Ett par rosor i din vård

Det är något med den här bilden. Fina färger. Flera rosor i olika nyanser och grader av blomningen, som tillsammans bildar en enhet. Och så den grå timmerväggen bakom, väderbiten, fint åldrad. Man kan njuta en liten stund.

Hjälp

Att höra om andra människors elände, hur ska det kunna hjälpa en sjunkande själ? Hur kan tron på denna åtgärd ha blivit så stor? Förmodligen för att den både formulerats och hålls vid liv av dem som inte har någon aning.

Det är nämligen så, att inga eländesberättelser i världen kan hjälpa den som upplever ännu en dag i helvetet. Nej, det enda som är till någon skillnad är en gnutta sällskap på vägen.

Det finns ingen tröst i andras elände, bara i sällskapet i det egna.

Inte så oklart längre

Får lov att erkänna att när jag just publicerat den där märkliga bilden i förra inlägget, kom jag på vad det är den föreställer. Eller föreställer är väl att ta i, men jag kom var den är tagen och vad det är den avbildar.

Tycker det var synd att jag kom på detta, för det var mycket roligare och en mycket bättre bild så länge den var mysiskt oklar. Så jag låter bli att tala om vad den föreställer. Alla frågor vill man faktiskt inte ha svar på. Ett svar kan, när det dyker upp, förstöra något av det som fanns när det bara var fråga och inget svar fanns. Det som är Oklart har faktiskt sitt värde.

Ett foto

Lägger in kort i datorn och det innebär också att sortera en del. Alla kort är ju inte värda att spara. Men ett kort, som egentligen är självklart att rata eftersom det så uppenbart är ett misstag, sparar jag. Bara för att det är något speciellt med det. Vad det föreställer har jag ingen aning om, men det är kanske just det som gör att jag lockas att spara det. Det är liksom gynnsamt för tankarna på något sätt. Inte vackert, men spännande. Jag kallar det för Oklart. Så här ser det ut:

En bekännelse

Förenklat brukar man skilja mellan bekännelsekyrka och bekännarekyrka. Bekännelsekyrkan är då det är kyrkans tro människorna bekänner sig till och det är det kollektiva som betonas. Bekännarekyrka är där det läggs stor vikt vid de enskilda människorna och deras personliga tro och bekännelse. Skillnaden är i stora drag en fråga om var bekännelsen ligger: hos kyrkan som kollektiv eller hos den enskilda människan.

Om tron bara är någon annans – kyrkans – blir det lätt distanserat, även om kyrkan på något sätt också måste vara jag. Det handlar liksom inte om mig, utan är tron och bekännelsen är hela tiden utanför mig själv, allt jag behöver göra är att vid lämpliga tillfällen ansluta mig till den där externa tron och på så vis ingå i den då det passar sig. Enkelt och bekvämt, men samtidigt ibland ack så välgörande. Detta att inte alltid behöva tro själv, bära bekännelsen i egna ord, ja, inte ens i eget liv, utan faktiskt kunna luta sig tillbaka mot det som finns där, inte helt oberoende av mig, men ändå tillräckligt fristående för att inte stå och falla med just mig.

För i bekännelsekyrkan är det ju just så, att väldigt mycket hänger på den enskilda. Det är hon som tror och bekänner och alla dessa troende bekännare utgör kyrkan, men kyrkan har liksom inget oberoende av dessa många enskilda, utan det står och faller med dessa. Kanske gör detta att det är svårare att bli buren i denna kyrka, än i bekännelsekyrkan. Samtidigt som det egna ansvaret visar att jag aldrig kan skylla mitt liv på någon annan. Jag tvingas, på ett positivt sätt, att ställas till eget ansvar och kan inte bara glida med utan ytterligare konsekvenser.

Naturligtvis är det inte så enkelt att det ena är bra och det andra dåligt. Det är inte ens så att det ena är bättre än det andra. Båda sidorna av kyrkan, bekännelsen och individen, behövs. Tråkigt bara att de tycks så svåra att förena, för ibland behöver man vila och vara och andra gånger behöver man utmanas och välja. Och man ska väl inte behöva byta kyrka bara för det.

"Har just skrivit en ny bloggpost"

Alla dessa uppdateringar, twitter, facebook och så vidare. Vad är de till för? En stunds uppmärksamhet, naturligtvis. Men vad är det de ger uppmärksamhet på? Ger de verkligen den inblick i varandras vardagsliv som vi kanske vill tro? Förmodligen inte, för är inte de där uppdateringarna högst selektiva. Jag menar, jag väljer ju vad jag skriver och inte skriver jag då något slags verkligt dokumentära fraser från min vardag. I alla fall inte så ofta. Utan det jag skriver är något annat, något i viss mån tillrättalagt, lagom intressant, lagom neutralt, lagom speciellt och lagom i största allmänhet. Det mesta är utvalda (glada) delar som ryckta ur sina sammanhang ger den där selektiva rapporten, som för den som inte vet (det vill säga alla utom jag själv) sannolikt ger en helt annan bild av mig än den jag själv upplever.

Så det uppdateringarna gör är väl att ge en stunds uppmärksamhet och att presentera fasaden av ett liv. Ibland är inte det så illa, utan rätt gemenskapsskapande, medan det andra gånger är katastrofalt fjärmande. Men visst, även den där fasadbygget är ju en del av mitt liv, min vardag, så i så fall ger uppdateringarna en till viss del korrekt bild. Men det är väl egentligen rätt sorgligt – samtidigt som det ibland också är väldigt bekvämt.

Så olika

Så har även min förort fått sina drömmars skyltfönster. Eller vad det nu är. I en ledig lokal i områdets centrumbyggnad exponeras numera två bilar av märket BMW. Ser attraktivt ut, en bil att vilja ha. Och lite speciell skulle man ju känna sig om man hade en av de där, i området rullar inte många dylika.

Enligt den lokala tidningen har knappt 40% av familjerna i området bil. Resten har det inte, förmodligen främst av ekonomiska skäl, kan man anta. Inkomsterna är låga, arbetslösheten hög och ägandet lågt, den övervägande delen bor i lägenhet, företrädesvis hyresrätt.

Så vem är de där bilarna skyltade för? Eller är det bara konsumismen och girigheten som porträtteras? Är det en utställning som ger inblick i en annan del av verkligheten. Jag vet inte, men människorna här behöver inte en fin bil (vem gör egentligen det?), men väl en möjlighet att bli mer delaktiga i det svenska samhället, få en meningsfull fritid och kunna försörja sig själva.

Men sådana triviala saker lockar inte marknadskrafterna, dessa är bara intresserade av våra drömmar, vår längtan, att vi ska sträva bortom det nödvändiga.

Det ger en bild av livet, av det svenska samhället av idag och av de avgrundsdjupa olikheterna i villkor, under vilka vi lever. Och kanske är det den största insatsen som de där bilarna gör, i skyltfönstret i bostadsområdet fullt av människor utan möjlighet att köpa dem. Det som skyltas är inte bilar, utan de olika förutsättningar som ryms i ett och samma land, inte för att inte alla kan köpa en BMW, utan för att inte alla blir sedda och ges samma möjligheter.

Gud som begränsning

Bibeln är full av dem, vårt språkbruk kryllar av dem, våra tankar och vår tro är översållade av dem. De förekommer hela tiden och språkets och intellektets begränsningar gör att vi är hänvisade till dem. Jag talar om de antropomorfa beskrivningarna av Gud. Alltså de där Gud kläs i ett slags mänsklig gestalt eller i alla fall bärande mänskliga attribut. Som att Gud vänder sitt ansikte till oss, sträcker ut sin arm, ser och hör, eller har jorden till sin fotpall. Allt det där är ju bara beskrivningar av Gud, beskrivningar anpassade efter vår förmåga att beskriva och förstå. Det innebär ju inte nödvändigtvis att Gud har mänsklig gestalt och verkligen har en kroppskonstitution lik vår egen. Men när vi ska tala om det som inte går att tala om, nämligen Gud, får vi ta till det vi kan. Och då blir det dessa antropomorfa (människoliknande) beskrivningarna av Gud.

Och vad annat kan vi göra? Men trots detta undrar jag vad dessa antropomorfa beskrivningar egentligen gör med vår förståelse av Gud, av vem Gud är, vad Gud kan och vad Gud gör. För visst begränsar de Gud – samtidigt som de förklarar Gud.

Just nu är jag mest störd över deras begränsningar. Trots att jag vet att det inte finns några alternativ – och till och med Bibeln använder ju det antropomorfa språkbruket.

Men det blir så begränsat, så futtigt. För om Gud är ”mänsklig”, blir Gud på något sätt så godtycklig. Det är svårt att finna det beständiga, varaktiga i bilderna från människan. Och även om jag vet att det där bara är beskrivningar av Gud, taffliga försöka att närma sig den obegriplige, är det svårt att frigöra sig från dem, för att se Gud som Gud (om det nu är möjligt).

Kanske är det inte möjligt (Bibeln säger ju att ingen kan se Gud och leva). Och det kanske är det som är det värsta. Att vara hänvisad till en förståelse av Gud som är så kraftigt beskuren. Att veta att den är beskuren, men inte kunna göra något åt det. Att vilja tro att Gud är något mer, någon annan än de där beskrivningarna, men att sakna förmåga att fånga det. Att veta att Gud är mer, är otillräckligt eftersom det inte finns språk för det och därför inte kan begreppsliggöras och därmed möjliggöra förståelse. Visst, det går inte att förstå sig på Gud, de antropomorfa beskrivningarna är så långt vi kan komma.

Men dessa beskrivningar präglar så våra liv. De begränsar Gud och begränsar därmed vår tro och vår tillit. Hur förmedlar man en bild av Gud bortom bilderna? Hur talar man om en Gud som inte låter sig beskrivas? Vi är hänvisade till begränsningen, samtidigt som den är förödande för oss, eftersom den underkänner Gud. Gud bli ”bara” det perfekta i mänskliga termer.

Hur det där ska lösas, det har jag ingen aning om. Och jag är inte ens säker på att medvetenheten om problemet är någon hjälp på vägen.

Tänk...

Tänk att en gång, en enda gång, få höra en predikan som inte går ihop. En predikan om livet som inte går ihop. Om Gud som inte går att få grepp om och om tron som inte håller ihop. Tänk att en gång få höra den predikan. Men vem är trasig nog att predika?

Förvandlingen av måsten

Läser vad Karin Nilsson skriver om måsten på Hemlös – med egen blogg. Hon har en del tänkvärt att komma med, men det jag framförallt fastnar för är en ordlek, som jag inte är säker på är medveten. Men den är riktigt bra.

Så här skriver Nilsson: ”till bredden fylld av måsten. spränger ner dem till småsten”.

Det är måsten och småsten som fångar min uppmärksamhet. Så när som på ett s är det samma ord! Så enkelt. Endast med hjälp av ett ynka s, blir måsten till småsten.

Det är poetiskt så det sjunger om det och det är livsfilosofi att tycka om. Orden är fascinerande, vad de gör och vad de förmedlar. Synintrycket av orden visar att måsten så ofta med enkelhet kan förvandlas till småsten.

Briljant!

Det ansvarsfulla ingripandet

Att gripa in, det är vad jag kommer att tänka på, då jag hör Morgan Allings sommarprogram i radion idag. Han berättar om sin barndom, hur han flyttades runt till olika barnhem och fosterfamiljer och hur han for illa. Häromåret var han tillbaka vid huset han en gång bodde i och där fosterpappan behandlade honom illa. Med sig vid det besöket hade han goda vänner från tiden då han var fosterbarn. Han får då höra kvinnan, vars dotter han var kompis med som barn, säga: ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Morgan Alling beskriver detta som att han fick höra det man aldrig vill höra. Och så är det nog, vi vill inte höra att någon såg och visste och skulle kunna ha ingripit, men valde att avstå. Sådant vill vi inte veta, sådant är ett svek.

Detta får mig att tänka på att gripa in. Och hur Gud gripit in i mänsklighetens belägenhet. Om man då tänker sig att Jesus är vårt föredöme att efterfölja, blir även människans uppgift att gripa in.

Vi ser människor fara illa på olika sätt. Vi ser behov och vi vet att vi egentligen skulle kunna gripa in. Men vi avstår av olika skäl, förmodligen mest av bekvämlighet, vi vill ju inte bli inblandade.

Det gör ont att tänka på detta. Ont i själens djup. Och det gör ont av två skäl. Dels för att jag själv försummat så oändligt många tillfällen då jag kunnat gripa in, då jag sett, hört och förstått, men valt att avstå för att inte lägga mig i eller bli inblandad. Och dels för att människor även till mig sagt saker av den typ som Morgan Alling fick höra, någon som såg, som kunde ha förändrat, men inte gjorde det och därför svek.

Jag försöker faktiskt öva mig i att lägga mig i på ett positivt sätt, att inte bara låta saker och ting pågå. Men det är svårt, för övningen går så ofta om intet och kvar blir bara skulden för att jag inte gjorde något.

Det går att bättra sig, kanske inte att lyckas bättre med att gripa in, men med att i alla fall försöka. Jag önskar i alla fall att jag och alla andra skulle komma på tanken att försöka, lite oftare. För, som Alling säger i sitt program: ”Någonstans i en förändringsprocess så måste man börja.”

Gå på djupet med ytan

Idag har jag putsat på ytan. Mycket tillfredsställande, vill jag lova.

Eftersom jag storstädade så sent som häromdagen, kan jag nu, när nattgäster kommit och gått och bidragit med lite extra städbehov, endast putsa på ytan och snabbt få det fint igen.

Så borde det ju alltid vara, så enkelt och bekvämt.

Men det fungerar ju inte så, tyvärr. Livet är inte bara yta och det där putsandet på ytan riskerar att sluta i katastrof om det inte allt ibland föregås av en större rengöring.

För det är med livet som med hemmet, ibland behövs en ordentlig rengöring, annars hjälper inte aldrig så många ytliga städraider. Den snabba svepande städningen gör att ytan ser ren ut, även om smutsen huserar överallt. Men efter tillräckligt många sådana ytfinishar är risken att de mer bidrar till smutsen än till renheten. För när smutsen brett ut sig, luras ögat tillfälligt av ytputsningen och hur det verkligen är döljs därunder. Detta är inte bra, bättre vore att inte snabbstäda, utan faktiskt se hur det är och ta tag i saken. Endast då kan det bli förändring.

Ett välputsat liv kan luras en stund, men till sist kommer den smutsiga verkligheten obarmhärtigt i dagen. Och då blir det uppenbart att det behövs både vårstädning och julstädning och kanske rätt många städningar även däremellan för att hålla någorlunda rent i det liv som ihärdigt lockas av yta snarare än djup.

Men kom då ihåg, att det är endast då ytputsandet föregåtts av en storrengöring – i hem såväl som liv – som den gör verklig nytta. Så den som strävar efter vacker yta bör definitivt gå på djupet. För bästa resultat.

Tro och veta

Ett par lästips från dagens upplaga av Dagen:

Sten-Gunnar Hedin skriver tankeväckande om tro och vetande. Hans stora poäng kanske är att tro och vetande inte är synonymer och därför inte kan ställas mot varandra på ett uteslutande sätt. Det handlar om två olika paradigm och Hedin ger en intressant reflektion kring detta.

Även Stig Demker är inne på liknande tankar, då han talar om sekulariseringen som en begränsning och hur större vetande borde leda till mer tro.

Det goda begäret

Begär får ofta beteckna längtan efter det dåliga och destruktiva. Men det finns också ett gott begär. Det är det som väcks då jag äntligen får göra det jag tycker riktigt mycket om, men så sällan har tillfälle till. Det där som jag först då det görs, verkligen förstår hur mycket jag tycker om och hur väl det passar mig. Det är då ett brinnande begär som väcks, ett begär efter mer. Och det är väl ett väldigt gott begär. Men tyvärr alltför sällsynt.

Orden avslöjar oss

Studio Ett i P1 talade idag om självmord bland äldre. En av de medverkande gör en intressant språklig notering kring självmordstragedin. Han nämner att förr sa man ” Han tog livet av sig.”, medan man numera säger ”Han tog sitt liv.” Det förra betecknar livet som en kappa man hänger av sig, det senare handlar om livet som en personlig angelägenhet. Tidigare var livet en gemensam sak, allas angelägenhet. Nu är livet enbart den enskildas eget intresse.

Ungefär så resoneras det i programmet. Intressant hur ordvalet på detta sätt speglar hur språket anpassas till förändrad förståelse av livet och det gemensamma ansvaret. För det är klart att om människans liv endast är isolerat till just den människan, då har hon också rätt att ta sitt liv och de omkringvarande har ingen skyldighet att ingripa i detta. Men om livet, just som livet, är en gemensam angelägenhet, i gemensam ägo, blir rätten att själv styra över livet begränsad. Dessutom blir ansvaret för livet, alla människors liv, ett gemensamt ansvar.

Inte enkelt, naturligtvis, men ändå talande om ett samhälle som hyllar individen och individens frihet och som också skördar konsekvenserna av denna individualisering (och isolering), utan att verka förstå någonting.

Lämna sig själv för en stund

”Umgås utanför sig själv.” Det är en fras jag hör i dagens avsnitt av radioföljetongen, Elsie Johanssons Sin ensamma kropp.

Och just detta, att umgås utanför sig själv är oerhört viktigt – och kolossalt svårt. Skrämmande mycket av det vi gör är i grund och botten introverta verksamheter, med oss själva i centrum. Även om ytan visar att vi umgås med andra, behöver det inte betyda att vi lämnat vår egofokusering. Så mycket sker för att löna sig, vara till egen gagn och nytta. Men allt sådant är att umgås inne i sig själv, inte att umgås utanför sig själv. Tyvärr.

Att bli kvar i kyrkan

Elisabeth Sandlund skriver enkelt och klokt i Dagens ledarkrönika idag. Det handlar om lagom höga trösklar i kyrkan. Trösklar som gör att nya människor kommer dit och sedan stannar kvar. Välbehövlig påminnelse, inte tu tal om det. Men jag har en annan undran, önskan och längtan. Och om det har med trösklar att göra det vet jag inte, men det har definitivt med ”stanna kvar” att göra.

Det är inte bara de nytillkomna kyrkbesökarna som behöver finna en miljö värd att stanna kvar i, utan det behöver i precis lika hög grad de som redan sedan länge finns i kyrkan. Det pågår trots allt ett uttåg, där de som varit trogna i kyrkan under åratal, kanske decennier, överger sitt engagemang och mer eller mindre lämnar församlingen och söker sig andra vägar.

Detta ät mycket allvarligt och står i direkt kontakt med tankarna på hur de nya ska kunna fås att stanna kvar. För om kyrkan inte lyckas behålla dem som funnits där länge, kan prognosen för de nya som kommer trots allt bli ganska dyster, även om de blir kvar en tid.

Församlingsarbete är långsiktigt, mycket långsiktigt. Det handlar inte bara om att vara attraktiv vid ett första möte med människor, det handlar inte bara om att hålla igång maskineriet så att människor aldrig ges möjligheten att ta sig ur. Nej, församlingen är långsiktig, det finns ett evighetsperspektiv som ledstjärna. Inte så att församlingen är den instans som avgör människors eviga väl – den uppgiften är förbehållen Gud – men församlingen siktar ändå dit, mot evigheten. Det är därför trender och populism inte självklart är kyrkans främsta arbetsredskap, utan en blick fäst vid trons upphovsman och fullkomnare.

Frågorna behöver ställas: Varför försvinner de sedan länge trogna ifrån kyrkan? Vad är det som går fel över tid? Svåra frågor utan enkla svar. Det enda svar jag kan hitta är trovärdigheten. Det brister i trovärdigheten, i resonansen mellan lära och liv. Med tiden – lång eller kort – genomskådas detta. Det är allvarligt, att upptäcka och förändra är svårt, javisst, men det har en fördel: det är ärligt. Det är ärligt att våga visa sprickorna, våga tala om att det inte alltid hänger ihop, att vare sig tron eller livet går att fullt ut få ihop. Det finns sprickor, det finns oklarheter, det finns omöjligheter, tron är inget heltäckande facit till livet.

Var finns den församling som vågar pröva att fokusera på dem som redan finns i kyrkan och hur de har det och hur de ska kunna fås att stanna kvar? Och då talar jag inte om några tricks tillräckligt attraktiva för att locka till engagemang ett tag till, utan jag talar om ärlighet. Var finns den församling som är beredd att sätta sig ner, möta människorna och deras livssituation, lyssna och lära. Var finns de församlingsledare som vågar möta människornas vardagssmärta och göra den till församlingens?

Valbart

Välja blir svårare ju mer det finns att välja på, trots att just utbud är en förutsättning för att kunna välja. Valmöjligheterna blir snabbt kontraproduktiva. Fast var går gränsen? Gränsen mellan tillräckligt många alternativ för att det ska vara meningsfullt att tala om valmöjlighet och de många valens kontraproduktivitet. Risken är att valet blir viktigare och tar upp mer plats än resultatet av valet, det vill säga det som faktiskt valdes. Men det kanske är just detta som är meningen i ett samhälle som hyllar flexibiliteten högre än stabiliteten.

Vad är det?

Vad är det man hör när man hör tystnaden? Hur låter ingenting? Vilket är ljudet av det om inte hörs?

Som en hästsko

Styrka och svaghet befinner sig inte i varsin ände på en linje, utan förhållandet är mer som en hästsko, där svagheten och styrka ligger nära varandra istället för långt ifrån. Så tunn är skiljeväggen dem emellan, sträckan mellan svaghet och styrka och mellan styrka och svaghet är en av de allra kortaste i livet.

Regnets eko

Det är som att regnet får det att prassla i naturen.

Det där med att vara människa

Hur ofta hörs inte yttrandet: ”Man är ju bara människa”. Det används i något slags ursäktande eller förmildrande syfte för att betona att man minsann inte kan begära för mycket. Kanske kan man i själva verket begära och förvänta sig ganska lite, för ”man är ju bara människa”.

Och visst har ju människan sina påtagliga begränsningar. Inte minst ur ett kristet perspektiv ser man människans otillräcklighet inför det verkligt väsentliga i tillvaron. Hon förmår inte fullt ut göra rätt, vara god och leva ett rättfärdigt liv.

Men att därifrån dra slutsatsen att inte mycket kan klaras av, för ”man är ju bara människa” är både att degradera människan och att smita från sitt ansvar som just människa. För människan kan mycket mer än vad hon ids göra. Begränsningen har blivit en bekvämlighet, ett sätt att slippa undan, ett sätt att inte behöva vara människa.

Det är korttänkt och lider brist på trovärdighet att rättfärdiga sitt eget tillkortakommande med att ”man bara är människa”. Eller med att ”den här världen är ofullkomlig”, ett förhållningssätt som nog är lika vanligt. Detta förpliktigar inte till något annat än att inte behöva lyckas, och dessutom att inte behöva försöka.

Visst det är ofullkomligt och människan har sina begränsningar. Men hon är inte bakbunden och världen är inte bara ond. Det finns möjligheter till det goda och människan kan en hel massa bara hon vill försöka. Så människa: försök! Försök göra det goda och det rätta. Det räcker inte hela vägen, men en bit.

Den som försökt kan i alla fall räknas detta till godo, den som inte försökt har ingenting.

När Gud griper in

Ett Guds ingripande, vem beror det på: Gud eller människor?

Guds förmåga och vilja finns alltid där. Gud är alltid beredd att göra det goda. Om det blir något ingripande beror då av om människan är villig att låta det ske. Det vill säga villig att själv träda tillbaka för att Gud ska kunna träda fram. Trots Guds storhet och makt och allestädes närvaro kan vi enkelt skymma Gud, genom att ställa oss i vägen.

Det är att inte stå i vägen som är Guds ingripande.

Att tro

Det är så lätt att vara övertygad om det som inte drabbar en själv. Till exempel om det här med Guds omsorg. Eller om sådant som rör uppoffringar och offer för Guds sak.

Tron är att Gud hjälper, i alla livets situationer kan Gud gripa in. Och om upplevelsen är att Gud inte hjälper, så vet vi ju att Gud är där ändå. Åtminstone vet vi det när vi själva inte står där i tystnaden.

Vi vet att det är värt att offra allt, verkligen allt, för Jesus, för att rädda sin själ. Det står i Bibeln, så naturligtvis vet vi det. I alla fall vet vi det så länge efterföljelsen inte kostar oss så mycket. Om det skulle kosta en del av allt vi har (men ännu inte allt, för dit kommer vi nog aldrig), är vi då lika övertygade om värdet i och villigheten att offra allt? Är det då värt det, enligt våra beräkningar?

Svaret på alla dessa frågor är: Nej, jag tror inte det. Utan jag tror att övertygelsen om villigheten att offra och värdet av att offra är som störst då det minst (tycks) behövas. Övertygelsen om Guds röst i dödsskuggans dal är som störst då livet leker på kullar och ängar.

Tron är så lämplig för raksträckorna. Och den tron omfattar även kommande kurvor och backar. Ett slags framförhållning i tron. Men när den kuperade och oländiga terrängen är verklighet fungerar inte längre en tro som en gång trodde. Det är lätt att tro för de svåra passagerna, när de ännu inte finns. Bilden av vår tro i svåra stunder är en annan än tron i svåra stunder. Både före och efter går tron att kontrollera, men hur formuleras tron när verkligheten pågår?

Språket i kyrkan

Det var det där med språket igen. Det engagerar. Nu är det ett blogginlägg av Markus Granseth på Dagen.se som jag reflekterar kring. Förutom att han försöker famna väldigt mycket så redogör han för ganska vanligt förekommande åsikter om språket i kyrkan och kyrkans språk. Detta får mig att tänka ungefär så här:

Det talas ofta om språket som exkluderande. Ofta nämns då speciella ord – typiska för kyrkan – som svåra att förstå för den kyrkovana. Det kan även nämnas att ett visst sätt att uttrycka sig kan vara typiskt kyrkligt – Granseth nämner rabblandet av bibelord som ett sådant beteende – och därmed exkluderande för den ovane besökaren.

När det gäller exklusivt och inklusivt tänker jag att det finns olika förhållningssätt. Självklart ska språket och uppträdandet i kyrkan vara inklusivt på så sätt att det förklaras vad man gör och vem som är vem. Detta innebär att man – om man nu ska presentera någon – säger både för- och efternamn och dessutom kanske funktion, t.ex. pastor. Den familjära förnamnskulturen är faktiskt rejält exkluderande, trots att den nog syftar till motsatsen. Den ger intryck av att alla andra veta vem ”Johan” är och då känner man sig ruggigt utanför – även om man i övrigt är kyrkvan.

Så tala inklusivt genom att förklara och var tydlig med sådant som är enkelt att vara tydlig med: ”I den här kyrkan sjunger vi ur en sångbok som heter...”. ”Idag ska NN, som är pastor här i kyrkan predika och MM som är sångledare ska sjunga.” Och så vidare.

Men så nämner Granseth, och många med honom, också de där speciella orden – stororden – som är en del av kyrkans kultur, språk och budskap, och menar att de i sin obegriplighet är exkluderande. Här blir jag lite fundersam. Och det av åtminstone ett par skäl.

För det första tror jag inte att stororden (synd, nåd, försoning, rättfärdighet, o.s.v.) kan ersättas av andra ord, utan att tappa sitt innehåll. De är liksom sitt innehåll och kan inte hur som helst finna sina synonymer. Att ta bort dessa ur kyrkans språk blir därför att ta bort något av kyrkans budskap, som ju är dess kärna och existensberättigande.

För det andra funderar jag över varför kyrkan alltid måste vara så lättillgänglig för alla. Så ofta söks anpassningen till alla dem som de facto inte är där särskilt ofta, det vill säga de som inte går i kyrkan. Och även om en sådan ambition kan tyckas lovvärd är den ändå lite absurd. Dessutom undrar jag över varför kyrkan och det som sker i kyrkan ska vara så lättillgängligt vid första anblicken. Ingen annanstans är det ju så. Var annars känner jag igen mig i allt som sägs och görs? Kommer jag till ny plats förväntar jag mig att det ska finnas en del obekant både i språk, handling och beteende. Om jag kommer till en ny arbetsplats räknar jag med att det tar ett tag att komma in i rutiner, fackspråk, lokal kutym och annat. Likadant om jag går en kurs, åker på semester eller träffar nya bekanta. Inte förväntar jag mig att allt ska ligga i öppen dager från start. Nej, det är självklart att det tar ett tag att ”komma in sig”. Så varför inte i kyrkan?

Att alla dessa förväntningar på lättillgänglighet tycks komma från dem som redan finns i kyrkan och från deras föreställningar om hur de skulle tycka om de inte var vana kyrkobesökare. Lite konstigt blir det.

Tänk om språket i kyrkan, med sina till viss del svåra och för många obekanta ord, inte alls är exkluderande utan istället är synnerligen inklusivt. Det utgör ju faktiskt tecknet på en gemenskap som sett lite längre och hört lite mer. Inte är det speciellt konstigt om det märks, till exempel i språket med några ”nya” ord för att beskriva det annorlunda.

Det gör ont

Det börjar med födelsens smärta och fortsätter med livets.

Att leva gör ont. Därför gör det ont att leva.

Så länge det gör ont vet man i alla fall att man lever.

I livets rusningstrafik

Det kan vara farligt att vistas bland dem som exakt vet vart de ska. Som i bilarnas rusningstrafik eller då man håller på att bli omkullsprungen när man sökande strövar omkring på en främmande terminal.

Undrar om det är så där med livets orientering också. Att det förvisso finns ett ”exakt” sätt att navigera rätt, att hitta dit man ska, men att den som är för tvärsäker på att den uppfattat färdbeskrivningen till punkt och pricka bli hänsynslös och till och med farlig.

I skydd av ett träd

Att stå under ett träd och därmed någorlunda undkomma blötan i ett regn, det är också en erfarenhet.

"Är det kompisarna och gemenskapen?"

Varför går man egentligen till kyrkan? Ja, svaren kan säkert variera på flera sätt. Inte så sällan har, i synnerhet i den frikyrkliga traditionen, gemenskapen betonats. Och då inte minst den mänskliga gemenskapen (det finns ju den med Gud också), så att kyrkan utgör en mötesplats med social funktion.

Och kanske är det ofta så det tänks om kyrkan, att de som går dit gör det för samvarons skull. Och kanske går också många dit av just det skälet. Men det finns undantag. Kyrkans Tidning har talat med några romska ungdomar och skriver följande:

Vad är det då som lockar i pingstkyrkan, är det kompisarna och gemenskapen?
– Själva gudstjänsten, säger Rose-Marie och Esmeralda med en mun.
– Där Gud finns, dit går jag, säger Rose-Marie med eftertryck.

Så är det

Tänk, även i moll kan det harmoniera.

Yta och djup

Även det ytliga kan ibland gå på djupet.

Sommar och sötma

En vacker bild av förändring.

Bokens gemenskap

När någon köper min bok och läser den så blir jag lite mindre ensam.

Sagt av Nina Hemmingsson i Situation Sthlm. Jag hoppas innerligt att det är tvärtom också, att då jag läser en bok, som någon annan skrivit, blir jag mindre ensam.

Sällsynt

När såg du senast någon bryta ihop vid kyrkkaffet? Och avbröt detta i så fall en diskussion om dina tillkortakommanden den senaste veckan, eller om hur pastorn under predikan vrålade ut sin smärta över Guds tystnad? Sådant kanske händer, vad vet jag, men jag tror vi behöver bli bättre på att ge utlopp för sådana känslor och erfarenheter när vi möts i Jesus namn. För att livet är större än en räcka av segrar, för att ärlighet och uppriktighet är vänner till sanningen och för att kärlek och omsorg förutsätter att vi vågar öppna oss för varandra.

Mig rörde detta till en och annan tår. Han är något på spåret här, Mattias Agnesund, när han skriver detta i sin sommarblogg på Dagen.se. En skicklig och påtaglig beskrivning av en situation, som oftast inte är.

Det osynligt skrivna

Var hamnar orden man skriver då markören är på fel ställe och därför inte registrerar det man skriver?

Förutsättning

Utan anledning finns det inte ens något att klara av.

Kris på gång

Människor bär så mycket livsvisdom i sig. Och en del av dessa människor har också förmågan att glimtvis uttrycka den. För det är ju så att en visdom tillkommen av livet självt, av detta att leva, inte nödvändigtvis går att formulera eller ens rymma i orden. Men ibland lyckas det, som sagt. Som när Rasmus föräldrar talar om livet med ett handikappat barn.

Men det går inte att bearbeta klart en kris som aldrig tar slut.

Allt svårt i livet går inte att bearbeta och bli färdig med, så att det kan läggas på en hylla medan man själv vandrar vidare. Nej, somligt finns där hela tiden. Kriser är inte med nödvändighet tidsbegränsade eller ens begränsade till en speciell situation. För den som till exempel, som Rasmus föräldrar, leva med ett förståndshandikappat och av sjukdom märkt barn kan ingenting i livet ställas fritt från detta liv med barnet. Allt man gör, alla beslut man fattar, alla steg man tar relaterar på något sätt till – i det här fallet – Rasmus, även om de var och en inte direkt har med Rasmus att göra. Men han finns där, hela tiden och hans närvaro i föräldrarnas liv tar inte paus.

På så sätt är livet med Rasmus en kronisk kris. Samtidigt kanske det inte är en kris om den är ständigt pågående och inte övergående. Men i så fall representerar den bara det som är livets bittra och ljuva verklighet: att kris är ett slags normaltillstånd och att hanterandet och bearbetandet av denna kris är detsamma som att leva. Och färdig, det blir man förstås aldrig.

Sorgligt men sant

Den där försommarnatten för tio år sedan åkte jag norrut. Jag var på väg till Arlanda för vidare resa med flyg, ut i världen. Jag färdades till viss del samma väg som tre mördare gjorde. Polisen hade sina avspärrningar och jag och mitt sällskap lyckades precis klara oss undan att bli hindrad i någon av dem. Mördarna också, men dessa fångades några dagar senare och fick sedan sitt straff. De hade mördat två poliser på den, fram till dess, rätt okända platsen i södra Östergötland: Malexander.

Alltsedan morden har mamman till en av de mördade offentligt fört sin kamp. En kamp både för att bevara minnet av det som hänt och dem som mördats, men också en kamp mot våld och nazism.

Astrid Gladh intervjuas i Svenska Dagbladet, med anledning av de tio år som gått. Hon ger sin nakna berättelse. Den är hemsk, fasansfull. Och mycket, mycket sorglig. Men också fylld av visdom. Livsvisdom, sådan som bara livets mörker kan ge i kombination med förmågan att överleva, trots allt.

Hon talar om gärningsmännen. Hon hatar dem inte, säger hon.

– Det jag känner är snarare avsky, för allt de där tre killarna står för.

Hon känner avsky – begripligt! – men inte avsky för killarna i sig utan för allt de där tre killarna står för. Det är skillnad det, att skilja på sak och person. Stor skillnad, och det visar på en stor människa. För egentligen är det väl ändå för mycket begärt att mamman till en mördad ska kunna säga så om sin sons banemän. Ändå gör Astrid Gladh det. Det gör henne till en stor människa.

Och så svarar hon på reporterns frågor om sorgen:

– Sorg är de små sakerna i vardagen, vet hon bara. Tomheten.

De små sakerna. Just det. Det är inte i de stora extravaganserna som livets plåga blir som mest synlig och kännbar. Nej, det är i de små sakerna, i vardagens vardaglighet.

Den är så fylld av smärta Astrid Gladhs berättelse. Och ändå klarar hon av det. Det är livet när det är som bäst; det klaras av, trots allt.

Parallellt med de där händelserna i Malexander gjorde jag min hittills längsta fysiska resa. Att den på detta sätt kopplas samman med en annan människas – förmodligen – längsta inre resa är märkligt. Eller kanske inte alls. Livets är en resa och katastroferna inträffar hela tiden. För någon människa någonstans är det alltid den längsta resan som anträds eller pågår. Ibland är det jag som är den där människan, ibland är det någon annan, men livet: det är en resa och att leva är att klara av den där resan, trots allt.

Ostört

Sitter här och tänker på en sak. Det handlar om ostördhetens för- och nackdelar.

Jag fungerar allra bäst om jag får jobba fokuserat med en sak i taget och föra den från start till mål, helst i ett andetag om det är möjligt, men annars inom så kort tidsrymd som möjligt och med så få avbrott som möjligt.

Men det slår mig att det helt utan avbrott blir svårt att hålla fokus uppe. Av någon märklig anledning. En gång på gång upprepad erfarenhet, för övrigt. Jag tror i alla fall att det är så och att det är därför det är svårare att koncentrera och fokusera i en icketvingande miljö, till exempel i ett tyst och lugnt hem, än vad det kan vara i en mer tvingande miljö såsom en arbetsplats med fler störningsmoment.

Därför borde den bästa lösningen vara ostördhet för fokuseringen och koncentrationens skull, men med några slags avbrott, som gör själva fokuseringen möjlig genom dess nödvändighet. Ska klura på hur detta bäst ordnas.

Och under tiden konstaterar jag att för mycket av det ena eller andra alltid ställer till problem.