Ateismen är ingen religion hävdar Sturmark, som vore det värsta som kunde drabba honom, att bli klassad som religiös på något sätt.

Rosenberg funderar på varför religioner med tron på den Gud som Humanisterna inte tror på utgör ett sådant problem för dem.

Religionen förtrycker människor och pådyvlar dem åsikter de inte valt själva, hävdar Sturmark och tycks se sig som ledare för en befrielserörelse. En befrielse till gagn för det sekulära, neutrala samhället med i alla situationer korrekta och ickepåverkande åsikter. Får man förmoda.

Är ändå inte det intressantaste denna rädsla Humanisterna tycks bygga hela sin verksamhet kring. Och där det bästa försvaret för den egna linjen tycks vara att den minsann inte innehåller någon otillbörlig och ickevald påverkan. Hur naiv får man bli? Allt människan möter, allt hon ställs inför, alla val hon gör är naturligtvis resultat av påverkan i någon grad. Något annat är otänkbart i den gemenskap av mänsklighet som alla människor – utan att kunna välja – lever i.

Även ett helt igenom sekulärt samhälle (om det nu är möjligt och vad det i så fall skulle vara) påverkar naturligtvis människorna i samhället. Och om en sådan påverkan självklart skulle vara bättre i alla lägen än en religiöst färgad påverkan, ja det kan väl inte ens Sturmark bevisa.

Naturligtvis finns det avarter inom den religiösa påverkan, men det gör det även i den sekulära. Kanske är det inte så enkelt att den ena eller andra påverkan (om de nu kan renodlas, vilket är tveksamt) är uteslutande positiv. Nej, kanske är det i själva samspelet mellan människor i en faktiskt levd situation som det visar sig vad som är bäst för människan. Och om ett samhälle skapas där människor lever i harmoni kan det väl inte vara negativt, inte ens om harmonin har sitt ursprung hos den Gud som, enligt Humanisterna, nog inte finns.

"Och den ljusnande framtid är vår"

Har i dagarna läst ekonomiprofessor Micael Dahléns bok Nextopia. Det är en bok om förväntningssamhället och som helst-världen. Förväntningssamhället är samhället som kretsar kring förväntningarna på framtiden och som helst-världen är där vem som helst kan göra vad som helst när som helst och var som helst. Sådan är samtiden – och framtiden – enligt Dahlén. Nextopia är den perfekta morgondagen mot vilken vi alla strävar, förväntningssamhällets mål.

Allt är tillgängligt för alla hela tiden och det handlar ytterst lite om vem du är och ännu mindre om vad du gjort eller gör. Det handlar istället uteslutande om vad du kan bli, vad du kan göra imorgon. Framtiden är det som är värt någonting, nuet och gårdagen går bort. Det är förväntningarna – innan något inträffar – som sätter värdet. Framtiden är värd sin vikt i guld, eftersom förväntningarna rankar den så högt. För det är då, i framtiden, som allt ska hända. Med förväntningarnas hjälp är allting möjligt i en framtid. Och därför är framtiden det som, med hjälp av förväntningarna, betingar det i särklass högsta värdet. Det är alltså aldrig för sent att lyckas, att nå nya höjder, möjligheterna har aldrig sprungit ifrån oss, de finns ständigt framför i den av förväntningar uppbyggda framtiden. Så lyder Dahléns analys.

Utifrån detta sätt att beskriva samtiden – och framtiden – och förklara det som sker, borde evangeliet vara i tidernas högkonjunktur. Så funderar jag under läsningen av Dahléns bok. Evangeliets guldålder. Men så tycks inte vara fallet. Varför? Ett budskap med så tydlig framtidsformulering, med hoppet om en annan – mycket bättre – värld, med löftet om förvandling och förnyelse (det gamla är förbi), med tro på att allting är möjligt och övertygelsen om att det bästa ligger framför. Varför hörs inte det budskapet i förväntningssamhället? Evangeliet är ju som klippt och skuret för som helst-världen. Vem som helst kan var som helst och när som helst bli det yppersta av vad som helst, nämligen Guds barn. Och som om detta inte vore nog kan du – kanske redan imorgon – nå det yttersta av nextopia, det perfekta.

Visst, evangeliet och himlen är ingen produkt som ska konsumeras. Men även om förväntningssamhället har sitt kretslopp kring just konsumtionen behöver det inte vara en motsättning mellan förkunnelse av evangelium och uttryckssätt anpassade till samtiden. Är det förresten inte det som kyrkan kontinuerligt kämpar med, att tala och verka på ett sätt som är relevant för nutidsmänniskan (eller kanske framtidsmänniskan för att hålla sig till Dahléns förväntningssamhälle)?

Jag bara undrar. Varför talas det i kyrkorna så lite (inte alls) om framtiden? Varför förkunnas det inte om himlen, om Jesus återkomst? Det är märkligt tyst om det högaktuella. Högaktuellt både i det levda förväntningssamhället och i evangeliets kärna. Det finns en framtid, det bästa ligger framför och tills denna framtid är här, låt oss bygga förväntningar och leva våra liv efter dem. Så har väl talet om den yttersta tiden alltid lagts upp, som en förberedelse, ett försök att föreställa sig det yppersta och en längtan – oemotståndlig – efter det som komma ska.

Vart tog det vägen? Jag vet inte, men jag längtar efter fler förväntningar och mera framtid.

Tro och vetenskap

Det är nu ett par veckor sedan högskoleverket fällde sin dom över framförallt de konfessionella teologiska utbildningarna. Orden var hårda kring bristen på vetenskaplighet och kompetens. Högskoleverkets huvudpoäng var att konfessionellt huvudmannaskap är svårt att kombinera med vetenskaplighet och att konfessionellt praktiska kurser inte kan räknas som vetenskap. Kort sagt tycks kritiken ligga på sådant som rör relationen mellan det konfessionella och det vetenskapliga. Om detta och högskoleverkets yttrande kan man naturligtvis tycka olika, men låt oss stanna en stund vid det där med förhållandet mellan konfessionell tro och vetenskap.

I senaste numret av Forskning & Framsteg intervjuas påvens förre chefsastronom, George Coyne. Han är vetenskapsman och troende kristen och uttalar sig om förhållandet mellan tro och vetenskap:

För mig finns ingen konflikt mellan tro och vetande, det är två helt skilda områden av mänskliga strävanden. [...] Jag är ju inte bara en vandrande hjärna, mina erfarenheter överskrider vida sådant som omfattas av vetenskap. En sådan erfarenhet är religion. Varför ska inte den kunna integreras med vetenskap, konst, poesi, musik och allt annat mänskligt? Men jag vill understryka att min tro inte är ett resultat av mina vetenskapliga studier.

Vetenskap famnar således en del av mänskligt liv, men inte allt. Tro och religion kompletterar vetenskap och ger tillträde till andra delar av detta att leva. Ungefär så resonerar Coyne och han är tydlig med att skilja mellan det som sker i tiden – vetenskapligt förklaringsbart – och det som sker utanför tiden – Guds handlande. Därför utesluter inte till exempel big bang med evolutionsteorin och Bibelns skapelseberättelse varandra, enligt Coyne. De rör sig helt enkelt i olika, icke jämförbara, referenssystem.

Det går i så fall att förena vetenskap och tro, helt enkelt för att det är olika sidor av det mänskliga livet och därför inte i egentlig mening är kompatibla med varandra fullt ut. Men detta är inget problem, just för att de representerar olika paradigm. På så sätt konkurrerar de inte heller med varandra utan kan existera parallellt, till och med i en och samma människa.

På så sätt skiljer Coyne sin personliga tro från vetenskapen och talar om att tron fyller i luckorna där vetenskapen inte räcker till:

George Coyne säger att hans tro är helt oberoende av allt som vetenskapen har att erbjuda. [...] Gud är kärleken. Det är en personlig relation, och svår att förklara. För vad är kärlek? [...] Jag bara känner att Gud älskar mig, och jag försöker att älska tillbaka. Det är inget mystiskt, det bara är en gåva som har gjort att mitt liv hänger samman, känns meningsfullt.

Så kan man uppenbarligen också se på saken.

Vänta

Kan man vänta utan att vänta på något eller någon?

Kyrkan och sekulariseringen

Det sägs oftare än man kan räkna att Sverige är ett så sekulariserat land. Om detta är sant kan verkligen diskuteras. Religionssociologiska undersökningar visar snarare att religiositeten ser annorlunda ut och tar sig andra uttryck än de traditionellt kristna. Men mindre religiös är knappast svensken, bara religiös på andra sätt än de som tidigare varit vanligast.

Samhället är alltså inte nödvändigtvis sekulariserat, men kyrkan får allt färre både besökare och medlemmar. Alltså tycks det vara något med kyrkan och människors religiositet som inte kommer överens.

Då frestas kyrkan att ändra på sig och sitt budskap. Allt i syfte att bli attraktiv, att få snyggare siffror i statistiken. I och med det har de som inte besöker kyrkan och delar hennes tro blivit normgivande för kyrkans aktiviteter och budskap. Och så har statistik blivit ledstjärnan istället för Skriften.

Om detta skriver Stefan Nilsson mycket bra i en debattartikel i Dagen. Han talar om Svenska kyrkan, men den som tror att detta bara rör den delen av den svenska kyrkan misstar sig. Samma trend finns, mer eller mindre uttalat, överallt. Frestelsen tycks vara hur stor som helst för kyrkan att iscensätta sin egen sekularisering.

"Den blomstertid nu kommer"

Trots debatten om skolavslutningens vara i kyrkan eller inte ljuder nog sommarpsalmen lite här och var i dagarna. Och betänker man texten i den andra versen häpnar man nästan över den innerliga och allvarliga bön det är.

De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd,de rika örtesängar och lundens gröna träd,de skola oss påminna Guds godhets rikedom,att vi den nåd besinna, som räcker året om.

Jag blir alldeles rörd och önskar den där besinningen – som alltför ofta är så frånvarande – att Guds nåd skulle bli synlig för mig i naturens skönhet. Och precis som naturen lever sitt liv året om – om än i varierande skepnad – är Guds nåd ett åretruntbehov. Det är den påminnelsen som klingar inte bara i sångversen utan i hela naturen, livet igenom.

Att komma nära

Hur ofta krävs det inte en främling för de verkligt viktiga samtalen? En sådan där främling som bara är främling för att man aldrig mötts förut, men som är nära bekant när det gäller livet.

Erfarenheter delas. Erfarenheter om hur döden kilat sig in i livet. Hur oåterkalleligt det är. Och hur svårt det egentligen är.

Och efter sådana möten dyker frågan upp: Vad är det att stå nära någon och vem är det egentligen man står nära?

Undrar

Undrar vad som skulle hända om man levde som om sedan inte fanns.

Bekännelse, bot och bättring

Med synden är det som med disken i mitt kök. Det gäller att hejda förloppet innan alla resurser är uttömda och kaoset ett faktum.

Motsatsernas likhet

Närvaron av och frånvaron av har ju båda med samma sak att göra. Nämligen den sak som antingen är närvarande eller frånvarande. Alltså borde det ur detta kunna utkristallisera sig en gemensamhetens gemenskap. En igenkänning. På något sätt.

Det som skiljer åt

Blir med hjälp av ett pressklipp i Dagen varse gårdagens ledare i Dagens Nyheter. Med erfarenhet av enkel biljett på klassresan kan jag bara igenkännande nicka och säga att detta är en utmärkt beskrivning av vad klassklyftor i det svenska samhället handlar om:

När arbetarrörelsen talar om klassklyftor brukar det handla om löneskillnader och om barn som inte får åka på sommarsemester. Det är materiella värden som lyfts fram, inte kulturella. Men klassamhället handlar inte i första hand om höga direktörslöner, om gapet till arbetarlönen eller om semesterresor. Kilen – i ett samhälle som det svenska där ingen behöver svälta – går inte i första hand mellan dem som har och dem som inte har. Snarare mellan dem som kan och inte, mellan dem som vet och inte.
[...]
Denna klassklyfta handlar om så mycket mer än om pengarna i plånboken. Den handlar om att utjämna skillnader i livsvillkor, om att upprätthålla ett nationellt kitt mellan människor, om demokrati och ansvarsutkrävande samt om att undvika känslan av alienering.

Den verkligt svåra konsten

Jag har hört det förut. Både därför att andra sagt det och därför att jag själv konstaterat det. Det är giltigt på så många områden i livet. I alla fall på alla dem som har med konstnärlighet att göra, alla dem som är kreativt skapande. Kanske också på själva detta att leva.

Det handlar om att lära sig tekniken och att sedan glömma den.

Peter Englund skriver så målande om detta i sin blogg. Och jag återupprepar min tes (som förmodligen inte alls är min, utan också många andras upplevda erfarenhet): att det endast är den som är väl förberedd som kan improvisera.

Språket bortom orden

Det är fortfarande pingst. Ingen som glömt det, hoppas jag. Inte bara det att denna måndag är annandag pingst, utan också det att numera är det ju alltid pingst. I och med att den helige Ande utgjöts och församlingen föddes pågår pingsten, från den första pingstdagen – beskriven i Apostlagärningarna – och ända till tidens slut.

Pingsten hör ihop med språket. Det är ljudet av många och för alla begripliga språk, som kännetecknar beskrivningen från den första pingsten.

Det är dubbelt begripligt det där Andens språk som blir vårt. Det hjälper oss att förkunna evangeliet på språk som människor förstår (som jag beskrev häromdagen) och det ger oss möjligheten att tala med Gud om det som bara Gud förstår. När egna ord inte räcker till för att omtala livet, är Anden där med det gränsöverskridande språket och ger oss möjlighet att tala hemligheter med Gud. Och det är förmodligen mycket mer fantastiskt än vad jag begriper. Kanske följer också den begripligheten med praktiken, att ta del av och bruka den Andens gåva som är given.